Kategoriarkiv: Pragmatism

69. Allt är inte relativt!

De som hävdar att allt är relativt har givetvis rätt – alla kunskaper, alla uppfattningar, alla omdömen är givetvis alltid våra egna.  På så vis blir det ett fullständigt trivialt påstående att hävda att något ”är relativt”. Klart det är! Relativt till var och en av oss – eller relativt till oss alla gemensamt.

Så kan man tolka betydelsen av att allt skulle vara relativt. Men det finns också de som menar att innebörden av ”allt är relativt” är en fullständig anomali. De uppfattar det då snarare som att själva föremålet för våra uppfattningar och våra kunskaper inte kan vara relativa eftersom detta skulle innebära att ett faktum både skulle kunna vara sant och falskt samtidigt – och det kan det ju inte!

Antingen ligger det en svart katt och spinner i mitt knä eller så gör det inte det! Detta är lagen om det uteslutna tredje. Det kan inte vara så att det både ligger och samtidigt inte ligger en svart katt och spinner i mitt knä. Och detta är ju tämligen självklart – eller hur?

På så vis kan de bägge ståndpunkterna kring huruvida allt är relativt eller inte skapa en rad taggiga motsättningar som blir helt oöverstigliga. Egentligen två helt motsägande självklarheter.

Motsättningen är dock skenbar! Precis som i de flesta paradoxer!

Den som hävdar att allt verkligen är relativt menar som regel att det är våra uppfattningar som är relativa därför att det alltid är våra egna. Det är vi som mäter, väger och skapar lämpliga klassificeringar. Och att alla våra försöka att greppa verkligheten till syvende og sidst handlar om dessa våra tolkningar.

Det är den enkla och mest vanliga relativistiska uppfattningen.

De som å andra sidan menar att relativismen är en oxymoron menar, att verkligheten är vad den är oavsett hur vi bedömer den.

De bägge ståndpunkterna talar således om två vitt skilda ting!

Den ena parten säger att ”allt är relativt” pågrund av att ”allt” då syftar på våra uppfattningar. Den andra sidan avser med ”allt” själva föremålet för våra uppfattningar.

Vilket utgör en viss skillnad! Och något som tillhör en helt annan diskussion.

12 kommentarer

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

65. Existentiellt berättande

Vi äger en helt formidabel förmåga att skapa språkliga och moraliska strukturer som kräver anpassning och inordning. Jag menar, vi upprättar lagar, regler, rättesnören, trender och själva meningen med dessa är att vi alla ska följa dem. Vilket är bra eftersom det skapar likriktning och därmed sammanhållning.

Dock händer det att vi skapar berättelser som hamnar i otakt med tiden. Därför att världen förändrar sig snabbare än de tänkta och skapade strukturerna. Vilket då kan få dessa (strukturer) att bli obsoleta. Och det är självfallet inte bra! Det blir som att orientera efter en karta som inte längre föreställer själva terrängen.

Är detta en komplicerad tankegång? Nej knappast!

Se exempelvis på sådana berättelser som utgör Kristendom och Islam med alla deras respektive olika myter och uppfattningar (som i-och-för-sig är rätt lika). Dessa har i princip varit oförändrade i flera tusen år – samtidigt som världen har förändrats.

Och trots det står kyrkspirorna och minareterna kvar! Många firar fortfarande jul, rammadam, påsk eller pingst och skickar sina barn till konfaläger och koranskolor. Och vad det i grunden handlar om är en succession av en rad gamla ökenmyter som uppstått på en helt annan plats vid en helt annan tidpunkt.

Inser man detta till fullo, då inser man också med vilken kraft och ihärdighet vi tar till oss berättelser som säger sig vilja förklara världen och meningen med livet.

Det är som om vi inte hade kraft att leva en endaste dag utan en tro på varför vi existerar. Det är detta som är hemligheten med detta eviga ”varför”. Att skapa svar och få mening.

Normerna, strukturerna som vi väljer att ta till oss blir mer stabila än mycket annat. Vi föds och vi dör men det som hela tiden består är en rad idéer, föreställningar och berättelser om hurdant det är eller hur det måste vara. Och dessa föds vi in i, lever genom och lämnar efter oss.

Så vill vi på allvar förändra världen ska vi alltså börja med att förändra myterna. Genom att skapa nya som mer slår i takt med tiden.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism, Retorik

58. Post-partisan-ship-ness

Pragmatiker & Pragmatist

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till exempelvis 1997 eller 1984. De flesta av oss* vet numer att vi lever i en föränderlig och pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare att hitta några riktigt stora och övertygande sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och alltings förgänglighet utan att ens behöva vara dedikerade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår i dag också från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, sociologi, psykologi eller marknadskommunikation (ja även till viss del inom naturvetenskapen) utgör de relationella samspelen själva hjärtat i kunskaperna. Världen har alltså helt enkelt blivit allt mer relativ.

I USA har en uttalad pragmatist**nyligen intagit det högsta ämbetet och följdriktigt beskyllts från såväl höger som vänster för att vara utan tydlig ideologi.

Man har talat i amerikansk media om en ny amerikansk politisk trend (post-partisanship) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt med den generation som vuxit upp med internet.  Som bortblåst är plötsligt den gamla stela västerländska och dogmatiska konservatism som bara hade ett entydigt svar på alla möjliga frågor.

Visst är det så, men samtidigt är det faktiskt inte fullt så enkelt.

För motsatsen talar att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar denna demokratiska och pluralistiska beskrivning av världen. Många sitter fortfarande och tjuvhåller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl ihjärtat av Europa som i USA och i resten av världen.

Dessa fasta övertygelser kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men utgår i grunden från samma strukturella förhållningssätt. Gemensamt för dem alla är att de okritiskt alltid tror sig själva ha rätt – medan alla andra därmed med nödvändighet måste ha fel.

Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att nu parafrasera presidenten och pragmatikern, Barack Obama.


*Det vill säga, vissa av oss moderna sekulariserade världsmedborgare…

 

**”Pragmatist” innebär någon som utgår från en pragmatisk världsåskådning – och ska inte sammanblandas med begreppet ”pragmatiker”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Pragmatism, Relativism

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

37. The Wright Way

Bröderna Wright lär ha arbetat efter en princip att ett lagom motstånd alltid var berikande för att finna lösningar i en komplicerad process. De förverkligade, kan man säga, den engelske poeten William Blakes ordspråk, att ”opposition is true friendship”.

Det sägs att bröderna ibland, när argument och motargument avstannade, helt enkelt kunde byta positioner med varandra – bara för att på så vis få förnyad kraft.

Och de lyckades, som vi alla vet, också att få världens första flygplan i luften. Och detta efter tekniska principer som ännu inte har tagits ur bruk.

Denna argumentativa arbetsmetod har av vissa också kallats för ”The Wright Way”.

Bröderna var säkert inte själv medvetna om det, men idén om motsatsernas dynamik utvecklades redan under antiken. Först med Herakleitos som ofta gestaltade striden och motsatsernas betydande spel.

Därefter av Protagoras som lär ha sagt att, ”Om varje sak finns det alltid två argument som motsäger varandra”. Protagoras var också den förste som utvecklade en metod för hur man skulle lära sig att hantera detta faktum till sin egen fördel.

Inom retoriken har man sedan dess också använt sig av idén om just de motstridande argumenten – Dissoi Logoi – som en metod för att träna sig i argumentation. Även inom juridiken har denna metod praktiserats.

Dissoi Logoi översätts vanligtvis med ”de dubbla argumenten” eller ”de motsatta argumenten”.

Och det handlar b.l.a. om att lära känna motståndarens resonemang. Inför en debatt eller i en förhandling är det ju viktigt att kunna förbereda och förekomma möjliga utspel.

"Opposition is True Friendship"

W. Blake: "Opposition is True Friendship"

Men det handlar också om att genom skicklig argumentation kunna undvika en konflikt eller att hamna i en låst position. Och det handlar om, som i fallet med bröderna Wright, att stångas mot varandra för att hitta kreativa lösningar. Great minds don´t think alike”!

Det är också nästan aldrig bara ett perspektiv som gäller. Det finns inte längre bara en uppfattning – en sanning.

Den tiden där det enkla och ensidiga var tillräckligt har spelat ut sin roll.

I en pluralistisk och föränderlig värld gäller det istället att kunna hantera den ständiga tillkomsten av nya synteser, nya erfarenheter.

Lite mer utförlig behandlat i essän ”Meningen Med Varför?”, Kapitel VIII. Dissoi Logi

Lämna en kommentar

Under Pragmatism, Relativism

34. Barack Obama & Pragmatismen

President Barack Obama har lyckats! Hälsoreformen är genomförd. Många har försökt – få har kommit någonstans.

Vad är det då för egenskaper hos just denne amerikanska president som gjort det hela möjligt? Detta har det givetvis skrivits många spaltmetrar om. Och här kommer ytterligare några kompletterande rader.

Barack Obama har ofta lovordats för att vara en god pragmatiker och retoriker – Något som också är en förutsättning om man ska arbeta inom politiken.

Men vad som också har framhållits är att han även är en ideologisk pragmatiker – en s.k. ”pragmatist” – och det är något annat än att bara vara en ”pragmatiker”.

Hans motståndare har haft fullt upp med att leta fram varje tänkbar koppling till denna ideologiska pragmatism – som de anser utgör en antikristen, oamerikansk och principlös åskådning.

Men utan att ge konspiratörerna rätt i själva tolkningen av denna idé, behöver vi faktiskt inte gå vidare långt för att få den bekräftad. Man behöver exempelvis bara gå till boken ”The Audacity of Hope” där kopplingarna till pragmatismen blir explicita.

Vad innebär då denna så fruktade pragmatism? Jo, till att börja med, om vi ska tolka en av dess grundare, William James, innebär den konsten att inte låta sig bli inlåst av vissa bestämda idéer, diskurser eller begrepp.

Och denna förmåga har Barack Obama inte bara utvecklat – utan även insett betydelsen av. Han uppvisar en synnerlig skicklighet i att föra sig i världen utan att ge upphov till onödiga polariseringar. Samtidigt som han också alltid tydligt visar var han och USA står. Detta utgör ett pragmatiskt förhållningssätt!

Han har också visat på förmågan att se och förstå ”den andre” vilket naturligt följer ur detta pragmatiska och humanistiska perspektiv.

Vidare har han visat att han värnar och förstår samhällets behov av styrka  och kraftfull lagstiftning. Men också religionens och traditionernas betydelse – men utan att för den skulle vara en absolut förespråkare för någondera riktning.

Barack Obama vet att vi lever i en föränderlig värld där vi främst måste inrikta oss på att finna de ”bästa” vägarna framåt. Det är riktningen, rörelsen framåt som är viktig – inte skapandet av en idealistisk världsbild.

(English version)

(För en något mer komplex och mångordig beskrivning av Barack Obamas pragmatism, läs Anders Stephanson essä ”Obama är världslig” i DN-Kultur.)

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Pragmatism

6. Tea for one, two or three?

Frågan är hur långt vi skulle komma helt och hållet på egen hand?

Vi vaknar upp i upplysta och varma hem mitt i smällkalla vintern. Tar en dusch. Dricker en kopp te. Åker till våra arbeten. Skriver på dator, svarar i telefon, kör bil, flyger till Paris, beställer espresso, betalar med Master Card… och precis så pågår livet hela tiden. Och ingenting av detta skulle vi någonsin kunna fixa själva!

Jag menar, jag vet inte ens hur en dator fungerar, än mindre skulle jag kunna tillverka en. Jag förstår inte hur ett flygplan kan lyfta och skulle inte klara av att flyga själv. Jag skulle faktiskt inte ens kunna tillverka en nyckel till min ytterdörr eftersom jag inte vet hur man framställer själva metallen. Jag kan nästan ingenting! Och jag känner nästan heller ingen som kan mer än jag.

Och jag undrar, vilka är det egentligen som kan allt det här som gör så att världen går runt? Jag menar nu inte hur jorden snurrar kring sin axel utan hur människan genom sin aktivitet kan få alla flygplan i luften, alla brev sorterade, vattnet att rinna ur våra kranar och alla vägar att hänga ihop? Och man kan ju bara konstatera att det faktiskt är mer som fungerar än inte fungerar. Det kan man ju exempelvis fundera över när man står där på perrongen och svär över ett försenat tåg.

Jag skulle vilja se den individ som i dag skulle klara sig helt på egen hand. Den personen måste vara väldigt stark, oerhört kunnig och mer eller mindre galen.

John Stuart Mill, som skrev det berömda liberala manifestet ”Om Friheten” skrev också en text som aldrig publicerades under hans livstid. Han kallade den ”Om den sociala friheten”. Här beskriver han att den liberala ståndpunkt han tidigare intagit troligtvis bara skulle ge oss den suveräna friheten att svälta till döds i ensamhet. Han menade att den sociala gemenskapen, det politiska systemet och den fungerande staten är viktigare för vår överlevnad än vad vi vanligen föreställer oss.

Jag tror också det är så –  och undrar samtidigt om Sarah Palin och den republikanska ”Tea party” rörelsen i USA någonsin i sin frihetsiver funderat över vad personlig frihet verkligen förutsätter och innebär?

1 kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism