Vänster – Höger! På slak lina över djup avgrund

Visst! Jag kanske är lite politiskt naiv. Men jag har alltid tyckt att det finns viss rim och reson i kulturkonservatismen.  Samtidigt som jag finner mycket som är tilltalande hos vänstern.

Bägge uppfattningar är företrädare för idéer och synsätt som är värdefulla och ibland rentav nödvändiga för att vi ska kunna förstå människan och bygga ett samhälle som kan möta och uppfylla flertalet av hennes mest grundläggande behov.

Något jag upplever att de politiska riktningarna i dag inte riktigt är i stånd att klara av – kanske på grund av sina ideologiska låsningar. Människan gillar att tänka i motsatser! Men dessa begränsningar ställer också till det. Det finns givetvis motsatser – inget snack om saken! Men så finns det också motsatser som bara utgör olika aspekter på samma sak och sedan finns det motsatser som enbart är retoriska och därmed enbart skenbara.

”Upp” och ”Ned” är till exempel varandras motsatser, och precis som Herakleitos gjorde oss uppmärksamma på redan för 2 500 år sedan, beskriver detta motsatspar egentligen bara samma sak, samma fysiska verklighet där själva riktningen ”upp” eller ”ned” i första hand avgörs av den position vi utgår från – precis som med ”höger” och ”vänster”.

Dessutom behöver inte heller ett enkelt motsatsförhållande vara sluthållplatsen – utan respektive motsatspar kan i sin tur rymma ytterligare en rad motsatser.

Om vi tar de politiska riktningarna ”Höger” och ”Vänster” som exempel, och om vi tittar närmare på den ena positionen ”höger” märker vi att den i sin tur består av både en konservativ del och en mer liberal – som i många stycken kan ses som varandras motpoler. Så motpolerna Vänster och Höger – har alltså i sin tur sina interna motsatser. Vilket är viktigt att se för att förstå den komplexa politiska kartan.

En snabb idéskiss över den konservativa högern visar exempelvis att den utgår från gamla beprövade patriarkala normer, talar gärna om familjen, ordning och reda, moral och traditioner samtidigt som den värnar det privata ägandet och försvarar monarkin och nationen. Och den tror vanligtvis också på att det finns objektiva och fasta värden – och att de själva är i besittning av dessa. De försvarar kristna och västerländska ideal och finner dessa överlägsna allt annat.

Den högerkonservativa interna motsatsen, den liberala högern, lägger däremot snarare sitt fokus på sådant som individens frihet och rätten till det personliga svängrummet. De ogillar som regel olika former av dogmatiska eller statsbärande styrsystem och är i grunden sekulariserade demokrater med republikanska förtecken. De har vanligtvis också en viss övertro på de finansiella marknadernas inneboende rationalitet och på kapitalismens överlägsenhet. På så vis blir dessa liberaler och nyliberaler också mer benägna, till skillnad från deras konservativa bröder, att se på tillvaron utifrån ett mer pragmatiskt perspektiv.

Bägge riktningar har givetvis också vissa synsätt som sammanfaller. De ställer exempelvis båda hårdare krav på individen, att hon ska följa lagen och leva rättrådigt. Framgång och bakslag ses som individuella egenskaper och inte i första hand sociala eller kontextuella.

Den ideologiska högern uppskattar som regel inte sådant som diskussioner om kontext, modernism eller relativism, som upplevs förminska människan till ett stycke natur i samspel med sitt sammanhang. På så vis är bägge riktningar drivna av slags romantiska ideal, den konservativa grenen i högre grad dock än den liberala.

Om vi då tar steget till vad som vanligtvis upplevs som extremhögern så har både den europeiska fascismen och nazismen från begynnelsen varit uttalade antikapitalister (och även motståndare till USA). Denna avoghet mot storkapitalet och USA´s hegemoni delar de alltså inte alls med den konservativa eller liberala högern.  Vidare är såväl fascismen som nazismen bägge förespråkare för en stark stat och har på så vis mer ideologiska likheter med vänstern – fast utan de internationella och solidariska ambitioner som vänstern annars omfattar.

Nazismen och fascismen är helt enkelt kort och gott också vad de utger sig för att vara; nationalsocialister! Socialister med nationellt fokus! Till detta kommer så också deras vanliga flirt med varierande populistiska tilltag, som att under 1900-talet vara mot judar och under 2000-talet rikta missnöjet mot muslimer, araber eller Romer. Till viss del beror detta på den nationella och socialistiska inriktningen – till viss del på populism.

Och ska vi nu då nödvändigtvis behöva klämma in Anders Behring Breivik i denna politiska karikatyr – så bör han nog placeras med tonvikt i den fascistiska fåran men med starka högerkonservativa inslag. Samtidigt ska vi komma ihåg att självskapade individer, likt Breivik, aldrig behöver vara inspirerade av enbart en ideologisk riktning. De kan givetvis hämta sitt tankegods från en rad olika håll och sedan stöpa detta i någon slags personlig form – vilket är troligt i fallet Breivik

Och vidare, eftersom debatternas vågor under våren skvätt åt så väl höger som vänster, skulle vi här också kunna placera in, den oförtjänt tilltygade konservativa Tidskriften Axess med chefredaktör Johan Lundberg, i detta yviga politiska landskap. Och jag skulle nog här placera in dem med tyngdpunkten liggande på den kulturkonservativa sidan – samtidigt som Tidskriften Axess givetvis också är präglad av humanistisk hållning och därmed färgad av ett slags socialliberalt tänkande. (Johan Lundberg sökte i DN den 7 maj 2012 ge Greider svar på tal men tyvärr resulterade det mest i att pajkastningen mellan höger och vänster fortsätter.)

Dock, och då kommer vi till en av poängerna här, går det inte att dra några övriga paralleller mellan Breivik och Tidskriften Axess – eftersom de i många stycken också utgör varandras motpoler. Och detta är ett motsatsförhållande som få vänsterdebattörer förmår att se. Och det är också detta som gör debatterna så grunda, så förutsägbara. Och det har bara blivit allt tydligare ju fler som yttrat sig i frågan – med ett oväntat undantag, gårdagens debattinlägg av Göran Greider på DN Kulturdebatt visade på en oanad självinsikt och förståelse för hur ideologier, vilka de än är, kan ”sippra” vidare till mer extrema uttolkare. Vilket är något som högern, och där håller jag för en gång skull med Göran Greider, måste inse betydelsen av.

Det är alltså inte i första hand Breiviks kulturkonservativa tankegods som ligger till grund för det han gjorde – det som möjliggjorde de extrema handlingarna ligger snarare i hans självsyn som rättfärdigade dessa genom att se sig själv som räddare och martyr. Men samtidigt måste högern våga stå med bägge ögonen öppna för att kunna se det ideologiska tankegods som kan läcka över till högerextremism.

Och rättfärdigandet och den stora övertron på sin egen historiska betydelse delar Breivik med en rad andra som satt sig över och utanför lagen, som Usama Bin Laden, medlemmarna i Baader Meinhof-gruppen eller Aum Shinrikyo som ville rädda människor genom att sprida den dödliga sarin-gasen i Tokyos tunnelbana 1995.

Men, här är det viktigt att hålla huvudet kallt och det är ju precis också den retorik och etik som vänstern i andra sammanhang väljer att proklamera; döm inte alla muslimer utifrån några extrema fundamentalisters handlingar;  döm inte hela vänsterrörelsen utifrån faktum att några kommunistiska och socialistiska despoter haft några miljoner människors liv på sina samvete; och borde därför också följdriktigt resonera som så att: döm inte Axess och de kulturkonservativa på grund av att Breivik delar vissa ideal med dem!

Och till saken hör, för att återknyta till frågan om min politiska naivitet – jag tror inget samhälle – uppbyggt av riktiga människor av kött och blod – riktigt skulle kunna klara av att fungera utan att hänsyn togs till såväl de feminina som de patriarkala aspekterna av livet. Såväl de mjuka som de hårda. Såväl idéer från höger som vänster.

Och att dessa två grundattityder hamnat i konflikt med varandra är olyckligt men kanske också symtomatiskt för hela vår kultur.

*

Det var också troligen detta som Konfucius syftade på när han talade om det här med vikten av politisk balans, som jag tidigare berörde i inlägg 118. ”Den perfekta människan”.