Etikettarkiv: Platon

217. Idévärldar på Café String

Plato-raphael

Platon pekar i riktning mot idévärlden som givetvis är uppåt…

Har du någonsin tänkt på att det mesta du tänker, säger och gör alltid på något vis är inordnat i någon slags tankestruktur som i bästa fall ramar in och ger det hela mening – om vi nu inte har ticks eller tourettes, vill säga.

Vilket ju också är ett faktum som ställer den gamle filosofen Platon och hans idéer i ett nytt ljus! Han menade ju nästan snarare tvärtom – att vi dessvärre mest uppehöll oss i det sinnliga (levde bland grottans skuggbilder) och inte tillräckligt umgicks med det ursprungliga och verkliga (idéerna, formerna).

Men, skulle man ju då kunna inflika; i dag måste det väl ändå vara tvärtom.

Var gång vi öppnar mun – vad kommer ut? Jo, i huvudsak en massa ord som alltid är konceptuella – alltså begreppsmässiga eller idéburna! Och pratar gör vi ju mest hela tiden – eller tvingas lyssna till dem som aldrig kan hålla tyst.

Varje gång vi slår upp en tidning, en boksida eller är ute på internet – samma sak där – uppslag och budskap som alla är bärare av idéer.

Och när vi tar upp våra smartphones möter vi ytterligare idévärldar genom olika applikationer, Instagram, Facebook… Och vi interagerar, tänker och ägnar oss åt tolkning mest hela tiden.

Och att överhuvudtaget leva i en urban miljö är att så gott som uteslutande befinna sig i olika idéburna kulturella sammanhang; ”Tegnérgatan”, ”Busslinje 53”, ”Café String”! You name it! what isn´t!

stringkaffee

Café String – en kulturmiljö – par excellence

Så frågan är snarare, hur ofta befinner vi oss inte i en eller annans idévärld? Hur ofta står vi inte i kontakt med kulturen? Tio minuter om dagen? kanske tjugo? Max! kanske lite beroende på var vi bor, vad vi arbetar med och hur lång tid vi spenderar på toa.

Och då är ju den stora filosofiska frågan; är det vi som har förändrats eller var det Platon som snarare hade dålig koll?

Kanske det redan från början var tvärtom: Att det egentligen var själva den där grottan, alltså sinnevärlden, som var verklig? – och som vi redan då hade problem med att riktigt uppfatta – därför att vi hela tiden var engagerade i ett ständigt flöde av meningsskapande.

1 kommentar

Under Empiri, Filosofi, Sociala Medier

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

68. Håller Wittgensteins rep?

Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?

Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.

Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.

Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.

Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.

Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.

Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.

Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.

Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.

12 kommentarer

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

28. Sanningar är bra att ha!

Idén om att sanningen, godheten och skönheten på något sätt hänger ihop, har länge naglat fast oss vid en rad förenklingar om vad som är rätt och fel.

Platon menade t.o.m. att något inte kunde vara sant – om konsekvenserna visade sig vara oönskade. Jag tror det är många som tagit efter.

I dag kanske vissa av oss bittert fått känna på att sanningen inte alltid är så trevlig, inte alltid så god – men magkänslan säger ändå oftast att den nog är bättre än lögnen. Sanningen har liksom alltid ett ljusare skimmer kring sig.

Och detta, vårt något naiva och ogenomtänkta förhållande till sanningen, har gång på gång givit upphov till rätt mycket dåligt.

Och om vi okritiskt låter oss frälsas av diverse sanningar kan det även bidra till att hålla liv i heliga krig och gudomligt inspirerade våldsdåd som pågår runt om i världen. Ändamålet helgar som vi vet alltid medlen.

Det var så kyrkan försvarade sin oresonliga grymhet under många tusen år av förtryck. Det är samma retorik som fäder, äkta män och söner i Iran tar till när de stenar sina döttrar, hustrur och mödrar. Det är också denna passion för sanningen som stärker de martyrer som offrar sina liv i terrorattacker. Det kanske också är så man som förövare tänker då man försvarar användandet av våld och tortyr.

Godheten förväntas på detta vis alltså stå i sanningens tjänst. Har du tillgång till det som är riktigt och sant så har du alltid möjlighet att rättfärdiga dina handlanden vad du än företar dig. Vilket givetvis är bra för vissa – mindre bra för andra.

Därför måste vi alltid hålla noga koll på vilka slags sanningar vi tar till oss.

Den vanliga förklaringen är att något är sant när det överensstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Och det är väl en hyfsat bra förklaring.

Därför bör sanningar endast handla om sådana saker som vi kan veta något om. För annars kan vi ju inte veta om de överensstämmer med hur det är.

Våra sanningar måste därför helst vara mätbara – det är det minsta vi kan kräva av dem som säger sig förfoga över dem.

3 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens