Herakleitos var också en rätt så cool kille
Orsaken till att jag gärna skriver så här alldagligt om framförallt enkla saker är inte för att vara nedlåtande.
Jag försöker inte heller linda in komplicerade resonemang – så att även dumskallar ska kunna hänga med – inte alls! Det är inte så!
För vad gäller dumskallar kan man nästan skriva vad som helst. Det gäller bara att säga något som bara de vill höra. Och det gör jag nästan aldrig! Hellre skriver jag då om sådant som ingen vill höra – för då kan jag åtminstone känna mig trygg i att inte riskera fånga några.
Och med jämna mellanrum måste jag därför också, precis som jag gör nu, skriva om hur och varför jag skriver. Det håller dem nämligen också på avstånd.
Det går liksom inte heller att komma runt – alltså hur och varför man skriver – därför att den aktuella stilen påverkar alltid den betydelsebärande meningen! Det är det!
För mig handlar det främst om att kunna etablera ett slags enkelt common sense-perspektiv där vi förmår stanna upp i en gemensam förståelse.
Det är inte bara mediumet och formen som påverkar innehållet – utan även stilen!
Därför finner jag det också så viktigt att skriva om sådant som att salt är salt och socker sött! Därför att det är ändå till att börja med något vi alla kan förhålla oss till, salt och sött! Sådant som inte kan dekonstrueras och som inte kan bortförklaras såsom varandes ett manligt-, heteronormativt-, eurocentriskt-överklass-perspektiv. Salt och sött!
Det är väl just därför som jag också ibland gärna återkommer till sådant som Herakleitos logosbegrepp eller till William Blakes änglar. Därför det är också ändå något som rör sig hitom vad vi alla genom enkel erfarenhet och med det sunda förnuftet kan förstå och omfatta. Eller hur?
Det är en helt annan sak med sådana grumliga metafysiska idékomplex som kräver förkunskaper och där den ena premissen ligger till grund för både det andra och det tredje och där vi för att överhuvudtaget förstå och komma vidare – måste vara fullt lojala med en lång rad avlägsna premisser. Varav de aktuella diskussionerna och debatterna kring den s.k. identitetspolitiken nu är ett strålande exempel.
Anthrôpos Metron 