”Jag tog mig djupare ned, trevade fram i mörkret och kom allt närmare. Så, där, plötsligt, såg jag en växt jag tidigare aldrig sett. Med säregna blommor i färger för mig helt okända. Och jag undrade, hur ska jag någonsin kunna berätta?”
Det var ungefär så jag först formulerade denna gåta som förbryllade mig så mycket när jag var barn. Jag frågade runt i min närhet – men möttes mest bara av oförstånd. De fann frågan absurd!
När den samtidigt var så verklig! Hur kunde det komma sig?
Och så var det där med färgerna – hur vet vi överhuvudtaget att vi upplever något lika? Vilket vi ju faktiskt heller inte gör. Men om detta har jag ju redan skrivit i 22. Mamma, hur kan vi veta?
Samtidigt också den där ofattbara ovissheten kring var den höll hus som sades höra bön och som jag skrev om i förra inlägget: 164. Det är lika bra att erkänna!
Det var nämligen så det hela började – först mest som ogripbara aningar och sedan alltmer som skräck!
Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon.
Och när jag sent omsider började inse att vi faktisk inte sitter på alla eller ens samma slags svar – ja då, var det nästan för sent.
Och det var därför som jag hade sagt som jag hade gjort den där dagen i Kungshuset i Lund – då när docent X utropade ”brandfackla!” och slet sitt hår! men detta har jag ju också berättat om i ”En Autopsi”, i kapitlet ”Brandfacklan!”.
Alla dessa små 165 inlägg är också någonstans frukter av den där ovissheten. Den som ingen vill ha!
Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon. Och att det var dessa som gjorde mig till filosof – men det var också dessa ögon som slutligen tvingade mig att överge filosofin – därför att den handlade om någonting helt annat! Men det visste jag ju inte då.
Också i texterna ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”, återkommer samma tema men mer hur dessa uppstod i huvudet hos en udda person i tidernas gryning – han som kallades ”den dunkle från Efesos”.
Och därefter essän ”Meningen Med Varför?” där jag bara gör ett försök att gestalta några av de allra tidigaste ansatserna att kartlägga och skapa en slags kunskap ur all denna ogripbara ovisshet.
Jag var därmed inte längre ensam i världen.
Anthrôpos Metron 
Hur gör vi ”kunskap”… kunskapar på olika sätt, antar jag… hur då? Genom över-föringar, meta-forer… och metonymiska liknelser, sannolikt!
Citat:
”Kunskap är per definition en övning i översättning; det bekanta flyttas in i det obekanta, okända världar invaderas av det redan kända. Det avvikande normaliseras, namnges och accepteras. Att tala sant är i själva verket att säga att något är något annat och samtidigt bli trodd. Andra litar på mig, då jag påstår, att si är så eller att x = y. Men var och en med ögon och öron inser omedelbart, att si faktiskt är si, inte så, att x faktiskt är x, inte y. Och därmed har jag i praktiken redan visat hur perfekt kunskap är lika omöjlig som perfekt översättning, hur sanning har mer att göra med övertygelse och förtroende än med det som här-och-nu råkar vara fallet. Men samtidigt bör noteras att den retoriska prokuktivkraften i det stycke Du just nu läser koncentreras i konstellationen – ‘faktiskt är’; det omedelbara i verbets presensform accentueras ytterligare av bestämningen ‘faktisk’. Uttryck gör intryck, då ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Makt är faktiskt makt.
Men även om påståendet att makt är makt är självklart sant, är det inte lika självklart att det också är informativt.”
(slut citat…ur ”Mödom mod och morske män”, av Gunnar Olsson, i den sv. maktutredningen rapport; ”Maktens former”, Carlssons Bokförlag)