Category Archives: Pragmatism

295. Jag tror på USA!

usas-flagga

Jag tror på USA!

Jag må vara rätt naiv men jag tror faktiskt fortfarande på ett demokratiskt och förnuftigt USA. Jag tror nog ändå att man kommer att fixa till det här på något sätt. Jag tror inte vi behöver se Donald Trump svära presidentseden den 20 januari 2017.

Kongressen och Högsta domstolen kommer att ställa honom inför riksrätt och gör inte de det, kommer nog Barack Obama att lägga ut en linjal och gör inte han det så finns alltid FBI och CIA som kan sätta in sina killar och då är denna mardröm slut en gång för alla. För någon måste väl ändå i förnuftets och demokratins namn dra en gräns.

För det är väl ändå så att vi så här i efterhand alltid hyllat dem som hjältar, de som försökte stoppa Adolf Hitler. Tänk ändå om snickaren Johann George Elster hade lyckats få till det den där bomben bakom talarstolen den där novemberdagen i Munchen1939.

En enkelbiljett, en kula, en bomb – anyting goes i en svår och prekär situation.

Jag kan förstås höra invändningarna mot detta sätt att resonera. Visst, man får inte uppmana till lagöverträdelser. Visst, så kan man inte göra i en demokrati. Visst, Trump är demokratiskt vald i enlighet med den amerikanska konstitutionen. Visst, visst. Men det måste väl ändå finnas någon som är beredd att ta risken och straffet – för vår och för världens skull.

Och dessutom överträffar ju riskerna med Trumps eventuella tillträde med råge det eventuella brott som någon enskild skulle behöva göra sig skyldig till.

1e1716e0-trump-4x3

Donald Trump kommer inte att bli USA´s 45:e president!

Demokratin utgör själva grunden för vårt rättssamhälle, jag vet, men det ursäktar inte heller en altför stelbent demokratisk hållning. För att upprätthålla demokratin krävs även ett visst mått av pragmatism. Eller med andra ord: även demokratin behöver ibland ta i med hårdhandskarna.

Dessutom är inte Donald Trump någon demokrat, eh… menar förstås bara att han inte utgår från våra grundläggande demokratiska värderingar och därför inte heller bör kunna åberopa demokratins principer eller ens kunna ställa upp i demokratiska val.

Så det hela är någonstans feltänkt redan från början. Menar jag – fullt medveten om att inte alla skulle hålla med mig.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik, Pragmatism

293. Missförstå mig ändå rätt

xcw-5105-071-jpg-pagespeed-ic-chatsa21qh

Hur vi än vrider och vänder oss på denna krassa krok

Fakta talar för sig självt – det finns faktiskt ingen ”högre” moral, ingen bättre ”rätt”.  Och det spelar sedan ingen roll hur vi än vänder och vrider oss på denna krassa krok – vi kommer ändå aldrig att undslippa detta hemska faktum.

Därför det finns inget som talar för att det skulle finnas någon högre instans som med både makt och befogenhet kan garantera oss något högre än det vi själva har möjlighet att skapa!

Missförstå mig nu rätt!

Jag säger inte att det inte finns någon fantastisk SuperPower någonstans som vi ännu inte sett röken av – jag säger heller ingenting om om det inte skulle finnas någon högre moral eller något verkligt rätt och fel någonstans!

Vad jag menar är nu bara att ingen av oss i dagsläget kan avgöra vem som har koll på vad som verkligen skulle vara detta högsta rätta och goda.

Och om du sedan inte är beredd att följa denna superenkla logiska konsekvens – utan hellre väljer att tro på att du själv eller någon annan ändå någonstans vet mer och bättre än andra – då kommer du ju ändå bara att i slutänden behöva stå där och försöka hävda din rätt gentemot miljontals andra trosvissa som alla hävdar sin.

1024px-haagse-magistraat

The city council of The Hague deliberating in 1636.

Innebär då den här krassa ståndpunkten att det enda kloka vore att inte tro på någonting? Inte uppfatta något som bättre eller sämre? inte tro att något skulle kunna utmynna i något bättre? Alltså i total nihilism?

Självfallet inte!

Men vad vi måste ha klart för oss är bara att det faktiskt bara är vi själva som bär ansvaret för vilka värdeskalor vi väljer att göra till våra. Och bland de värderingar vi sedan väljer finns självfallet sådant som är både rätt och fel, bättre och sämre och det är till detta vi sedan på goda och balanserade grunder måste sätta vår tilltro.

Där ingår förstås även att kunna lyssna till andras uppfattningar och väga dessa mot våra egna – och sedan kan vi i bästa fall gemensamt komma fram till en deliberativ ståndpunkt som vi faktiskt också kan dela.

Och det är ändå rätt stort! För det är väl just den här balansakten som vi avser med begreppet civil-isation.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Etik, Pragmatism

288. Vad har vi då gemensamt?

mw40_301a_boys_black_solid_main

Pojkar är ändå pojkar…

Ok! Om vi verkligen skulle ta det hela från SCRATCH. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Alltså du och jag? Vad är det vi bägge verkligen skulle kunna skriva under på? Har vi någon arkimedisk ståndpunkt som vi tillsammans skulle kunna greppa tag i? Det är det jag undrar!

Vart jag vill komma är förstås till det här om det finns något vi bägge skulle kunna uppfatta som självklart? Något vi minst av allt skulle ifrågasätta. En gemenskap eller i varje fall ett frö till en gemenskap som vi också skulle kunna dela med andra. Alltså en minsta gemensamma nämnare? ”A Rock Bottom”, så att säga! Var finns den? Finns det en sådan?

Är det möjligtvis det där, som Rene Descartes tänkte sig det, att vi finns till eftersom vi tänker? Nä, knappast. Den var inte vidare bra. Inte mycket att bygga vidare på. Är det då tron på att där finns en mening med alltihop? nae! Eller idén om en allsmäktig Gud? nae! eller att någon snubbe fick ta emot guds sista ord av ängeln Gabriel? nae! eller att vi först vinner frihet från lidande när vi tackat nej till livet? eller tron på marknaden och kapitalet? eller tron på den solidariska genen… ???

girlsprincesstulletankdancedressbabytoddlersbowknotskirt0-4y-sku113807-2721-800x800

…och flickor, flickor!

Nä, självfallet inte! Ingen av dessa föreställningar är gemensamma. Men vad kan vi då enas kring? för enas måste vi väl ändå! eller?

Vad jag är ute efter är förstås bara det faktum att om ska vi klara av att hantera en rad utmaningar som världen står inför måste vi nog ändå förbereda oss på att faktiskt enas kring några få centrala ställningstaganden. Det handlar då alltså främst om att komma fram till den där någotsånär fasta punkten som behövs för att vi överhuvudtaget ska ta oss vidare. Det är den jag vill komma åt!

Eller är det kanske, när allt kommer omkring, bara i de allra enklaste saker som vi kan mötas? i sådant som att gräset alltid är grönt, danska pölser röda, Pojkar är pojkar och flickor, flickor? Det ligger ändå rätt nära till hands.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Pragmatism

193. Verklig, verkligare, verkligast!

sol

Det mest solklara…

Det finns nu rätt så många olika uppfattningar om vad som är ”verkligt” – även om vi kanske inte alltid diskuterar saken rent explicit. Attityderna ger sig ändå till känna – utan att vi för den skull behöver föra frågan på tal.*

En vanlig attityd är ett slags okomplicerad common-sense inställning där verkligheten är lika självklar som det klaraste korvspad – och bevisar sin existens varje gång vi råkar snubbla över en tröskel…

Jag gillar denna inställning till världen. Den är rätt fram och rakt på sak… även om den ibland kan bli lite väl enkel.

Sedan har vi förstås den där attityden som direkt när den hör ordet ”verklighet” genast måste opponera sig och ställa den retoriska frågan: ”Vems verklighet pratar vi om” – och gör allt för att relativisera den.

Men jag uppskattar även denna attityd! Den är också rakt på sak och tar ändå fasta på det empiriska faktum att det finns olika slags perspektiv – även om den ibland kan bli lite väl retoriskt teoretiserande.

Sedan har vi ju förstås den där inställningen till världen som aldrig någonsin behöver ställa sig några frågor alls om vad som är verkligt eller inte – utan mer bara lever i den verklighet den blivit fostrad till.

Jag kan inte direkt säga att jag uppskattar denna hållning – även om jag ibland kan avundas den – allting blir ju så mycket enklare – och det ges sällan utrymme för några alternativ – vilket betyder mindre grubblerier och kanske lite mindre av inre slitningar.

our-sun

…kan vid närmare betraktande ändå te sig lite oklart

Men samtidigt är det ju en hållning som alltid kommer att möta spänningar i förhållande till sin omvärld – om denna nu inte råkar vara fostrad i samma slags tänkande och kultur, vill säga… och det är den ju nu för tiden väldigt sällan. Vilket då lätt kan resultera i andra slags konflikter. Och detta är ju då mindre bra.

Rent personligen håller jag mig nog med samtliga av dessa attityder – lite beroende på sammanhanget. Man skulle kunna säga att jag har en lite mer pragmatisk hållning till allt detta vi kallar ”verklighet”.

___

* Frågan är dock varför någon vettig människa skulle ägna möda och tid till att överhuvudtaget fundera kring detta vi kallar verklighet – eftersom vi alla, trots alla våra motstridiga uppfattningar, ändå tycks veta vad den innebär!

1 kommentar

Filed under Filosofi, Pragmatism, Relativism

103. Vems berättelse lever du?

Vems berättelser formar dina dagar?

Berättelserna har alltid knutit oss samman, fått oss att uppfatta liknande saker och på så sätt givit oss en känsla av verklighet. Våra berättelser och i förlängningen vårt språk innehåller på så vis våra respektive världar.

Att genom språket fånga upp berättandets magi är också att ta verkligheten i besittning – är att få inflytande över andras tänkande och över andras liv.

Den som inte har något att berätta kan aldrig förekomma (i) någon annans tänkande.

När det gäller framgångsrik ”storytelling” handlar det dock inte om vilket berättande som helst. Att bara prata på skapar inga stora historier.

Ett politiskt parti, en trosinriktning eller ett varumärke som förlorar kontakten med sin idé är därför dödsdömd – idéerna är varje rörelses yttersta grund.

Men det går inte heller att bara hålla kvar vid de ursprungliga berättelserna eftersom dessa ständigt måste återberättas på ett nytt sätt.

I berättandet gäller det framförallt att vara konsekvent (följa en linje), vara riktad (veta vilka man vänder sig till), gripande (det som sägs måste beröra) pragmatisk (förmågan att kunna justera berättelsen fortlöpande), flerbottnad (kunna riktas till flera) och trovärdig (måste hänga ihop).

I USA sprider  Tea Party-rörelsen sin nygamla version av den amerikanske drömmen samtidigt som italienarna nu brutalt väcks ur sitt egenartade ”schlaraffenland” när ”berlusconismens” nu förhoppningsvis är över. I Sverige försöker Håkan Juholt desperat väcka liv i en gammal nostalgisk berättelse om en ”arbetarrörelse” samtidigt som de Nya Moderaterna i pragmatisk anda sett till att lägga beslag på just ordet ”arbete”.

Non, je ne regrette rien!

Apples grundare Steve Jobs var en mästare i att knyta samman just ett varumärke med en existentiell grundkänsla genom konsekvent berättande – men konststycket kan knappast upprepas. Den goda retoriken drivs av en alldeles speciell slags logik.

I dag krävs nya berättare som kan inympa nya drömmar, självbilder och framtidstro till en alltmer lomhörd och kritisk publik som inte längre orkar ta till sig andras storvulna visioner. Men detta är en sanning med modifikation.

Det sägs att vi alltmer vill skapa våra egna drömmar, förverkliga våra egna liv, definiera oss själva och få bestämma över våra egna öden – därför att vi är dömda till frihet. Frågan är bara vems berättelse vi då lever?

Lämna en kommentar

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Politik, Pragmatism, Retorik

102. Att få ha rätt i att ha rätt!

Hur mycket du än väger...

Under vissa omständigheter ges vi möjlighet att få bestämma vad som är rätt. Vi blir så att säga behöriga att själva fatta beslut om vad som är riktigt. Under andra förhållanden tar vi oss kanske helt sonika den rätten. Men det är aldrig helt okomplicerat.

– Men hur kan du vara så säker på det?
– Därför min erfarenhet säger mig det?
– Hur kan du säga så?
– Jo, därför att jag är väl förtrogen med ämnet – vilket gör mitt omdöme mer grundat än ditt!

Vi äger förstås alla rätten att själva få bestämma var skåpet ska stå i vårt eget hus. Vill vi inte att folk ska gå omkring i strumplästen står det oss givetvis fritt att själva lägga ut den linjalen.

Vi kan dock inte med samma själklara pondus gå in i andras hem, in i andra forum eller domäner där vi inte har naturligt tillträde och tro oss kunna bli åtlydda på samma sätt. Det finns givetvis massor med områden där vi självfallet inte har något alls att säga till om.

Vi kan exempelvis aldrig få bestämma reglerna för hur man ska spela schack – inte om vi samtidigt vill spela med någon annan. Deltar vi i ett schackspel måste vi givetvis också förhålla oss till de gemensamma regler som råder. Därför att utan dessa mycket väl formulerade ramverk skulle det överhuvudtaget inte finnas något sådant som vi kunde kalla ”schack”.

Så, när har vi då rätt att ha rätt? Jo, i situationer där vi ensamma bestämmer över reglerna eller inom områden där vi positionerar oss så att vi därmed ges rätten att ha rätt. Det handlar alltså om ett socialt spel där vi alla måste känna till vad som egentligen gäller.

...så gäller det att uppfatta sin vikt rätt.

En chef har delegerats rätten att bestämma över vissa saker! En lärare har givits rätten att undervisa. En domare, rätten att utvisa någon. En förälder, rätten att ”uppfostra” sitt barn. Rättsväsendet, rätten att på goda grunder skicka någon i fängelse.

Vi blir på så vis alla på olika sätt positionerade till att få ha mer eller mindre rätt.

Gnōthi seauton – människa känn dig själv – känn dina begränsningar – och kan du inte det – följ lagen.

1 kommentar

Filed under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism

86. Typ, som en väckarklocka!

Förändring står inte i motsats...

Om vi vant oss vid ett visst ljud så är det först när detta ljud upphör eller förändras som vi kommer att märka det. Det är först då vi uppfattar själva ljudet – när det inte längre finns där.

Det är alltså det avvikande, hos typ en väckarklocka, som får oss att vakna. Ett enformigt ljud som inte förändras blir till slut ingenting. Och likadant är det med en bild som aldrig skiftar – den blir till slut utan mening – som en gammal testbild på TV. Det är främst genom variationerna vi väcks till liv och upptäcker världen.

Därför är det givetvis bra att vi alla är så olika och att vi gillar så många olika saker. När vi väl möts gör det oss förhoppningsvis bara mer vakna, levande och kanske till och med lite starkare.

Det är just genom motsatserna vi tvingas att gå utöver oss själva. Det är genom strid, kamp och motsättningar vi utvecklas. Inte genom sådant som stryker oss medhårs.

(Vilket låter så mycket som en klyscha att det känns riktigt nördigt att skriva!)

Dessvärre är det inte alla olikheter som är lika berikande. Och det finns ju trots allt förändringar som inte sker till det bättre. Det är bara att konstatera!

Det finns faktiskt också saker som vi inte behöver befatta oss med. Olikheter som vi inte behöver acceptera. Speciellt sådana som strider mot det vi gemensamt omfattar

...till "Homonoia", samstämmighet och stabilitet.

Samma tänkare som en gång gjorde oss uppmärksammade på betydelsen av olikheter och förändring, var också de som följdriktigt påbjöd ”homonoia”samstämmighet – som främsta sammanhållande kraft.

Det handlade om vikten av att utveckla ett gemensamt sinnelag – att helt enkelt tänka likadant! Alltså att vara i en slags harmoni  – ”concord” –  för att hålla samman en nation… eller en organisation.

Och detta har väl sedan dess, varje general, idrottstränare, coach, ledare eller organisationskonsult försökt implementera. Utan ett gemensamt mål för ögonen och en plan kan vi aldrig riktigt lyckas med någonting. Vi måste helt enkelt samverka för att lyckas göra det riktigt stora sakerna här i livet.

Frågan är bara vad vi gör med dem som inte vill tycka likadant?

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik, Pragmatism