Monthly Archives: november 2014

239. Salt & Sött!

heraclitus_change

Herakleitos var också en rätt så cool kille

Orsaken till att jag gärna skriver så här alldagligt om framförallt enkla saker är inte för att vara nedlåtande.

Jag försöker inte heller linda in komplicerade resonemang – så att även dumskallar ska kunna hänga med – inte alls! Det är inte så!

För vad gäller dumskallar kan man nästan skriva vad som helst. Det gäller bara att säga något som bara de vill höra. Och det gör jag nästan aldrig! Hellre skriver jag då om sådant som ingen vill höra – för då kan jag åtminstone känna mig trygg i att inte riskera fånga några.

Och med jämna mellanrum måste jag därför också, precis som jag gör nu, skriva om hur och varför jag skriver. Det håller dem nämligen också på avstånd.

Det går liksom inte heller att komma runt – alltså hur och varför man skriver – därför att den aktuella stilen påverkar alltid den betydelsebärande meningen! Det är det!

För mig handlar det främst om att kunna etablera ett slags enkelt common sense-perspektiv där vi förmår stanna upp i en gemensam förståelse.

text

Det är inte bara mediumet och formen som påverkar innehållet – utan även stilen!

Därför finner jag det också så viktigt att skriva om sådant som att salt är salt och socker sött! Därför att det är ändå till att börja med något vi alla kan förhålla oss till, salt och sött! Sådant som inte kan dekonstrueras och som inte kan bortförklaras såsom varandes ett manligt-, heteronormativt-, eurocentriskt-överklass-perspektiv. Salt och sött!

Det är väl just därför som jag också ibland gärna återkommer till sådant som Herakleitos logosbegrepp eller till William Blakes änglar. Därför det är också ändå något som rör sig hitom vad vi alla genom enkel erfarenhet och med det sunda förnuftet kan förstå och omfatta. Eller hur?

Det är en helt annan sak med sådana grumliga metafysiska idékomplex som kräver förkunskaper och där den ena premissen ligger till grund för både det andra och det tredje och där vi för att överhuvudtaget förstå och komma vidare – måste vara fullt lojala med en lång rad avlägsna premisser. Varav de aktuella diskussionerna och debatterna kring den s.k. identitetspolitiken nu är ett strålande exempel.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

238. Tänk om Piketty har fel!

1024px-Kids_in_Rishikesh,_India

Alla är vi väl eniga om att vi  gemensamt måste hitta lösningar för att utrota den extrema fattigdomen i världen – frågan är väl bara vilken väg man ska ta. (bild: Barn från ett vägbygge i Rishikesh i Indien)

En amerikansk studie visar att förmögenheten hos de rikaste i USA* nu värderas lika mycket som samtliga tillgångar för resterande del av befolkningen.

Och vi kan se liknande tendenser i övriga delar av världen.

Så vad säger oss då detta? att de rika bara blir rikare – och de fattiga fattigare?

Och att statsmakterna därför måste arbeta mer för att minska förmögenhetskoncentrationer och utjämna inkomstklyftor?

Detta är ju vad bland andra den franske ekonomen Thomas Piketty hävdar.

Men frågan är om vi verkligen befinner oss i ett sådant ekonomiskt nollsummespel där ingen av oss kan få det bättre – utan att någon annan får det sämre?

Därför att samtidigt som vi kan se att de rika bara blir rikare ser vi ju också att de som lever i extrem fattigdom faktiskt får det allt bättre**.

Så hur hänger då detta ihop? Ja, jag vet faktiskt inte!

Jag kan bara konstatera att det inte verkar vara så att vissa med automatik får det sämre bara för att någon annan får det bättre.

Extreme_poverty_1981–2008

Enligt världsbankens sätt att se så har fattigdomsnivån i världen halverats sedan 1980

Visst, det kan fortfarande finnas skäl att uppröras över att den relativa fattigdomen ökar i världen. Men de som upprörs mest är nog ändå inte de resurssvaga själva – som alltså i absoluta termer fått det bättre – snarare kanske vi andra – därför att vi är invaggade i tron på att vårt välstånd sker på någon annans bekostnad.

För det är väl ändå detta som de flesta av oss tror?

Men om välstånd inte längre handlar om en ändlig resurs om hundra enheter som ska fördelas på bästa sätt – utan snarare är resultatet av en dynamisk och aggregerad ekonomi som kommer allt fler till del ju mer den tillåts växa – då faller ju denna gamla 1800-talslogik tämligen platt!

Jag måste dock här bara inflika att jag inte har en aning om hur det verkligen förhåller sig och kan därför inte heller veta vilken fördelningspolitik som är mest rimlig. Men det går säkert att få reda på!

*The Economist: Some are more equal than others. 1% av befolkningen äger lika mycket som övriga 99%.

**Som Hans Rosling skickligt demonstrerar i Framtidens statistik

6 kommentarer

Filed under Ekonomi, Empiri, Jämlikhet

237. Assimilering vs. integration

dalah_symbol-falun11

When in Rome…

Vad jag skrev i förra inlägget ”om att krypa till korset” var (mellan raderna) att jag finner det allt svårare att förstå den aggressiva polarisering som sker mellan synen på integration och assimilering av nyinflyttade till Sverige.

I dag är den s.k. integrationstanken den politiskt rådande i Sverige. Alltmedan ett udda fåtal (främst då inom SD) förespråkar vad som betecknas som assimileringskrav. Och så har det varit alltsedan S i början av sjuttiotalet lade ut färdriktningen för Sveriges invandringspolitik.

Det jag nu ställer mig frågande till är dels vad dessa två ställningstaganden egentligen handlar om och dels om dessa två verkligen utesluter varandra. Låt mig förklara.

Att integrera något innebär som vi vet att införliva något utan att detta för den skull behöver sugas upp eller gå förlorat i helheten. Medan att assimilera innebär att något tas emot och ingår och blir en del av denna helhet.

Och i vulgärdebatten om invandringen så får då motståndarna till assimileringstanken det hela att framstå som att det främst handlade om att alla skulle tvingas lära sig älska bruna bönor med fläsk och fira advent. Och visst, när man hör vissa Sverigedemokrater tala så bekräftas ju också denna absurda bild.

Men låt oss slippa dessa ideologiska låsningar för en stund.

application_touchpoints

En lyckad kombination av såväl assimilering som integration

Det jag berörde i förra inlägget var det socialpsykologiska faktum att den som kommer till en plats alltid förväntas inordna sig i den platsens regelsystem. Take it or leave it!

Och vi behöver alltså som besökare alltid vara mer tillmötesgående än dem vi besöker. Dels för att göra oss förstådda men också för att förstå dem och kunna träda in i deras gemenskap.

Man skulle kunna säga att ingen integration ens är möjlig om man inte först förmår inordna sig.

Och detta innebär inte att ”de” förväntas bära svenska kläder, äta svensk mat eller fira svenska högtider. Utan det handlar främst om att de som kommer hit, förutom att lära sig språket, fullt och fast förväntas ingå i en förtroendefull och demokratisk värdegemenskap.

Då först kommer vi också att införliva dem och ge dem den plats och det utrymme de så väl behöver.

2 kommentarer

Filed under Demokrati, Politik

236. Om att krypa till korset

IMG_0579

Ibland gäller det s.a.s. att kunna förmå sig själv att krypa till korset.

Det finns en massa erfarenheter och kunskaper som är så uppenbart självklara – samtidigt så avlägsna. Vad jag menar är att samtidigt som vi vet – så vet vi ändå inte!

Som exempelvis vad gäller våra erfarenheter kring vad som händer i möten mellan främlingar – dvs, i våra möten med den okände andre! Det har vi ju alla varit med om.

Personligen försöker jag numer undvika onödiga skav! Så var det knappast förr – då tyckte jag tvärtom att andra skulle gå mig till mötes och acceptera mig för den jag var – oavsett.

Men det handlade väl kanske främst om att man med tiden lärt sig visa andra lite mer respekt! Respekt för den andres vilja att uppfatta och bestämma sig själv.

Och rent praktiskt betyder det för mig att jag kanske tar på mig slips och kavaj när så förväntas eller att jag tar av mig hatten, mössan, kepsen när jag går in i en kyrka. Typ så!

Och denna min önskan att vara mer följsam handlar förstås bara om en slags surt förvärvad social kompetens.

Men det var ju inte heller en helt enkel ekvation att slutligen komma att förstå att den som redan var på en plats, odiskutabelt upplevde en större rätt att få vara intakt, än den som bara kom på besök.

Vilket betyder att jag knappast kan kräva att få ha på mig skorna när jag besöker en moské – utan måste självfallet då krypa till korset* – om jag överhuvudtaget vill komma in, vill säga.

Lago-di_resia_1

Det gäller att vara lite alert eftersom förväntningarna att man ska följa en eller annan given regel i princip kan dyka upp var som helst!

Jag har hört många som är kritiska och oförstående till att det bara är den besökande som måste anstränga sig – och att det även borde ingå i ett gott värdskap att kunna vara lite tillåtande.

Självfallet! Så är det förvisso i den bästa av världar.

Men i denna värld bör man dock rent strategiskt utgå från att det främsta ansvaret ändå alltid ligger hos oss som besökare – därför ingen kan förvänta sig att den som av olika skäl äger sin plats och position, skulle ständigt förhålla sig öppen för de oändliga och möjliga myriader av möten och utmaningar som eventuellt skulle kunna komma i dennes väg. Så funkar det helt enkelt inte!

—-

*En rätt så dålig ordvits som i sammanhanget inte kräver någon ytterligare kommentar!

Lämna en kommentar

Filed under Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

235. Annars funkar det ju inte!

38e4f680-fad0-012c-9ff8-0050569428b1

Är pengar, på samma sätt som potatis, rödbetor och ris, en begränsad resurs?

Jag förstår inte. Jag har funderat på det här med fattiga och rika. Är det så att färre rika ger ett större välstånd för flertalet – så som vänstern ser det. Eller är det snarare som högern uppfattar det, att fler rika ger större möjligheter till välstånd?

Inom den marxistiska logiken är ju svaret givet: Har vi en begränsad mängd förnödenheter och en liten del av befolkningen lägger beslag på huvuddelen av dessa – så blir det ju givetvis mindre över för andra – självfallet! Det är inte så mycket att tjafsa om – förutsatt att premisserna stämmer.

Och de stämmer väl – i varje fall i ett samhälle där vi lever av jorden, marken och skogen. Alltså i ett jordbrukssamhälle där vi alla mer eller mindre lever ur hand i mun. Under sådana förutsättningar finns det just bara en begränsad areal mark att odla på och därmed bara en viss mängd potatis att skörda och dela på. Så om någon i ett sådant samhälle äter mer potatis än andra – så får självfallet någon annan mindre.

Men frågan är om samma enkla fördelningsproblematik även gäller i det postindustriella digitala överflödssamhälle som många av oss nu lever i? Problemen är ju nu inte längre primärt tillgång på föda (vilket nationalekonomen och etikern Amartya Sen visat) utan snarare bristen på ekonomiska resurser och administrativa rutiner. Alltså bristen på kapital och demokrati!

Karl-Marx-300x300

Vad skulle Karl Marx ha sagt om saken i dag?

Och då är ju frågan om inte en större kapitalmängd i rörelse ändå skulle ge större möjligheter för fler att faktiskt få ta del av ett relativt välstånd. Men detta är ju då självfallet ett marknadsliberalt och kapitalistiskt synsätt.

Så hur är det egentligen – om vi nu inte tar politisk ställning? Finns det några beskrivningar av den ekonomiska verkligheten som inte nödvändigtvis är bundna till ett visst höger-vänster perspektiv?

Allt jag kan se är dock att om jag vill sälja min hemkokta lingonsylt, min blogg, utveckla smarta appar, sitta och tigga eller sälja RUT-tjänster – så förutsätter det att det finns andra som är intresserade av vad jag har eller kan göra och samtidigt har pengar att betala för just detta. Annars funkar det ju inte!

4 kommentarer

Filed under Ekonomi, Liberalism, Politik

234. Vi som gillar variation

300_i_7310390001383_130444566298046917

Ärtsoppa med extra mycket fläsk…

Jag vet att vi är många som gillar tanken på ett öppet och välkomnande samhälle. Jag menar, tanken är inte bara god – utan även riktig.

I varje fall riktig för mig – därför rent personligen skulle jag inte vilja leva i en enkelspårig kultur där alla förväntades äta samma mat, bära samma slags kläder eller tvingades tänka och tycka på ett visst sätt. Sedan spelar det ju ingen roll om maten bestod av ärtsoppa med fläsk eller av sushi. Vad jag säger är bara att jag föredrar öppna umgängesformer framför slutna – oavsett vilken mat som serveras.

Men det finns ju en hake med det här med att gilla olika – och den är ju att bara för att man uppskattar en viss variation – behöver man ju inte gilla alla varianter!

Speciellt inte sådana som inte är öppna, inte tillåtande och som absolut inte själva gillar olika.

Och just därför är det inte alls motsägande att vi som gillar olika – samtidigt ogillar exempelvis Sverigedemokraterna. För om det är så att vi gillar öppenhet – står det knappast i motsättning till att vi samtidigt ogillar slutenhet. Eller hur?

salmon-nigiri1

…eller sushi?

Och slutna, stereotypiska grupperingar finns det gott om – både inom olika etniska och religiösa kulturer – ingen nämnd, ingen glömd! Grupperingar där man inte tillåter någon inom gruppen att falla utanför normen. Grupper som vägrar släppa taget om gamla nedärvda maktstrukturer, som inte strävar efter jämlikhet. Kulturer som inte tillåter något annat språk än sitt eget, inte tillåter kontakter eller äktenskap utanför gruppen, inte tillåter sexualitet utanför normen, inte tillåter tal och tänkande som tangerar gränserna för de egna föreställningarna.

Sådana grupper och kulturer gillar jag förstås inte – och det trots att jag gillar olika – och här råder alltså ingen motsättning.

Motsättningar uppstår först om vi som säger oss gilla olika – i vår iver och utan omsvep omsluter allt och alla (alla utom Sverigedemokrater då förstås) och öppnar dörrarna även för dem som är fientligt inställda till oss – då äventyrar vi ju faktiskt till och med vår egen ståndpunkt och därmed också den frihet det tagit vår öppna kultur tusentals år att nå fram till!

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Feminism, Liberalism

233. Kulturkamp & Granatsplitter

ILoveCultureMan får ofta höra att kulturen äger kraft att förena människor – men man skulle lika gärna kunna säga att den snarare är det som håller oss åtskilda.*

Är det inte så?

Vi förenas i våra vanor och traditioner som utgör vår kultur! Och våra olika kulturella egenheter ställs sedan i stark kontrast till andra gemenskaper som samlats kring andra vanor och andra uttrycksformer.

Och vad dessa olika kulturer sedan har gemensamt är väl framförallt att de alla tar avstånd från varandra.

Hipstern ser ned på slipsnisse, lantisen på stadsbon, stadsbon på småstadsbon, F! Och V ser ned på fascisterna – vilket innebär alla till höger om MP – och de borgerliga på vänstern – vilket är alla till vänster om C.

Och judarna anser sig å sin sida vara utvalda, västerlänningen är överlägsen allt, medan muslimerna och araberna snarare känt sig förbisedda och förtryckta av hela världen.

Kulturer uppstår i smått och i stort genom att en grupp individer utvecklar, vårdar och överför vissa vanor och traditioner – som blir en del av deras identitet.

Multi coloured painted handprints arranged in a circle on white

Vi är alla olika! Men de flesta gillar lika! Trots att några säger sig gilla olika!

Det är kulturen som är det sammanhållande kittet inom en grupp och som bidrar till att skapa enighet och samsyn (concord).

Nationalstaterna skulle exempelvis aldrig kunna ha uppstått om någon inte först hade lyckats samla tillräckligt många människor på ett geografiskt område med hjälp av just sådana gemensamma kulturella nämnare som språk, traditioner och vanor!

Och på så vis är det ju alldeles riktigt så som vi ofta får höra – kulturen är en förenande kraft. Samtidigt som den är så splittrande!

Märkligt va? Den är både sammanhållande och skapar motsättningar! Samtidigt!

Och denna begreppsmässiga elasticitet hos själva kulturbegreppet gör det sedan givetvis svårt för oss alla att förstå och hålla ordning på olika kulturella tankar, ställningstaganden och beslut.**

Hur ska vi egentligen förhålla oss till den?

Ska man från politiskt håll uppmuntra olika kulturella yttringar? Trots att vi alla ser att detta är vad som splittrar och håller oss isär. Eller ska man motarbeta dem?

—-

*De begreppsglidningar vi utsätts för när vi börjar diskutera frågor om ”kultur” är att vi framförallt inom det svenska språkområdet inte har lyckats skapa någon bra distinktion mellan kultur i betydelsen ”konstnärliga uttrycksformer” till skillnad från kultur i betydelsen ”sedvänjor och etnicitet”. Detta skapar stor förvirring inte bara för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke utan för alla som diskuterar och debatterar kulturens betydelse.

**Det andra problemet som skapar förvirring i diskussionerna är kulturbegreppets relativa karaktär: Alltså bara för att kulturuttryck kan vara en enande kraft inom en grupp – innebär det inte samtidigt att samma kulturuttryck är en enande kraft mellan grupper.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Politik