Buddha gav oss några svar på hur vi undslipper lidandets labyrint.
Den Buddhistiska idévärlden kretsar kring vad man kallar ”Pratītyasamutpāda”. Det finns tyvärr ingen bra översättning. Till engelskan blir det vanligtvis ”dependent arising”, ”conditionality” eller ”conditioned co-production”. På svenska blir det ännu lite klumpigare, ”villkorligt beroende”, ”konditionalitet” eller ”betingad samproduktion”.
Pratītyasamutpāda – eller den betingade samproduktionen är det som enligt Buddhismen, lägger grunden för vår karma, återfödelse samt möjligheten att nå slutlig befrielse. Det handlar om att förstå mekanismerna och att upprätta vanor som bryter rörelsen.
Vad det handlar om rent konkret är vår oförmåga att ta oss ur mentala tillstånd. Att det ena ger det andra och att vi sedan blir inlåsta i beteenden som i slutänden skadar oss. Om hur vi biter oss kvar vid det vi har. Hittar skäl för att stanna där vi är.
När vi exempelvis vaknar ”på fel sida”, kanske efter en dålig dröm, och därefter upprepar dåliga tankar som i sin tur föder dåliga känslor som sedan ger upphov till ännu fler dåliga tankar – i ett snurrande kretslopp. Det är detta som begreppet Pratītyasamutpāda söker gestalta.
Principen är en återspegling av en slags universell lag. Inget vill i grunden förändras – allting strävar efter att bevara sitt tillstånd – men hamnar ofrånkomlig i strid med en annan kraft som drar mot sönderfall, utjämning, entropi.
”Pudge” i HBO-serien ”Looking for Alaska” – gav oss ett annat.
Vilken av dessa som i slutänden tar hem spelet – det vet vi. Och den insikten är förstås också smärtsam.
Hur tar vi oss då ur denna labyrint av lidande? Buddhismen har sina svar och metoder. Kanske inte alltid så lätta att efterleva.
I John Greens bok ”Looking for Alaska”* kommer ”Pudge”, som huvudkaraktären där kallas, fram till att det bästa nog är att acceptera, förlåta och gå vidare eftersom det finns så mycket som står utanför vår kontroll.
Vilket är en inställning som påminner om den tyske filosofen Friedrich Nietzsches twist på problemet som han antyder i tankarna kring det ”Ewige Wiederkunft des Gleichen” och som, till skillnad från Buddha, går ut på att istället bejaka livet, det eviga kretsloppet och den eviga återkomsten. Dels för att vi kanske inte har några andra val, dels därför att det kan vara en väg ut ur labyrinten.
Anthrôpos Metron 