Kategoriarkiv: Uncategorized

Vampyrfeber, klimatångest och diverse farsoter är funnen föda för vissa …

Allvarligt talat! När satt du senast och pratade om ”Läget”? Alltså läget med stort ”L”!  Om vår överlevnad? Vad som händer om Ai tar över kontrollen? Eller om elnätet slås ut? Eller internet? Om behovet att börja ”preppa” – att börja förbereda sig på att även det värsta kan hända?

Då är du inte ensam. För det har liksom blivit inne med apokalyptiska berättelser – skit samma vad det är. Bara det kan gå riktigt illa. Det är själva den skräckblandade hänförelsen som triggar. Att kunna leka med tanken och börja planera för egna hjältedåd.

Det finns förstås tidsepoker före vår som kört in i väggen på liknande sätt. Men det gör ju inte saken bättre.

När den ena hysterin läggs till den andra lägger vi gemensamt grunden till en kulturell oro som kommer att få vissa att bli fullständigt lamslagna, andra att mest bara rycka på axlarna, medan några kommer efterlikna skallerormar genom att börja skramla, skrämma och hugga.

Vi översköljs i dag av berättelser, bilder, ord som kan få oss att tappa tron på framtiden. Kanske tom kan få oss att tappa gnistan. Det kan handla om klimatet, migrationen eller kapitalismens rovdrifter. Alltid finns det något som griper tag i just mig och får mig att bli upprörd eller rentav uppgiven.

… som då mer kommer att börja efterlikna skallerormar genom att skramla, skrämma och hugga

Detta är förstås ”gefundenes fressen”[1] för trollfabriker och andra orosstiftare världen över. De behöver nämligen inte fundera över vad vi går igång på – de vet det redan!

Det är detta kollektiva tillstånd som utgör grunden för en kulturell stagnation och som leder till ekonomisk depression. Kultur, ekonomi och politik hänger nämligen ihop. Förlorar vi tilltron till att det i morgon kommer att bli bättre – slutar vi investera i morgondagen. Grundkurs 1 i ekonomi!

Och det är numer många som är redo att hoppa på den alarmistiska vågen. Det är alltså inte längre bara dystopiska TV-serier och tabloidpressen som förser oss med löp om förestående katastrofer. [2]

Jag menar inte att vi inte ska samtala om reella hot och svårigheter – vad jag säger är snarare att vi inte bör hänföras av skräckscenarier i syfte att krydda vår egen trista tillvaro. För det vet jag att många av oss gör.

[1]Tyska – funnen föda – Typ att komma till ett redan dukat bord.

[2]Filosofiska Rummet i P1 drog söndag den 17 mars sitt strå till stacken på temat: Om slutet har börjat – om undergången redan har påbörjats (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1250341?programid=793)

På Dagens Nyheter har man också fått upp blodspåret. Lördag den 16 mars publicerade man en lång artikel om när insikterna slutar surra genom att ställa frågan ”Är insektsapokalypsen här?” https://www.dn.se/nyheter/sverige/insekterna-dor-ut-forskarna-varnar-for-en-insektsapokalyps/

Och kulturchef Björn Wiman varnar onsdag 20 mars för att det nu redan nu kan vara för sent att göra något: Klimatkrisen mycket värre än du tror,. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-ar-mycket-varre-an-du-tror/

Samma dag skriver DN Stockholm om ”Preppa tillsammans” – en grupp i Skarpnäck som förbereder sig från allt från långa elavbrott till katastrofer. https://www.dn.se/sthlm/de-forbereder-sig-for-allt-fran-katastrofer-till-elavbrott/

De som inte godtar spelreglerna …

Tar det en sista gång (för i år)*. Inte för att verka tjatig – utan för att det bara måste hamras in i hälleberget.**

Demokratin kan inte monteras ned inom ramen för det demokratiska systemet. Inte heller kan våra demokratiskt valda göra begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Verkligheten ser förvisso ibland lite annorlunda ut – men inte om vi synar saken närmare.

Därför! För att överhuvudtaget kunna rösta förutsätts ett beslut som ger oss den rätten. Ett sådant beslut måste alltså föregå själva valdeltagande. Ett sådant beslut om allmän rösträtt togs i Sverige för hundra år sedan, ganska precis.

När vi därefter ställer upp i val eller går till valurnorna – förutsätter det förstås också att vi accepterar spelets regler. Och demokratins spelregler bygger i vårt fall främst på yttrandefriheten, vår likhet inför lagen och att vi som en konsekvens av detta ges möjlighet att delta i fria, öppna och hemliga val.

Spelets regler övertrumfar alltid när man väl valt att delta. Vilken idiot som helst kan sedan givetvis välja att välta brädet över ända – men poängen ligger i att det aldrig kan ske inom ramen för själva spelet.

Av den anledningen är det inte möjligt att rösta bort de demokratiska fri- och rättigheterna. Om så ändå sker, så som trots allt skedde i Tyskland 1933, handlar det snarare om en kupp mot systemet.

… får helt enkelt söka sig till andra arenor

Valda ledare kan inte först åberopa sina egna demokratiska rättigheter för att därefter ändra spelreglerna i avsikt att begränsa andras. Allt annat vore en logisk lapsus.***

Förespråkare för andra politiska styrsystem bör därför inte kunna förekomma på demokratiska arenor eller ställa upp i demokratiska val. De får helt enkelt söka sig till andra platser. Något som för övrigt nu sker i USA där Donald Trumps rallyn snarast är att betrakta som sådana andra arenor.

Demokratin har per definition därför formen av en demokratisk diktatur. En demokratisk diktatur utgör i sig ingen motsättning då överordnade principer alltid och i alla sammanhang står över rent funktionella och praktiska förehavanden.

Tankegångarna kring denna logiska lapsus har jag för övrigt tidigare i år utvecklat i ”Om demokratins oförmåga och ödesdigra låsningar”.

 *För övrigt önskar jag oss alla ett gott & bättre nytt år 2019.

**Med anledning av den trista utveckling vi just nu ser i ett flertal länder där extrema högerpolitiker försöker trolla bort våra demokratiska friheter genom att bland annat begränsa yttrandefriheten och de fria mediernas utrymme.

*** Att sedan denna typ av ledare och dess väljare inte bryr sig ett skvatt om språklig logik är ju förstås ett helt annat problem.

Italiensk lutning i all ära – men det finns alltid en kritisk brytpunkt

Efter föregående inlägg ”322. Det är den! Själva balansakten”, fälldes en kommentar, ”Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte”. 

Efter en sådan käftsmäll blir man ju lite självkritisk. Läste därför med krass blick igenom vad jag egentligen sökte uttrycka där.

Och genom att ställa om perspektivet ser jag nu att inlägget kanske snarare var lite oprecist svävande – än klargörande. Tänkte därför ta tillfället i akt att försöka precisera mig här.

Avsikten var att uttrycka en frustration över hur svårt det är att ta sig an viktiga frågor utan för den skull ta parti för endera sidan i en konflikt. Och att denna svårighet blir alltmer tydlig ju mer polariserade våra respektive positioner och åsikter blir.

Alltså: Få vill lyssna till resonemang som förs ”å ena och å andra sidan” när allt man orkar höra är enkla, svart-vita påståenden som helst bara bekräftar den egna ståndpunkten. Som i dagsaktuella frågor gällande Brexit, klimatet, nationalism eller det rådande politiska debaklet i Sveriges riksdag. Ja, i praktiskt taget alla frågor.

Antingen är man för – eller så är man mot – medan utrymmet för balanserade processer och ställningstaganden ter sig alltmer fjärran. Och att detta nog inte är så bra.

En fara som kanske inte berör Sveriges Riksdag som har en väldigt bred bas

Med det sagt, menar jag samtidigt att jag har den största förståelse för att det förhåller sig på detta vis. Speciellt eftersom det alltid är svårt eller stört omöjligt att sälja på någon en ståndpunkt som inte innehåller några skarpa förslag.

Det är alltså alltid lättare att nå fram med budskap som innehåller tydliga ställningstaganden i en konflikt – än med budskap om att konflikten i sig kanske utgör en låsning eller rentav är ett resultat av en konstruerad polarisering därför att … o.s.v.

Det är alltså lättare för oss att tro på något klatschigt explicit än att behöva gå in i jobbiga tankeprocesser där vi måste pröva och balansera våra egna ställningstaganden.

Men om vi inte gör det – om vi inte förmår balansera våra omdömen i viktiga frågor – så är risken stor att vi hamnar snett. Inte nödvändigtvis fel – men väldigt, väldigt snett.

Vi har aldrig haft det bättre (bild: Hans Rosling, Gapminder)

Hur kan det ske? Så där mitt framför ögonen på oss? Hur kan vår framgångssaga, bara så där, förlora i kraft och tilltro? Det är vi många som frågar oss just nu.

Vi har aldrig haft det bättre och ändå sviker förtroendet för det politiska system som lagt själva grunden till vårt välstånd. Så vad händer egentligen med världen av igår och de uppfattningar av rättvisa och sanning som vi fram till alldeles nyligen uppfattade som så självklara?

I denna nya sköna liberala värld som vi byggt är verkligheten inte längre lika okomplicerat enkel som den en gång var. På gott och på ont! Vi har bejakat pluralism, understött olikheter, accepterat skilda sätt att leva, äta, tro och att ha sex. Men till saken hör att denna toleranta kultur som vi uppfattar som själva höjdpunkten av vår civilisation också bara är konstruerad – påhittat – inte mer naturlig än någon annan. Och detta är också orsaken till att denna verklighet nu möter ett allt större motstånd från de som inte varit med på denna resa mot en ny och skönare värld.

Den liberala demokratin imploderar nu därför av egen kraft. För den är själv en aktiv del i det som händer. Den är själva ursprunget till populismens framgångar. Det är så vi måste se det. För det är själva upplevelsen av att råttstaten inte längre levererar – som just nu väcker ont blod hos de andra. De som av olika skäl har anledning att känna sig uteslutna, svikna.

Tut – Tut! I´m a very instinctive person, säger D. Trump i intervjun till Time Magazine.

Världen av i dag består av så oändligt många uppfattningar. Men där vid sidan av denna oändliga mångfald lever också människor som inte riktigt är med på samma tåg. Människor som kanske valt att stå vid sidan av, människor som inte följer de förväntade strömningarna, människor som kanske varken läser tidningar eller böcker. Människor som lever mer nära sina instinkter, naturen, livet och döden. Dessa har oftast mycket mer gemensamt och kan tillsammans mobilisera en mycket större styrka och sammanhållning än alla de andra autonoma individerna tillsammans. Det handlar egentligen om en slags matematisk mängdlära och obalans som den liberala demokratin aldrig riktigt lyckats lösa.

Att rätt fästa knorren på grisen…

Den här typen av inlägg som med sina som mest 350 ord blir ju onekligen ibland lite rumphuggna – men det finns en tanke även i det.

Till att börja med måste de alla ha ett konsekvent tonläge och en viss personlig stil. De bör också ha en bäring i tiden och innehålla någon slags mer djuplodande mening trots att de på ytan kan upplevas som rätt så grunda.

Men framför allt – och det går inte att tumma på – måste de ha en knorr placerad på rätt ställe.

Och det där med knorrarna är ju inte alltid så lätt. Ibland hamnar de fel. Och det kan ju minst sagt bli lite tokigt. Speciellt eftersom jag som skribent ofta lämnar det upp till läsaren att placera in dem – alltså knorrarna. Och då vet man ju hur det kan bli. Eller rättare sagt – då vet man ju inte hur det kommer att bli.

Och ibland märker jag att det faktiskt bara är jag själv som ser de där viktiga poängerna. Faktiskt rätt så ofta och det kan ju bli lite pinsamt.

Steven Pinker kallar i sin senaste bok, The Sense of Style, detta för ”the curse of knowledge” – alltså att man just tror att alla andra ser och förstår samma saker som man själv – och det gör ju andra oftast inte.

…är inte alltid en helt enkel uppgift

I vilket fall som helst så överskuggas mycket just nu av de där tragiska händelserna i Paris – vilket förvisso är tragedier som blivit vardagsmat i flera andra delar av världen.

Troligtvis sker det just för att vi är så olika – och i detta avseende gillar jag nog inte det här med olika. Det finns helt enkelt saker som jag tycker bör vara rätt så lika.

För det är ändå något olustigt med människor som lärt sig hata i tron att de har rätt. Alla dessa kränkta små män (oftast män) som tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Vilket förstås är skrattretande – men samtidigt inget att skratta åt. Vilket förstås också är det som ligger till grund för och driver den satiriska komiken som just blev Charlie Hebdos signum, storhet och fall.

Visst!

Hur vi uppfattar något beror självfallet på i vilken utsträckning detta förmår ge en resonans inom oss själva.

Som exempel, när jag först ramlade över det där citatet som lyder ‘The future is not some place we are going, but one we are creating” – så startade hos mig en lång associationskedja.

Vissa uppfattar säkert dessa ord som bara ytterligare en sådan där lite lagom djup visdom – som människor gärna delar med sig av på Facebook. Och om sanningen ska fram så var det också där jag först ramlade över det.

Men för mig blev dessa ord inrangerade i ett uråldrigt samtal om huruvida historien och livet har någon egentlig mening eller inte.

Och i detta avseende, som jag uppfattade det, ställer sig då detta uttalande kritisk till den deterministiska historiesynen och tron på att världen utvecklar sig mot en på förhand given sluthållplats.

Vilket bland annat var ett synsätt som återfinns både hos Platon och Aristoteles (i det lilla fröet ligger idén om det fullvuxna trädet). Och även i den kristna drömmen om det tusenåriga riket.

Vi återfinner den också hos Hegel och därefter hos Marx, som bägge uppfattade historien som en slags lagbunden dialektisk rörelse mot något bättre.

Och till allt detta kommer då så klart återklangen av Karl Poppers kritik av denna så kallade ”historicism”.

Ytterligare ett tankespår leder mig därefter vidare mot Occams rakkniv som just menar att vi inte bör krångla till saker i onödan.

Samtidigt som jag även läser in återklangen av en urgammal humanistisk tradition: det är vi människor som skapar mening, det är vi som i samklang med våra biologiska och fysiska förutsättningar som bygger framtiden.

Den framtid vi alla en dag kommer att möta är alltså inte ödesstyrd och är inte resultatet av någon storstilad plan.

Det är alltså sådana lager på lager av samtal och tankar som jag hör surra omkring i själva meningen, ‘The future is not some place we are going, but one we are creating. The paths are not to be found, but made.”

—-

*John Schaar: ‘The future is not some place we are going, but one we are creating. The paths are not to be found, but made.

Ceci nést pas moi

Ibland när jag får frågan, ”vad skriver du om?” finner jag mig ofta stående svarslös – inte för att jag inte vet vad jag skriver – utan för att det är så svårt att veta vem det är som frågar.

Och det är kanske just däri kruxet ligger. Vi bär alla på så många personliga referenser och är så olika – att det snarare är märkligt att vi överhuvudtaget kan göra oss förstådda.

Det blir därför svårt att veta vad man egentligen uttrycker, när man säger något.

Någon sa nyligen att hon ogillade att jag så ofta använde ordet ”vi” när jag skrev – hon ville inte bli innesluten och medräknad i detta ständiga ”vi”. Medan en annan tyckte att jag var alldeles för själv-centrerad och störde sig mer på detta återkommande ”jag”.

Någon kommenterade också ”att jag gillar verkligen vad du skriver – men jag skulle önska att du renodlade och hittade en tydligare linje”.

Och det är klart, det skulle man kanske kunna göra – men samtidigt är ju den röda tråden i det jag skriver just att ingenting är så linjärt som vi kanske skulle önska och att livet både är rätt föränderligt och lite oförutsägbart.

Så, vad är det då jag skriver om egentligen?

Nog finns det en röd tråd alltid… i det jag skriver – även om den ibland kan te sig lite hoptrasslad.

Ja, om jag nu finge säga det helt och hållet med mina egna ord – som om jag levde i en värld där alla förstod exakt vad jag menade.

Jag då skulle jag nog säga ungefär så här:

Vi, människan, vi är våra perspektiv. Vi ser, tolkar och hör saker utifrån vilka vi är. Och vi är därmed också isolerade. Och söker gemenskap. Vilket vi får genom att på olika sätt prata oss samman. Pratet innebär då ett personligt givande och tagande och blir til syvende og sidst till en strid om erfarenheter och perspektiv – och om vad som ska uppfattas som rätt och fel. Och detta lägger sedan grunden till varför vi väljer att samlas och sedan utveckla olika slags kulturer.

Och på så vis vävs frågor om ”relativism”, ”retorik” och ”makt” allt tätare samman och bildar på så sätt grunden för allt vi företar oss.

Det är alltså detta jag gärna skriver om.