Monthly Archives: december 2011

112. Allt kommunicerar – inte – eller?

Jag säger ingenting – mitt leende är och förblir min hemlighet.

Det är ganska vanligt att stöta på påståenden som lite svepande hävdar att ”allt kommunicerar”. Jag brukar då tänka på den där gamla stubben i skogen som ännu ingen lagt märke till, än mindre suttit på, kan vi verkligen säga att den kommunicerar?

Nja, inte om vi utgår från ordets betydelse och etymologi. ”Kommunikation” kommer från latinets communis – gemensam, via communicare – göra gemensamt. Och avser alltså i första hand en förståelse mellan två aktiva parter.

Och går vi då tillbaka till stubben i skogen så står den ju förvisso ensam kvar där och interagerar på olika sätt med sin omgivning – den bryts ned, blir till föda och bostad åt en massa småkryp – men den kommunicerar faktiskt inte.

Men då är frågan följande: när jag glatt kommer gående där med svängande svampkorg och plötsligt ser den stubben och märker att stubben är väldigt speciell med sin mjuka lav som täcker ena sidan likt ett ansikte… Kommunicerar den då något?

Vad säger du? Vad är det första svaret som rullar ut på tungan?

Det är klart den inte gör! Den säger mig förvisso en massa saker, men det är ju mest ett talesätt, det den utsäger kommer ju snarare från mig själv. Det är jag som ser, tolkar och läser in budskap. Precis på samma sätt som jag gör med ett konstverk eller med ett modeplagg.

Men, ett konstverk kommunicerar väl ändå något… och ett varumärke… på samma sätt som ett rödljus faktiskt säger ”stopp”?

Nä!

Det är faktiskt varken konstverket eller produkterna som kommunicerar något. De kommunicerar lika lite som en bortglömd och stängd bok gör det. Men att de kan förmedla olika budskap om förutsättningarna finns – det är givet – men det är en helt annan sak.

Det är ju troligt att skaparna vill förmedla något via sina uttryck. Men det gör de i avsikt att du ska förstå. De väljer ett visst uttryckssätt och hoppas sedan att detta förmedlas enligt plan. Och i den mån det gör det och du visar dem att du har förstått – då först uppstår det vi vanligtvis kallar kommunikation.

Kommunicerar då denna text något (vilket är en kuggfråga)?

23 kommentarer

Filed under Estetik, Etymologi, Kommunikation

111. Mycket väsen för ingenting

Det är just själva tomheten, frånvaron av någonting som...

Tänk om det är våra förväntningar och föreställningar om hur något ska vara som i slutänden är det som styr vad vi upplever som verkligt! Ja, som blir själva den bakgrund mot vilken allting visas upp.

Filosofiskt? Abstrakt? Meningslöst? Nä, snarare väldigt enkelt och konkret!

Jag tror exempelvis att du ska komma – och så kommer du inte – och allt jag upplever är din förbannade frånvaro. Den genomsyrar så starkt mina upplevelser att själva frånvaron av dig överskuggar allt det närvarande. Din frånvaro blir alltså den fond mot vilken jag kommer att se resten av världen.

Eller för att ta ett mindre känsloladdat exempel – du tror att du ska få en viss löneökning och så blir den bara hälften så stor och allt du sedan upplever är besvikelsen över de pengar du aldrig fick.

Brustna förhoppningar och besvikelser styr oss människor i väldigt hög grad och uppvisar samma mönster var de än uppträder i världen och i livet.

Här i Sverige finner vi det kanske bland annat i våra förväntningar på den allmänna sjukvården – där vi som regel anser att den bara blir sämre samtidigt som den förväntade snittåldern faktiskt bara ökar. Hur är det möjligt?

Och det är väl just de brustna förhoppningarna som till stor del nu styr missnöjet i Sydeuropa. Har man väl spetsat in sig på en viss levnadsstandard – ja då kan ju detta inte bara tas bort – sedan spelar det ingen roll om förväntningarna från början var orealistiska och nedskärningarna nödvändiga.

Det är alltså till stor del själva frånvaron av det förväntade som i dag sätter agendan för världspolitiken.

...materialiserar sig när vi förväntar oss att finna Pierre på Cafét – och han inte är där.

Människan går inte i strid för det hon har utan snarare av rädsla för att förlora det.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen är oroade för att staten kommer att gröpa ur vår naturliga frihet som man då oftast också anser vara given  av gud.

Sverigedemokraterna tror på liknande sätt att invandringen ska komma att vattna ur svenskheten och att vi därmed blir berövade något som är ursprungligt – något som vi sedan för evigt kommer att sakna.

Det är alltså i själva glappet mellan förväntningar och brustna förhoppningar, som vi kan sälja på människan såväl onödiga prylar som unket tankegods bara dessa på något sätt erbjuder att fylla upp dessa mörka tomrum.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Makt och Rädsla, Politik

110. Yxtid, Knivtid, Kluvna sköldar…

Vi måste kunna lita på att skomakaren verkligen kan tillverka skor!

Vi börjar nu på allvar se vissa tecken på att den samstämmighet som länge utgjort själva basen för vårt samhälle håller på att krackelera. Vi är inte längre lika, vi tycker inte ens lika och vi försvarar till och med rätten att få vara olika.*

Och mycket följdriktigt…

Istället för samarbete och samsyn ser vi nu snarare en djup misstro breda ut sig. Misstro mellan dig och mig. Mellan Sydeuropa och Nordeuropa, mellan öst och väst, mellan demokrati och Islam, mellan folket och politikerna. Djupa meningsskiljaktigheter och motsättningar som skär på tvärsen genom vår gemensamma kultur.*

Det är främst genom ömsesidiga förtroenden som våra samhällen har hängt ihop. Vi ingår alla i ett slags samhällsfördrag som gör att vi kan lita på att skomakaren faktiskt också vet hur man fixar skor och bankerna inte är ute efter att sno oss på våra pengar!*

Och vi har tidigare alltid tagit för givet att den som lånar pengar också ämnar betala igen dem. Det handlar om en djupt utpräglad samsyn! Den som klart uttrycker ett ”OK” – kan inte samtidigt mena ett ”nej”. Det handlar om ett grundmurat och ömsesidigt förtroende för vår rationalitet och för språkets legitimitet.*

Vi måste alltså våga vara lika – för att överhuvudtaget få en chans att få vara olika!*

"Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona." (ur Völvans spådom ur Eddasagorna)

Och visst! Vi kan för det mesta fortfarande lita på varandra därför att vi vet att vi någonstans tycker ungefär lika. ”Vi” är en del av ”samma” relativa värdeskala. Vi bär på samma moraliska grundstrukturer. Vi vet att man inte sparkar på den som ligger, att man inte utnyttjar den som är svag och att man alltid ska göra rätt för sig.*

Detta är självklara överenskommelser även när några valt att bryta mot dem. Men ju fler som bryter – eller inte känner till dem – desto osäkrare blir vi i vårt umgänge med andra.*

Den dagen hantverkarna får rykte om sig att bara fuska, dagen vi börjar misstro dem som ska sköta om våra gamla, de som investerar våra pensioner, sjukvården, politikerna… Den dagen når vi en förtroende-bryt-punkt som det kanske tagit tusentals år att bygga upp.*

* Ömsom ironiskt – ömsom gravallvarligt och mycket mer återstår att säga…

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Etik, Politik

109. Girighetens olika ansikten

Visst, vi kan alla vara giriga...

Girigheten kan ta sig många uttryck. Men själva formeln ser ut att vara den samma.

Som en av de sju dödssynderna handlar det om en ständig hunger efter mer och att aldrig riktigt få nog.

Precis som draken Favner i Eddasagorna som girigt ruvar på sitt berg av guld utan att ha någon användning för det. Girighet är att vilja ha mer än vad man egentligen själv kan smälta.

Kung Midas var en berömd girigbuk och Joachim von Anka och männen på Wall Street är giriga. Det vet vi! Det är lättare att se vad girigheten är genom att hänvisa till sådana mytologiska karikatyrer för girighet.

Men frågan är om alla dessa abstraktioner verkligen ger en bra bild av girigheten eller om detta snarare bara är ett försök att hålla girigheten på behörigt avstånd från oss själva?

För är egentligen inte även den pensionär girig som har pengar på banken men som nu beklagar sig över att vara tvungen att betala höjd avgift för färdtjänsten?

Eller den väl avlönade politiker som inte kan låta bli att ansöka om ytterligare ett bidrag för att få några extra kronor i plånboken?

Eller den nation som belånar sitt land långt över sin betalningsförmåga för att sedan låta pengarna drissla ned över sina allt trognare undersåtar?

...men det finns givetvis de som är mer giriga än andra.

Och är inte de undersåtar (offentliganställda) giriga som när statskassan sinar, går ut i vilda strejker för att få behålla sina privilegier (se DN-debatt 20111202?

Drifterna är strukturellt de samma i alla läger, i alla inkomstskikt, inom alla sociala grupper – alla vill vi ha lite mer för att säkerställa vårt relativa välstånd.

Men när vi vanligtvis tänker på denna girighet görs den alltså istället stor och avlägsen. Den handlar ju sällan om oss själva, utan alltid om dom där andra, girigbukarna, de omättliga roffarna som inte förmår rätta mun efter matsäcken, skottar, smålänningar och judar – snåla och giriga allihopa.

Vad jag menar är att det nog kan vara så att vi alla drivs av ett visst mått av så kallad girighet men att vi då gärna hellre betraktar det som ett rationellt och måttfullt säkerställande av den levnadsnivå vi vant oss vid. Men det gör ju inte saken bättre!

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Etik, Politik