Kategoriarkiv: Sanning & Inkonsekvens

april 16, 2010 · 9:00 am

43. Ett transparent töcken

Det talas mycket om det transparenta samhälle som vuxit fram med internet. Vem som helst kan i dag nå ut med information som tidigare skulle ha stött på patrull i form av nitiska redaktörer eller andra begränsningar.

I en handvändning kan vi nu alla med lätthet skapa intressegrupper som snabbt når ut till hundratusentalet mottagare. Och det ger en känsla av att vi kan påverka världen. Och det kanske vi också kan till viss del.

Men risken finns att det nu blir så transparent att helhetsbilderna istället grumlas och motivation och engagemang avtar.

Utbudet av ”upplysningar” har helt enkelt blivit för stort för att riktigt kunna överblickas. Det blir också allt svårare att analysera upphov och avsändare och sortera bland mängden av information. Och alltfler blir istället offer för olika konspirationer och ryktesspridningar.

Det som en gång var den mytologiska styrkan med ”Hylands Hörna” – den stora majoriteten tittade och kommenterade vilket skapade en stor gemenskap. Det samma gällde bojkotterna – många reagerade samstämmigt på några få utpekade fenomen, vilket också gav effekt.

Det var bl.a. bojkotterna av; Fyffes/Chiquita bananer; varor från Sydafrika; USA´s inblandning i Vietnam, Nestlé och Del Monte…

Det var helt enkelt hanterbart. Problemen enkla att förstå. Människor handlade (inte) och aktionerna blev direkt kännbara för producenterna.

Idag startas det däremot säkert hundratalet anti-grupper i veckan. Än är det bojkott av gris-, lamm-, Belgian Blue- eller hönsuppfödning – mot Islams hantering av jämlikhetsfrågor, mot Lars Vilks provokationer, Cloettas ”goda choklad”, H&M´s inlåsta barn i Asien, Adidas svältlöner och, och, och…

…och vad händer egentligen?

Kanske allt blir så transparent att vi snarare än att delta väljer att resignera. Allt blir för komplicerat. För överväldigande. Transparensen förvandlas till ett töcken. Och de godhjärtade förvandlas istället till ”upplysta” cyniker.

Och ”in the long tail” kanske några tio tusen tappra runt om i världen avstår från att köpa mattor från IKEA medan massorna bara fortsätter precis som vanligt.

Och vi börjar åter ”dricka Coca Cola – precis som om ingenting har hänt”, för att nu citera den norske poeten Jan Erik Vold ur diktsamlingen ”Kykelipi” från 1969.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

april 12, 2010 · 3:12 pm

41. Lagt kort ligger!

Hur många gånger har jag inte hört variationer på frasen, ”var och en har väl ändå rätt att tycka och tro vad den vill”? Och påståendet uttrycks vanligtvis som en sanning som inte går att ifrågasätta.

Och indignationen levereras oftast med en styrka som antyder att man borde veta att denna rätt ingår i grunderna för modern kommunikation. Men är det verkligen så enkelt att vi kan tycka och tro precis vad vi själva vill? Självklart inte!

Det är klart att vi alla äger förmågan att tycka och tro olika saker. Jag skulle exempelvis kunna tro att jag i själva verket var son av en älva – men det kanske inte vore så lämpligt att framhärda? Detta måste jag givetvis ta med i beräkningen när jag insisterar denna påhittade rätt till mina egna uttryck.

Det ilskna förfäktandet ”var och en har väl ändå lov att tycka och tro som den vill” uppstår oftast när någon eller något blir ansatt eller ifrågasatt. Uttrycket uppträder då som en brysk sax som klipper av alltför inträngande frågor och rationalitet; men hur menar du? förklara dig?

Få saker smärtar en människa så djupt som att inte bli tagen på allvar. Att inte kunna förklara sig eller underbygga ett resonemang kring det man säger skapar en känsla av pinsam vilsenhet. Det är som att bli ertappad med byxorna nere. Det är helt enkelt obehagligt.

Det är då denna slitna klyscha kommer så väl till pass – utan att man behöver förklara sig närmare! Man kräver helt enkelt ”sin rätt” att bli tagen på allvar! Oavsett vad man själv har sagt.

Jag vill i varje fall nu bara ta mig rätten att förklara att det verkligen inte förhåller sig så att vi kan tänka och tro precis vad vi själva vill. Lika lite som vi har lov att göra vad som faller oss in.

Lagt kort ligger! I varje spel finns en regel. Vi lever just i ett sådant språk-spel där reglerna är själva förutsättningen för att vi ska kunna tala och utbyta tankar.

Låt oss värna dessa regler. Det är dessa som ger oss vingar och kanske även möjligheterna att ibland bryta mot dem.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

mars 18, 2010 · 8:33 am

30. Självklara motsättningar

­


Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 17, 2010 · 12:17 pm

29. Du är vad du läser

Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.

Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.

Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.

Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.

Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.

Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.

”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)

Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.

Det är så patetiskt alltihop att man verkligen inte faller för lusten att skratta.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 16, 2010 · 1:33 pm

28. Sanningar är bra att ha!

Idén om att sanningen, godheten och skönheten på något sätt hänger ihop, har länge naglat fast oss vid en rad förenklingar om vad som är rätt och fel.

Platon menade t.o.m. att något inte kunde vara sant – om konsekvenserna visade sig vara oönskade. Jag tror det är många som tagit efter.

I dag kanske vissa av oss bittert fått känna på att sanningen inte alltid är så trevlig, inte alltid så god – men magkänslan säger ändå oftast att den nog är bättre än lögnen. Sanningen har liksom alltid ett ljusare skimmer kring sig.

Och detta, vårt något naiva och ogenomtänkta förhållande till sanningen, har gång på gång givit upphov till rätt mycket dåligt.

Och om vi okritiskt låter oss frälsas av diverse sanningar kan det även bidra till att hålla liv i heliga krig och gudomligt inspirerade våldsdåd som pågår runt om i världen. Ändamålet helgar som vi vet alltid medlen.

Det var så kyrkan försvarade sin oresonliga grymhet under många tusen år av förtryck. Det är samma retorik som fäder, äkta män och söner i Iran tar till när de stenar sina döttrar, hustrur och mödrar. Det är också denna passion för sanningen som stärker de martyrer som offrar sina liv i terrorattacker. Det kanske också är så man som förövare tänker då man försvarar användandet av våld och tortyr.

Godheten förväntas på detta vis alltså stå i sanningens tjänst. Har du tillgång till det som är riktigt och sant så har du alltid möjlighet att rättfärdiga dina handlanden vad du än företar dig. Vilket givetvis är bra för vissa – mindre bra för andra.

Därför måste vi alltid hålla noga koll på vilka slags sanningar vi tar till oss.

Den vanliga förklaringen är att något är sant när det överensstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Och det är väl en hyfsat bra förklaring.

Därför bör sanningar endast handla om sådana saker som vi kan veta något om. För annars kan vi ju inte veta om de överensstämmer med hur det är.

Våra sanningar måste därför helst vara mätbara – det är det minsta vi kan kräva av dem som säger sig förfoga över dem.

3 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 15, 2010 · 10:06 am

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

”Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 12, 2010 · 9:27 am

26. Historien om ”Den Andre”

De flesta människor ser i dag att det finns en stor variationsrikedom vad gäller uppfattningar och olika sätt att inordna sina liv.

Vi vet att vi bedömer saker olika. Självfallet utgår vi alltid själva från ”det egna” när vi utformar våra värderingar. Det är så det är – det är så det fungerar. Allt annat hade varit konstigt.

Samtidigt har alltfler, speciellt i väst, börjat lägga märke till vad som kan karaktäriseras som ”den andre”. Den andre i egenskap av alla dem som inte tillhör ”jag” eller ”vi”.  Det kan handla om de marginaliserade, de oliktänkande, de som bor långt bort eller helt enkelt de som aldrig haft makten att själva göra sig hörda – alltså, alla de andra!

Att bara utgå från ”det egna” – eller att också erkänna och ta ställning för ”de andra” – handlar givetvis om två helt skilda förhållningssätt.

På ena sidan håller man ut ett avstånd mot allt som är annorlunda och främmande – på den andra försöker man hålla sig öppen för skillnader och eftersträvar att inordna dessa i det gemensamma.

Det sistnämnda förhållningssättet ingår i idén om den liberala demokratin där man förväntas erkänna den andre och inrikta sig på vad vi kan åstadkomma tillsammans. Det är ur denna inställning som tankarna om allas lika fri- och rättigheter uppstår.

Dess motsats är en slags darwinistisk djungellära med en primitiv samhällsorganisation där den starkes rätt råder och där man i första hand slår ned den främmande och släpar hem den andre.

Och visst, det finns fortfarande många i världen som anser att den andre är någon man helst ska täppa till käften på, stena eller pressa ned i sänghalmen. Det kan vi knappast komma ifrån.

Samtidigt får vi aldrig glömma att förmågan att erkänna den andre inte enbart handlar om välvilja och humanitet – utan även om makt.

Den som är hotad, fattig och förnedrad kommer inte i första hand upprätta en kultur som  är öppen för ”det andra” – den värnar i första hand sina egna traditioner, sin egen särställning, sina behov  – sin egen heder.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

mars 9, 2010 · 9:25 am

23. Vi som håller måttet!

Vi vet alla att det är bättre att kunna läsa och skriva än att inte kunna det. Vi vet också att det är bättre att kunna räkna till tusen än bara till tio. Men trots vår erfarenhet om vad som är mycket bättre än det som är sämre är det ändå många bland oss som envist hävdar att det ena aldrig kan vara förmer än det andra. Detta har skapat en ganska rejäl spricka i vår kultur.

Den ena sidan säger att olika kulturer och kunskaper enbart kan bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Och därför skulle det inte alls, enligt dessa resonemang, vara bättre att kunna läsa och skriva i en skrift-lös kultur. Det är givetvis rätt och konsekvent tänkt – i en värld utan ljud skulle det inte spela någon roll hur stora öron vi än hade! Rätt tänkt – men…

Vi kan dock inte bortse från att det trots allt finns kvalitativa skillnader i nästan allt vi företar oss. Hela livet går ju mer eller mindre ut på att vi strävar mot det vi uppfattar som något bättre. Vi utbildar oss för att bli mer kunniga; vi lär oss laga mat så att den ska bli godare; vi går till läkaren i förhoppningen om att bli friska.

Denna brännande fråga har bland annat aktualiserats genom våra möten med andra traditioner och uppfattningar om rätt och fel. Är exempelvis de muslimska sharialagarna något som vi i väst behöver respektera? Ska vi blunda för hedersmord och kvinnlig könsstympning? Bör primitiva indianstammar i Amazonas få lov att begrava sina barn levande?

I alla sådana frågor aktualiseras problemet kring ”kulturrelativismen”. Alltså frågan om något verkligen är rätt eller fel bara för att vi uppfattar det så.

Hur det än är med den saken, vi kan dock aldrig, som relativismens anfader Protagoras poängterade, ta till oss ett icke-perspektiv – som människa utgör vi alltid ett perspektiv.

”Människan är alla tings mått.”

Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det s.a.s. håller måttet.

4 kommentarer

Under Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 3, 2010 · 10:08 am

19. Om ”Inte bara ord”

Med essäerna som ingår i ”Inte bara ord • Om logos och konsten att hantera världen” vill jag då framförallt ta sikte på vår önskan att förstå sammanhang. Alltså vår nyfikna strävan att söka förklara och skapa en mening i det ibland till synes meningslösa.

Vad jag skriver om där, är att vi genom språket kan lära oss att se och förstå fenomen som annars inte riktigt ger sig till känna. Sådant som relationer & perspektiv, processer & strömningar och strukturer & system. Det går inte att ta i en relation eller väga en struktur men att uppmärksamma dem är ändå en bra början för att bättre kunna förstå och samtidigt lära sig hantera dem. För vissa av oss handlar det här om självklarheter – för andra kan det uppfattas som ogripbara mysterier.

Vi får aldrig glömma att för den som aldrig lärt sig läsa blir alla texter höljda i dunkel. För den som aldrig känt av en rationell tankeprocess blir allt tal om förnuft & språk (logos) en abstraktion som bara kan uppfattas som något övernaturligt.

För de flesta av oss räcker det också med att relatera till världen i form av kvantifierbara storheter. Då beskrivs den också bäst i termer av avstånd, vikt, grader, personer, kronor och ören. Typ, ”Vi gick i tre dagar och passerade bergspasset på 3.456 meter. Det blåste en kraftig vind från nordost och temperaturen sjönk nattetid till under minus grader.”

Här blir världen enkel, mätbar och tämligen svart-vit. Beskrivningarna påminner om gamla fotoalbum där bilderna interfolieras med små knapphänta notiser: ”I fredags var vi hos Carl Johan och Sophia som bjöd på renstek med trattkantareller – det var trevligt – Evert och Lisa var också där”.

Dessa bilder, dessa beskrivningar är korrekta men uppvisar bara yta. Eventuella rörelser försvinner och strukturer suddas ut. Världen uppfattas som en serie statiska data som inte behöver några ytterligare förklaringar.

Som sagt, för många räcker det med dessa enkla bilder och förhållningssätt. Men det är givet att denna enkelhet inte passar alla. Vissa av oss behöver några fler nyanser för att vi ska känna oss riktigt bekväma i världen.

1 kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , , ,

mars 2, 2010 · 9:01 am

18. En kugge i maskineriet

När jag var en sådär tjugo så var det ganska vanligt att vi som var unga betraktade hela samhällssystemet såsom korrupt och orättfärdigt. Givetvis inte alla – men rätt många av oss.

Först kom hippie- och sedan punkrörelsen och spelade visserligen i olika tonarter men bägge med budskapet om utanförskapets välsignelser. Samhället betraktades som kapitalistiskt, girigt och styrd av en maktelit med dold agenda. Och många av oss odlade friskt olika konspirationsteorier som spände över både högt och lågt.

Det handlade för många av oss mest bara om att kunna ta avstånd. Skära av navelsträngarna till historien. Peka finger åt traditioner, föräldrar, stat, gud och fosterland. Vi snöt oss i flaggor, vägrade värnplikt, vände familjen ryggen och bodde i kollektiv men var i grunden väldigt självupptagna. Och vi var också, vilket vi aldrig skulle ha erkänt, genuint osolidariska. Vi tänkte aldrig dra några strån till några jäkla stackar. Det var kanske det som var vår främsta gemensamma nämnare.

Många av oss ville helt enkelt bara göra vår grej och vi tyckte också att vi hade rätt att göra det. Vi kände aldrig något ansvar för helheten, för det så kallade systemet. Vi klippte så många band vi bara kunde och visst blev några av oss rätt kreativa och egensinniga varav en del även lyckades riktigt bra – se bara på Bill Gates och Steve Jobs…

Men överlag var vi en generation av ”Tjalle Tvärviggar” som sköt skarpt åt både höger och vänster (mest då förståss åt höger). Och med facit i hand var nog många av oss bara en samling högmodiga slackers.

Det är därför sådan tur att sjuttio- och åttiotalisterna valde en helt annan inställning eftersom det annars inte hade funnits några att betala för våra framtida pensioner och höftoperationer. Det är dagens enkla och krassa ekvation.

I dag kan jag undra, hur vi överhuvudtaget kunde komma på idén att inte vilja vara en kugge i maskineriet? Det är ju just genom att få vara delaktig som man får en funktion och kan ta för sig och därmed också ges en möjlighet att vara med och lösa samtidens alla utmaningar.

1 kommentar

Under Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,