Månadsarkiv: december 2019

337. “How will we escape this labyrinth of suffering?”

Buddha gav oss några svar på hur vi undslipper lidandets labyrint.

Den Buddhistiska idévärlden kretsar kring vad man kallar ”Pratītyasamutpāda”.  Det finns tyvärr ingen bra översättning. Till engelskan blir det vanligtvis ”dependent arising”, ”conditionality” eller ”conditioned co-production”. På svenska blir det ännu lite klumpigare, ”villkorligt beroende”, ”konditionalitet” eller ”betingad samproduktion”.

Pratītyasamutpāda – eller den betingade samproduktionen är det som enligt Buddhismen, lägger grunden för vår karma, återfödelse samt möjligheten att nå slutlig befrielse. Det handlar om att förstå mekanismerna och att upprätta vanor som bryter rörelsen.

Vad det handlar om rent konkret är vår oförmåga att ta oss ur mentala tillstånd. Att det ena ger det andra och att vi sedan blir inlåsta i beteenden som i slutänden skadar oss. Om hur vi biter oss kvar vid det vi har. Hittar skäl för att stanna där vi är.

När vi exempelvis vaknar ”på fel sida”, kanske efter en dålig dröm, och därefter upprepar dåliga tankar som i sin tur föder dåliga känslor som sedan ger upphov till ännu fler dåliga tankar – i ett snurrande kretslopp. Det är detta som begreppet Pratītyasamutpāda söker gestalta.

Principen är en återspegling av en slags universell lag. Inget vill i grunden förändras – allting strävar efter att bevara sitt tillstånd – men hamnar ofrånkomlig i strid med en annan kraft som drar mot sönderfall, utjämning, entropi.

”Pudge” i HBO-serien ”Looking for Alaska” – gav oss ett annat.

Vilken av dessa som i slutänden tar hem spelet – det vet vi. Och den insikten är förstås också smärtsam.

Hur tar vi oss då ur denna labyrint av lidande? Buddhismen har sina svar och metoder. Kanske inte alltid så lätta att efterleva.

I John Greens bok ”Looking for Alaska”* kommer ”Pudge”, som huvudkaraktären där kallas, fram till att det bästa nog är att acceptera, förlåta och gå vidare eftersom det finns så mycket som står utanför vår kontroll.

Vilket är en inställning som påminner om den tyske filosofen Friedrich Nietzsches twist på problemet som han antyder i tankarna kring det ”Ewige Wiederkunft des Gleichen” och som, till skillnad från Buddha, går ut på att istället bejaka livet, det eviga kretsloppet och den eviga återkomsten. Dels för att vi kanske inte har några andra val, dels därför att det kan vara en väg ut ur labyrinten.


Lämna en kommentar

Under Buddha, Makt och Rädsla

336. Kanske lite förenklat – men ändå

Vad vi alla har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting.

Vad vi har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting. Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.

Vilket kanske är en av de främsta orsakerna till att vi så lätt blir oense om hur det verkligen förhåller sig.

Det är förstås också denna osäkerhet, detta mänskliga predikament, som är själva upprinnelsen till det filosofiska tänkandet. Hade det rått fullständighet enighet om världens beskaffenhet hade filosofin säkerligen aldrig uppstått.

Den som söker kunskap måste utgå från premissen att viktiga frågor aldrig kan vara enkla. Låter något för enkelt är det som regel inte riktigt sant.

Detta är filosofins eviga nötande, vilket ju ibland förstås kan upplevas lite enerverande, speciellt när man bara vill att allt ska vara precis som det ter sig. Enkelt och normalt – som när vi var barn.

Då, när vi levde i en värld som var precis som vi såg den. Där solen var gul, gräset grönt och jordgubbarna röda oavsett om vi blundade eller inte. En härlig värld – en förklarad värld.

Denna djupa tilltro till världen kallas från filosofiskt håll för naiv realism. Och denna syn inspirerar i dag den nya populistiska och socialkonservativa högern. Det är som om att man i dessa tider av osäkerhet försöker sälja på oss en trygg och enkel barnatro.

Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.

Motsatsen till denna naiva realism är förstås de uppfattningar som utgår från att världen i huvudsak finns i våra medvetanden. Vår verklighet ses då mer som en social konstruktion. Denna syn kallas för ”idealism” eller ”antirealism”. Och det är ur detta idéstoff som vänstern, allt sedan Hegel, hämtat sin syn på världen. Och det ger ju också en fingervisning om hur dess förespråkare ibland kan lyckas tråckla ihop väldigt abstrakta och orealistiska lösningar.

Sedan har vi ju förstås den s.k. ”kritiska realismen” som är en del av den mer pragmatiska och liberala upplysningstraditionen. Den utgår från att det finns såväl primära kvaliteter som tillhör objektet som sekundära kvaliteter som vi sedan tillför. Och genom en mix av erfarenhet och kunskap kan vi på så vis komma några steg närmare verkligheten.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

335. Svarte Petter*

 

svartepetter

Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?

Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?

Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.

När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.

Clown, Joker eller Sanningssägare?

Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.

Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.

Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.

Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.


  • Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

334. Ett simpelt försök

Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Bland synonymerna till ordet ”simpel” finner vi sådana som ”usel”, ”illvillig”, ”lågsint” och ”gemen”[1].

”Simpel” betyder förstås även ”enkel” och ”gemen” – ”vanlig”.

Vilket kanske säger något om dessa ords ursprung och synen på dem som förr betraktades som just enkla och vanliga.

Vilket ger en fingervisning om att språket i stora delar mejslats fram utifrån olika samhällseliters perspektiv och därför också självfallet speglar dessa gruppers syn på världen.

Med detta sagt skulle vi då kunna sluta oss till att överheten alltid lagt ut färdriktning medan vanligt folk snarare påtvingats densamma.

Men det vore ändå en alltför simpel (enkel) slutkläm.

För i en värld där det i allra högsta grad finns såväl usla, illvilliga som gemena typer vore det väl ändå lite märkligt att låtsas som om dessa inte fanns.

För om vi inte har en idé om vad som är uselt – kan vi knappast heller förstå eller eftersträva dess motsats.

Våra drömmar och ideal uppstår i en slags motbild till just det oönskade.

En enkel test! Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Eller är det snarare simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta. Glorifiera våldshandlingar och hata Greta, bögar och feminister?

Vad är lågsinnat? Vad är eftersträvansvärt? Om vi ska lyckas skapa en något schystare värld.

Eller är det simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta?Glorifiera våldshandlingar?

För den som kan läsa är det här ju inte så komplicerat. Men för dem som inte kan sätta samman ord och skapa mening blir det med ens väldigt abstrakt och därmed obegripligt.

Och det har blivit allt vanligare. Folk i gemen har helt enkelt blivit simplare.

En utbredd oförmåga att se, igenkänna och nedvärdera vad som bör nedvärderas, har skapat en ny situation där alltför många kommit att inta positioner som de tidigare inte skulle ha kommit i närheten av.

Och att dessa, när de väl är på plats, gör sitt yttersta för att sänka ribborna genom att ändra på lagar och luckra upp sådana värderingar som tidigare höll dem utanför – är väl i och för sig ganska följdriktigt.

 

[1]

  1. elaksimpellumpennedrigtarvligtaskigusellågsinnadperfidillvilliglömskondsintinfamskändligskurkaktig
  1. vanligallmängemene man folk i allmänhet
  1. gemena (bokstäver) små bokstäver

 

Lämna en kommentar

Under Etik, Fascism, Logos – Ord – Språk