Monthly Archives: mars 2013

166. Jag säger bara fuck och död!

Ett-Dödens-Maskineri

Det är väl ändå inte så jävla konstigt…

Vi är alla olika – på något sätt – men vi har samtidigt en jäkla massa gemensamt! Framförallt ska vi kunna fungera och leva sida vid sida. Vilket givetvis inte alltid är helt okomplicerat – men ändå något som bara måste fungera.

Vi har egentligen inte så många val, antingen slår vi ihjäl varandra – eller så finner vi smörjmedel som gör det möjligt för oss att leva, kanske inte nödvändigtvis gemensamt, men ändå sida vid sida.

Och för att klara av att leva tillsammans behöver vi åtminstone några minsta gemensamma nämnare.  Vi behöver några små hållpunkter, några riktlinjer för hur vi ska möta varandra. För det är ändå någonstans där i mötet som det ibland kan börja gnissla.

images-1

…att vi måste ha något gemensamt för att kunna fungera utan alltför hög friktion!

Det är ingen tillfällighet att man exempelvis på skolgårdar kan höra uttryck som hora, blatte eller bögjävel – skolgården är just en sådan miljö där vi tvingas samman utan att egentligen vara förberedda för det. Alla där är unga, obildade och oborstade och alla vill ta plats. Vi vill förstås alla ta plats – men vad många inte förstår är att detta kan man göra utan att det behöver ske på den andres bekostnad. Men detta är det ju i och för sig flera av oss som inte förstår.

För att överhuvudtaget klara av att utan större friktion leva tillsammans – eller sida vid sida – krävs dock att vi delar vissa värderingar. Vi måste veta hur vi bäst passerar varandra i en trång passage, vi måste veta vad vi ska säga om vi råkar stöta till varandra.

Allt det som gör att vi människor förmår leva tätt tillsammans i överbefolkade städer är inte bara upprätthållet genom stadfästa lagar och regler. Vi måste också dela och gemensamt värna en känsla för hur vi bäst ska kunna umgås – denna känsla är vad som ryms under själva begreppet moral.

Och är det så att vi börjar smutskasta eller skita i det gemensamma – då grusas också det sociala maskineriet och själva de sociala mekanismerna hotar att bryta samman. Det är väl ändå inte så jävla konstigt?

2 kommentarer

Filed under Demokrati, Etik

165. En blomma jag tidigare aldrig sett!

outline-37619_640Jag tog mig djupare ned, trevade fram i mörkret och kom allt närmare. Så, där, plötsligt, såg jag en växt jag tidigare aldrig sett. Med säregna blommor i färger för mig helt okända. Och jag undrade, hur ska jag någonsin kunna berätta?”

Det var ungefär så jag först formulerade denna gåta som förbryllade mig så mycket när jag var barn. Jag frågade runt i min närhet – men möttes mest bara av oförstånd. De fann frågan absurd!

När den samtidigt var så verklig! Hur kunde det komma sig?

Och så var det där med färgerna – hur vet vi överhuvudtaget att vi upplever något lika? Vilket vi ju faktiskt heller inte gör. Men om detta har jag ju redan skrivit i 22. Mamma, hur kan vi veta?

Samtidigt också den där ofattbara ovissheten kring var den höll hus som sades höra bön och som jag skrev om i förra inlägget: 164. Det är lika bra att erkänna! 

Det var nämligen så det hela började – först mest som ogripbara aningar och sedan alltmer som skräck!

images

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon.

Och när jag sent omsider började inse att vi faktisk inte sitter på alla eller ens samma slags svar – ja då, var det nästan för sent.

Och det var därför som jag hade sagt som jag hade gjort den där dagen i Kungshuset i Lund – då när docent X utropade ”brandfackla!” och slet sitt hår! men detta har jag ju också berättat om i En Autopsi”, i kapitlet ”Brandfacklan!”.

Alla dessa små 165 inlägg är också någonstans frukter av den där ovissheten. Den som ingen vill ha!

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon. Och att det var dessa som gjorde mig till filosof – men det var också dessa ögon som slutligen tvingade mig att överge filosofin – därför att den handlade om någonting helt annat! Men det visste jag ju inte då.

Också i texterna ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”, återkommer samma tema men mer hur dessa uppstod i huvudet hos en udda person i tidernas gryning – han som kallades ”den dunkle från Efesos”.

Och därefter essän ”Meningen Med Varför?” där jag bara gör ett försök att gestalta några av de allra tidigaste ansatserna att kartlägga och skapa en slags kunskap ur all denna ogripbara ovisshet.

Jag var därmed inte längre ensam i världen.

1 kommentar

Filed under Prsonlgt, Relativism, Retorik

164. Det är lika bra att erkänna!

Praying_Hands

Och den faktiska tillbedjan skulle alltså ske efter ett visst mönster och först och främst riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och till sist ned mot jorden.

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel. Nu är det nämligen så att även jag en gång har varit i tro – eller hur man nu säger – och vänt mig till högre makter i innerlig längtan efter hjälp och tröst.

Jag hade till och med en egen böne-bok. Det var en sådan där liten anteckningsbok med plastpärmar och spiralbindning. Och den var grön.

Jag hade slagit hål i kanten med ett hålslag. Där hängde ett litet hänglås som dock inte gjorde någon större nytta eftersom pärmarna var mjuka. Men låset var nog mer symboliskt eftersom det handlade om att markera och skydda det mest hemliga som just då fanns i mitt liv.

Ingen fick nämligen veta – därför då skulle den ha förlorat all sin kraft.

I min böne-bok fanns fem magiska böne-tecken nedpräntade högst upp på varje sida. Dessa symboliserade fem nivåer eller allvars-grader. Och jag fick bara använda varje grad, fem gånger per år. Vilket sammantaget då gjorde 25 möjligheter att få mina önskningar uppfyllda. Och varje gång jag utnyttjade en önskan var jag tvungen att markera med en liten prick. Och höll jag mig bara till denna lilla överenskommelse, som jag i och för sig själv hittat på, skulle jag alltid bli bön-hörd. Det var så det var avtalat. Det var väldigt praktiskt.

Och jag höll stenhårt på regelverket – samtidigt som jag bevarade hemligheterna för mig själv. Jag hade min lilla böne-bok i tre år, från det jag var nio till det jag fyllde tolv. Och alla mina böner gick i uppfyllelse!

Felix_Toy_Pudel_Puddel1

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel.

Mina önskningar var också förenade med en ritual. Till att börja med fick jag aldrig önska något enbart för min egen skull – de fick bara användas för att be om att det skulle gå bra för någon annan. Det bara var så – allt annat var otänkbart.

Och den faktiska tillbedjan skulle också ske efter ett visst mönster.  Först och främst måste bönen riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och sist ned mot jorden.

Därför man kunde ju aldrig veta var denna mäktiga kraft som kunde höra bön verkligen höll hus.

2 kommentarer

Filed under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

163. Hur svårt kan det vara?

Cypernkarta

Cyprioter! Allvarligt talat – 3 eller 10 % skatt på sparat kapital – vad är det? En dålig börsdag eller två! Snålheten bedrar visheten är det visst sagt!

När hjälp förväntas komma från ovan, vad gör vi? Jo, slirar med engagemang och flyr ansvar – därför att det löser sig nog ändå – på något sätt!

Vad jag har i tankarna är förstås eurokrisen, vad som orsakade den – och nu de sura reaktionerna från innevånarna.

Visst, ju högre upp i näringskedjorna du befunnit dig – desto mer har du kunnat tillgodogöra dig de generösa bidragen för stöd av jordbruk, väg- och brobyggen. Medan du på de lägre nivåerna i bästa fall fått jobb och lön! Och det är väl bra det med.

Men när tumskruvarna nu dras åt på exempelvis Cypern – hörs enbart skrik och tandagnisslan! Ingen vill betala! Ingen vill någonsin betala – speciellt inte de som har något att betala med.

Allvarligt talat – 3 eller 10 % skatt på sparat kapital – vad är det? En dålig börsdag eller två! Snålheten bedrar visheten är det visst sagt!

2013-Porsche-Cayenne-GTS-rear-end.JPG

Vet ni vilken världsmetropol som har flest registrerade Porsche Cayenne i världen? Jo, de finns i den grekiska staden Larissa?

Vet du vilken världsmetropol som har flest registrerade Porsche Cayenne? Jo, de finns i den lilla grekiska staden Larissa? Och antalet registrerade Porsche i hela Grekland överstiger för övrigt antalet innevånare med en inkomst över €45.000! Och en Porsche Cayenne kostar då över € 90.000! Vilket måste vara ett modernt grekiskt mysteriespel? Med benäget bistånd från norr.

Och nu samma sak på Cypern. Och vad händer just nu i Italien, Spanien och på Irland eller rättare sagt, vad händer inte i Italien, Spanien och på Irland?

Jag tror ju innerst inne på människan och hennes förmåga att lösa sina egna problem bara hon får rätt förutsättningar att göra det. Och jag inbillar mig att den situation som vi nu bevittnar i vissa delar av Europa – aldrig skulle ha uppstått med en mindre generös EU-politik.

Så blir det när den goda tanken inte förmår möta den krassa verkligheten.

Om bankerna vet att de aldrig kan gå omkull, om bilindustrin vet att någon håller dem under hjulen så behöver de självfallet inte ta samma ansvar för sina verksamheter. De blir bekväma och oaktsamma.

Samma sak gäller för människor som får för stora fallskärmar eller som lever med ett alltför finmaskigt trygghetssystem. De tappar så småningom förmågan att orientera sig i verkligheten.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Ekonomi, Politik

162. Och det bara fortsätter snöa!

139752394656365626_CGeXngNB_c

”Lástima surge cuando nos sentimos lástima por alguien; compasión es cuando entendemos y ayudar sabiamente.”

”Pity arises when we are sorry for someone ;
compassion is when we understand and help wisely.”

Det är den 19 mars 2013 och snön yr kring husknutarna. Iskylan från norr bara vägrar släppa greppet. På radion talar man uppgivet om apatiska flyktingbarn. Det är synd om dem – barnen.

Det är också synd om föräldrarna. Och det är synd om de andra som inte riktigt får komma in i värmen – tiggarna, uteliggarna, de papperslösa.

Jag läser att det också är synd om småfåglarna om vi slutar mata dem och att det nu även är synd om rådjuren, vars smala ben skär ned genom den hårda skaren.

Under vintern har det också skrivits en artikelserie i DN som visat att det verkligen är synd om alla som inte får någon vård i tid och om alla gamlingar som inte riktigt blir omhändertagna.

Och när jag slår upp dagens tidning kan jag inte annat än tycka synd om alla dessa som bor i Bagdad – och så förstås syrierna,  palestinierna – och kopterna…

Ja, det är verkligen synd om alla som inte kan lämna förtryck och krigshärdar.

DSC_9146

Den här stackarn kom varje dag under flera veckor och åt solrosfrön som fåglarna skvätt ut från fågelbordet, sedan plötsligt en dag så lade den sig ned – nu syns den dock inte till längre…

Det är också synd om alla som måste fly.

Och det är synd om alla som inte känner sig riktigt hemma dit de kommer.

Nu kan det låta som om jag bara raljerar över alla som det kan tyckas synd om, men det handlar inte om det!

Jag tycker verkligen synd om alla som det på något sätt är synd om – men de är väldigt många.

Och vi tycker alla väldigt olika – alltså vilka det är mest synd om.

Och jag vet, som jag också skrev i inlägget ”132. Vem fan bryr sig”, att det finns de som bryr sig mer om herrelösa hundar än om svältande barn.

Men själva anledningen till att det är synd om så väldigt många måste nog ändå vara att livet faktiskt inte är en sådan dans på rosor som många tror. Och att det är därför som Gotama Buddha talade så mycket om dukkha och Indras dotter i Drömspelet ständigt upprepar att, ”det är synd om människorna”!

Livet är kanske i grunden just så som Thomas Hobbes en gång uttryckte det, ”solitary, poor, nasty, brutish, and short” och just därför måste vi också alla göra vi kan för att gemensamt hålla våra näsor över vattenytan och försöka hålla oss flytande. Det finns nog ingen annan utväg!

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Natur & Kultur

161. #bästejonas

khemiri_jonas_hassen_1_l

#bästejonas

Hej Jonas!

Jag läser ditt brev till Beatrice och blir djupt berörd av din berättelse. Jag förstår den där känslan av att ständigt behöva känna sig utpekad. Vilket man givetvis blir när man på något sätt avviker från normen.

Majoriteten kan alltid få de av oss som på något sätt är annorlunda att inte riktigt känna oss hemma. Utanförskapet är på så vis alltid lika plågsamt.

Och som avvikare drar vi ju också alltid till oss majoritetens misstänksamhet. Som skäggig bland slätrakade eller som vegetarian bland köttätare.

Nej, jag vill på intet sätt förringa dina upplevelser av diskriminering – det är och ska vara otillbörligt, olagligt och straffbart.

Det är inte det! Vad jag tänker och känner är snarare bara hur denna känsla av främlingskap skulle kunna vara så värst mycket annorlunda?

Jag menar bara, det är ju alltid smärtsamt att behöva stå vid sidan av. Och mycket av det du beskriver och som också är så trollbindande i din text, är ju just situationer där känslan av utanförskapet är något som vi andra kan ta till oss.

Vi har alla en berättelse. Min far kom från Danmark som flykting under andra världskriget och blev här i Sverige genast kallad ”danskjävel”. Nej jag vill för övrigt inte göra några jämförelser, jag är ju trots allt både blond och blåögd och blir inte stoppad i tunnelbanan. Saken är bara den att jag kan förstå din känsla. Och det var väl det som också var meningen?

Men för att nu komma till saken, jag ska inte bli mångordig. Du bad Beatrice att för en stund dela dina upplevelser. Men var inte tanken också att du skulle dela hennes?

Och vad skulle du då hitta på? Skulle det inte finnas några kontroller alls av de så kallade papperslösa i Sverige? Eller skulle de bara ske på ett värdigare sätt?

2cb1a798

#bästabeatrice

Du verkar ju annars vara en schyst kille med huvudet på skaft, så frågan är hur skulle du tänka om du nu var Beatrice?

Och Jonas, jag måste bara slutligen säga att ditt inlägg rent formmässigt var enastående. Du spelar retoriskt rätt på alla strängar, med rätt anslag på både patos, ethos och logos.

Men där mot slutet någonstans var det tyvärr något som brast. Du skriver nämligen att, citat: ”men vi vet att en människa aldrig kan vara illegal” och utnyttjar vad jag kan förstå en rätt så beklämmande begreppsglidning i den annars så stringenta berättelsen. Det kanske var meningen men jag reagerade ändå på den.

Därför frågan om människor kan vara illegala eller inte har aldrig varit på tapeten här, frågan har hela tiden handlat om de personer som utan giltiga papper eller uppehållstillstånd befinner sig i Sverige. Och om de betraktas som illegala innevånare är väl mest bara ett vedertaget begrepp – de är ju inte rättsligt sätt, medborgare.

För övrigt talar vi ju nu här om ett land som kanske är ett av de mest generösa i världen vad gäller den goda viljan att hjälpa dem som har det svårt. Och det kanske är just därför som vi nu också måste slå våra kloka huvuden ihop för att försöka upprätthålla det samhälle som både du, Jonas och jag är en del utav och som vi säkert bägge vill göra allt för att försvara.

12 kommentarer

Filed under Kulturdebatt, Politik, Sociala Medier

160. Lars Albert Colliander

DSC_9148

Texten lyder: EL TRAMP LESOON PLATZ VANDRAR VIDARE

Jag kände en gång en kille vars namn var Lars Albert Colliander.

Jag minns att han lärde mig att lyssna till Paul McCartneys basgångar på skivan Sergeant Pepper.

Jag hade själv aldrig tidigare hört eller kunnat urskilja en basgång – visste inte ens vad det var.

Och han introducerade ny musik jag själv då inte lyssnade på.

Jag minns att han bland annat spelade Velvet Underground och The Zombies.

I ett av hans många brev som jag precis burit ned från vinden där de legat gömda i en låda i 27 år hittade jag just följande lilla haikuliknande koan:

”Att säga och skriva ”Nipps Nopps”
Får mig osökt att tänka på
Livets mening.
Onödigt arbete både delarna.”

Ja, sådan var han! En slags naturlig skeptiker som ofta stördes över när saker togs på alldeles för stort allvar.

Lars Albert träffade så småningom Marie Katrin, de flyttade ihop, fick en son som fick namnet Cristian och vi sågs inte mer.

Men under de närmast följande åren skickade Lars Albert mig nog närmare 100 brev. I alla slags format. En gång skickade han botten av en skrivbordslåda. En dag mottog jag världens minsta brev – inte större än en tändsticksask.

Han gillade tanken på hur de färdades. En gång band han ett långt rött band i en försändelse – och i sin egen föreställningsvärld kunde han se dess färd – genom olika händer och sorteringar och hur till slut brevbäraren skulle undra och trassla med det där bandet för att få ned det i brevinkastet.

Det sista brev Lars Albert skickade var ungefär vid den här tiden för just 27 år sedan. Han berättade att han träffat sin son som då hunnit bli fem år gammal men inte längre bodde hos honom, Marie Katrin och Lars hade just separerat. Han beskrev hur de körde omkring på parkeringsplanet i ett hyreshus på Lars Alberts Kawasaki 110 CC. Han älskade sin Kawasaki 110 CC – utan ett uns av ironi. Och han älskade sin son.

DSC_9151

Ett hundratal brev fyllda med små berättelser, dikter, rena tokerier och teckningar har legat i en låda på min vind i 27 år…

Men det var något ödesmättat över det där brevet.

Något år senare fick jag av en tillfällighet veta att han någon vecka senare tagit farväl av oss alla – och jag som knappt ens hunnit reagera på att hans brev slutade komma.

Det jag främst tagit med mig från min vänskap med Lars Albert är nog förmågan att uppskatta hans speciella och knäppa humor, och så förstås det där med Paul McCartneys basgång – hur han faktiskt lärde mig att se, att det vi uppfattar som verkligt, först framträder genom vår förmåga att bli varse saker o ting – vissa av oss förmår se detaljer – andra ser och hör ingenting. Verkligheten blir också därefter! Tack Lars!

1 kommentar

Filed under Prsonlgt