Bildning – Var i består egentligen själva värdet?

Vem vill bli betraktad som obildad eller än värre, obildbar? Nä precis – så gott som ingen. Men vad är det då vi inte vill vara? Vad är det i bildningen som gör den så attraktiv och oumbärlig – trots att få av oss har en susning om vad det egentligen innebär att vara just ”bildad”? 

*

Jag måste nog ändå börja med att ställa mig själv frågan vad bildning är och om den har något egenvärde, fullt medveten om att den knappast är originell. Jag är också klar över att frågeställningen inte heller känns vidare aktuell – snarare något som tillhörde förra århundradet. Ett typisk 1900-talsgrej.

Men det bör inte hindra mig! Inte nu.

Själva bakgrunden till att jag nu måste ta och syna vad det här med ”bildning” är, är att jag upplever att jag på senare tid gått in i ett slags mörker. Och där sprungit in i en vägg av oförstånd som blivit så massiv att jag själv nästan blivit alldeles blåslagen. Vems oförstånd kan man då förstås fråga sig – och det är väl kanske just där det hela måste börja.

Min upplevelse är att mycket runtomkring mig ter sig alltmer trivialt – och det kan vara lite plågsamt! Det är trist att behöva zappa runt bland TV-kanalerna och få höra fragment och brottstycken ur soff- underhållningsprogrammen, det är olustigt att snubbla över anonyma kommentarsfält på olika internetsidor. Det är överhuvudtaget plågsamt att höra spridda skurar av alltför enkla och ensidiga omdömen och tyckanden.

Summa summarum: Det är mycket som kan upplevas som futilt och grunt och då ligger det ju förstås nära till hands att fråga varför man upplever att det är så. Och vad är det då i allt det här triviala som är så besvärande? Och den udden måste jag då i första hand förstås rikta mot mig själv.

Och det är då det här med ”bildning och kunskap” kommer in. Därför det är ju ofta själva avsaknaden av en bildad attityd som ibland kan kännas lite besvärande.

Men jag vet ännu inte riktigt säkert – därför jag har egentligen aldrig till att börja med själv ställt mig frågan vad bildning är. Jag menar, visst har jag ställt mig frågan, men nog aldrig tidigare tagit mig tid att försöka besvara den.

Jag är snarare som en slags troende som aldrig egentligen ifrågasatt själva trossatserna. Vikten av bildning har alltid varit lika självklar som den luft jag andats. Och när man tar något för givet på detta blinda sätt är steget inte långt från att man också lockas till förhastade omdömen och reaktioner. I varje fall kan man börja få vissa problem med sin omgivning.

Bildning har alltså för mig varit som själva kronan på verket, om man nu kan tillåta att man uttrycker sig så banalt, det som definierat oss som människor. Och jag har betraktat den som mer eller mindre en nödvändighet, inte bara för mig personligen, utan för samhället i stort. Det har handlat om att jag sett på bildning som en slags förmåga eller uttryck som har skiljt människan från djuren.

Och jag har nog sett den som en viktig del av vårt västerländska kulturarv, i varje fall sedan upplysningen. Alltså själva synen på att det är kunskaperna som befriar från… ja, just det, från okunskap och förtryck.

Men problemet i denna upplysningstanke är ju förstås också att inte alla har tillgång till den. Vissa är mycket bildade, andra så där lite lagom medans några av oss är helt obildade.

Och med en i grunden sådan aristokratisk bildningssyn är det kanske inte heller så konstigt att också min hållning inte sällan har resulterat i ett elitistiskt dömande och ibland även fördömande. Själva mitt bildnings-perspektiv har så att säga öppnat för möjligheten att se ned på dem som inte lever upp till en viss nivå av just reflektion och bildning – ingen nämnd, ingen glömd!

Men det ska också sägas, att denna brist på bildning, är något jag funnit inom alla samhällsklasser. Det är alltså inte så att bildning enbart är en klassfråga även om man i större utsträckning finner bildade personer inom medel- och överklass än i arbetar- och underklass. De obildade finns dock representerade i samtliga samhällsklasser och upplevs alltid lika grunda.

Och då har vi också närmat oss pudelns kärna, nämligen frågan om vad som verkligen betyder något. Vad som är viktigt! Är det överhuvudtaget viktigt att bilda sig? Är det en moralisk nödvändighet? Eller är det kanske snarare viktigare att kunna skratta och prata lite strunt?

Är det kanske så att det är jag som uppfattat saken skevt eftersom jag också närt ett sådant elitistiskt synsätt? Bär bildningen kanske inte alls på de fantastiska värden som jag tillskrivit den? för i så fall skulle det ju inte heller betyda något om någon nu råkade vara bildad eller inte.

Eller är denna invändning bara en frukt av tidens anti-elitistiska uppfattningar som alltid finner det vara fel att uppfatta människor på en skala mellan ett bättre och ett sämre? Och att det snarare är däri den stötande konflikten i min bildningssyn uppstår? Jag vet inte! Något ligger det förstås i det.

Men vad jag däremot vet är att om två motsatta verklighetsuppfattningar kolliderar på detta obönhörliga sätt – så ger det upphov till förvirring. Det blir liksom en reva i förnuftets väv som bara måste spinnas samman – idogt som en liten spindel. Och där är jag nu. Och där är för övrigt också hela vår samtidskultur just nu.

**

Ett problem med begreppet bildning är att det varit så centralt i den västerländska kultursfären. Så näraliggande att vi slutat fråga oss vad det egentligen betyder. Bara tagit det för givet.

Men konsensus borgar självfallet inte för någonting – majoriteten av oss är inte självkritiska och försvarar inte sällan de mest uppenbara hjärnspöken.

Och vår syn på att bildning skulle ha något slags egenvärde kan mycket väl vara just ett sådant spöke.

Att något skulle kunna ha ett värde i sig verkar, i varje fall för mig, mest vara en rest av gammal romantisk idealism. Ett verkligt värde uppstår väl först i förhållande till någon som värdesätter. Men det är ju förstås också en tolkningsfråga.

Men för att nu återgå till själva frågan om dess eventuella värde.

Till att börja med får vi väl nästan förmoda att det är så att de som i första hand uppfattas som obildade – enbart uppfattas så av de som uppfattar sig själva såsom bildade – själva begreppet obildad är alltså en negation som skapats av de som är bildade.

Och vad då de som uppfattar sig som bildade har skapat är alltså en slags motsats till det man själva anser vara ett naturligt eller bättre tillstånd, nämligen bildad – obildad.

Där då det bildade blivit ett normgivande ideal. Samtidigt måste vi ju alla tillstå att vi alla av naturen föds obildade och nakna och att därmed bildningen enbart är ett mänskligt påfund. Eller hur?

Och här börjar också en av svårigheterna för alla oss någorlunda bildade – att ta oss an frågan om bildningens eventuella innehåll och värde. Vi kommer alltså inte att kunna vara riktigt neutrala. Och frågan är då också om vi därmed förmår vara intellektuellt hederliga?

Och det är inte alls säkert att vi kan!

Den som är rationell, sågar vanligtvis inte av den logiska gren som den själv sitter på. Detta måste vi givetvis ha i bakhuvudet här. Det är precis som när Descartes testar skepticismens sista utposter och sedan tryggt tar sig i land med hjälp av en påhittad Gud.

Det är också risken här att vi i slutänden också kommer att rädda hem bildningsbegreppet genom en serie bildade resonemang.

Men å andra sidan, de som är obildade bland oss skulle ju överhuvudtaget aldrig själva formulera en problemställning kring bildningens eventuella värde – eftersom de (1) inte vet vad bildning är och (2) det troligtvis förutsätter en viss nivå av bildning för att överhuvud kunna utvärdera vad bildning är.

(I min intuitiva bildnings-hjärna börjar nu tankar kring Gödels teorem att blinka vilt – men eftersom matte inte är min pryl och jag för övrigt inte vet något om Gödel så tänker jag inte fullfölja den tanken.)

Så oavsett hur vi gör här – så hamnar vi i någon form av tröstlöst cirkelresonemang. Men bara de av oss som är  intellektuellt och logiskt överkänsliga skulle nedslås av detta faktum.

Vi måste någonstans helt enkelt bara acceptera att det vi spontant uppfattar som intellektuell förmåga och bildning är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna resonera sig fram till ett klargörande.

Och därmed ställs ju också frågan på sin spets om det verkligen är bra att kunna resonera på detta sätt – eller om det helt enkelt är lika värdefullt att inte bry sig om varken intellektuell förmåga eller innehåll.

Så, precis här, mitt i detta dilemma, befinner jag mig nu vad gäller frågan om bildningens eventuella värde. Och vad jag vill veta är; har den överhuvudtaget ett övergripande värde? Har den ett egenvärde? för vem/vilka? och i vilka sammanhang? Och kan den överhuvudtaget försvaras? Och jag har i skrivande stund faktiskt ingen aning. För först måste jag ju fråga mig vad det innebär.

***

För att överhuvudtaget komma någon vart måste jag därför nu försöka göra en klassisk skeptisk ”epoche” [ii] med en av mina absolut starkaste övertygelser; nämligen tron på att kunskap och bildning verkligen har ett värde.

Och om jag inte förmår göra en sådan rockad blir det ju också helt överflödigt att ens söka ett svar på frågan (eftersom jag då så att säga redan vet svaret).

Så vi får väl se. Och för att då bara börja med att bena upp det här lite först.

Vi sitter alla på en mängd olika teoretiska och praktiska kunskaper varav många har ett reellt värde – vi kallar dem då för instrumentella kunskaper. Och det ingår ju då, i själva benämningen, att dessa, om de är instrumentella, också syftar till något och därför, per definition är nyttiga och därmed också bra för någon.

Inom detta instrumentella kunskapsområde finner vi alltså allt sådant som är matnyttigt och därmed bra för någon i något avseende. Det är bra att kunna läsa därför att vi därigenom kan ta till oss information; det är bra att kunna räkna eftersom vi då enklare kan hantera en rad situationer. Läsa och räkna är alltså förmågor som det är bra för samtliga av oss att kunna eftersom dessa ligger som en slags grund för att klara sig i det moderna samhället – därmed inte sagt att det alltid och i alla tider varit lika viktigt att just kunna läsa och räkna.

Vidare är det exempelvis bra att kunna skissa om man ska bli designer och bra att kunna högre matematik om man tänker bli vetenskapsman. Men dessa kunskaper är då inte något som är självklart bra för alla. Det finns alltså vissa kunskaper som vi kan leva förutan utan att det nämnvärt kommer att påverka våra liv negativt.

Men det är ju nu samtidigt inte dessa instrumentella kunskaper som är ett problem eller i blickfånget just här. Och därmed har vi kunnat skilja ut bildning från instrumentella kunskaper.

Så, det som då snarare är svårt att få ihop är det eventuella värdet av sådana kunskaper som ingår i det vi uppfattar som bildning och som inte direkt kan växlas över till nytta.

Och då talar vi väl om sådana perifera kunskaper som exempelvis kunskapen om människans utveckling och historia; hur hon tänkte på 1500-talet; uttryckte sig på 1700-talet eller gjorde 1967; teorier om hur vi har utvecklat språk och tekniska färdigheter; valt att lösa konflikter; ja, hur vi valt att tolka och därmed också upprätta värderingar för vår tillvaro – alltså kunskaper som rör vår kulturella egenart.

Och när man letar sig ned i botten på skattkistan verkar det alltså vara detta som bildning vanligtvis uppfattas som.

Och då är frågan, varför skulle det vara särdeles värdefullt för oss att ha bläddrat i Platons Gästabudet, läst Voltaires Candide, sett teckningar av Leonardo da Vinci eller lyssnat till Mozarts Trollflöjten (för att nu verkligen ta de mest uppenbara exempel på vad som tidigare uppfattats som kulturell allmänbildning)?

Att alla sådana kunskaper har ett instrumentellt värde för en idéhistoriker eller kulturvetare är väl tämligen självklart – men frågan är om dessa kunskaper om människan – alltså humanismen i sig – har något värde eller rättare – något egenvärde? Och om de i sådana fall är viktiga att omfatta för var och en av oss? Det är ju fortfarande där jag står och stampar.

****

Det som överhuvudtaget fått mig att börja undra över huruvida bildning verkligen har någon högre mening är bland annat det faktum att de flesta bland oss verkar klara sig så förträffligt bra utan ett spår av denna längtan eller strävan. Jag menar, jag är omgiven av väldigt framgångsrika människor som inte har tillstymmelse av bildning – och det verkar vara helt i sin ordning – för dem. Och de är inte ens speciellt olyckliga! Inte olyckligare än en bildad människa i varje fall – rentav kan man nog säga att de överlag faktiskt till och med verkar vara något lite mer nöjda.

De blir i varje fall inte lika bekymrade som jag kan bli över sådana här struntsaker.

Så utifrån ett utilitaristisk perspektiv väger nog bildningen lätt. Och det samlade lyckotalet skulle säkert öka om fler av oss var obildade – de obildade skrattar i varje fall oftare och åt mycket enklare skämt!

Men å andra sidan så skulle de kanske snart sluta skratta om det var så att ingen mat kom på bordet och rövare och banditer slog lovar kring våra hus. Men då utgår jag givetvis också från att bildningen är en förutsättning för att vi ska kunna upprätthålla kommunikation, ett rättssamhälle och produktion av varor och tjänster. Och så behöver det ju kanske inte vara?

*****

En annan och mycket stark invändning mot bildningsidealet har varit att den uteslutande levt på en elitistisk vurm för europeiska, vita mäns stora och små bravader. Och att själva idealet och dess ouppnåelighet, mest varit ännu ett sätt för vissa att upprätthålla den egna makten och exkludera den andres.

Denna queera relativisering av bildningsbegreppet är givetvis befogad såtillvida bildning endast skulle handla om att känna till dessa mäns bravader. Men jag tror inte att bildning vanligtvis uppfattas så snävt.

Samtidigt är det väl så att kunskap och kotterier alltid gett ökat inflytande. Jag menar, det finns åtskilliga empiriska fakta som visar att det i första hand är den okunnige eller den som står utanför som drar det kortaste strået. Inte i första hand för att de blir lurade – utan för att de låter sig luras.

Ordet bondfångeri torde exempelvis inte ha uppstått om det inte förhöll sig på detta sätt (bönderna var som regel obildade och därmed också lättlurade).

Jag minns exempelvis att jag som liten blev lurad av min morbror som höll fram en femöring (som då var jättestor) och en tio-öring (som då var jätteliten) och frågade vilken jag ville ha. Ofelbart valde man som barn den stora femöringen så länge man inte hade kunskap om dess rätta värde. Större var helt enkelt alltid mer värt än det som var mindre.

Genom erfarenhet lärde man sig så småningom att sortera och få pejl på saker och ting. Man blev helt enkelt mer erfaren, mer kunnig.

Men har dessa kunskaper verkligen något med bildning att göra? Eller handlar det nu mer om personliga och rent praktiska instrumentella kunskaper? Sådant som gör att man helt enkelt blir lite mer street smart?

Visst, så är det ju förvisso. Men då måste vi återigen tränga vidare och fråga oss och försöka precisera vad det är för speciella erfarenheter och kunskaper som vi förväntar oss att finna i en person som vi uppfattar som en ”bildad” människa? Går detta överhuvudtaget att formulera och ringa in?

Finns det några kunskaper som vi måste ha för att bli betraktade som bildade? Och omvänt, finns det kunskaper och uppfattningar som inte får ingå i en ”bildad” människas repertoar?

Bör en bildad person ha kunskap om vem Sebastian Bach är? Rabindranath Tagore? Lao Tze? Snoop Dogg?

Kan en bildad människa vara rasist, förespråka könsstympning eller vara antidemokrat? Det är frågan.

Och en karaktäristika gällande bildning – är väl att den för att upplevas som värdefull – i huvudsak måste vara kopplad till den kulturkrets där vi befinner oss. Jag kan exempelvis inte speciellt mycket om persisk lyrik och musik, men jag har hyfsad koll på de svenska och västerländska kulturskatterna.

Men samtidigt vet jag ju så gott som ingenting om House Music eller splatter-movie-genren. Och för övrigt måste jag nog bara konstatera att den mängd kunskap jag själv äger, i förhållande till den ofantliga kunskapsmassa som faktiskt existerar, är försvinnande liten.

Så det handlar inte heller om mängden kunskaper.

Och inte heller om vilka kunskaper som helst!

******

Vi talar exempelvis aldrig om bildning när det gäller en fördjupad kunskap om hur en motorsåg fungerar eller hur en dator är sammansatt. Inte heller om man kan väldigt många praktiska saker, som att knyppla, måla, fiska, jaga, snickra… Nä, det används i huvudsak i fråga om breda kunskaper gällande kulturella begivenheter; såsom filosofi, politik, litteratur och konst. Det är så vi använder oss av ordet ”bildning” – det är så det har fasats in i språket.

Men det verkar också som om jag, och många med mig, också väger in en alldeles speciell förmåga att kunna handskas med detta kulturhistoriska innehåll. Något som har kommit att handla om, vad man kallat, våra ”andliga förmågor”.

Och det verkar som om detta innefattar bland annat en reflexiv förmåga; alltså att vi som människor förmår vända blicken mot oss själva, vår situation och vår kulturella historia. Samt tillika förmågan att binda ihop och dra paralleller mellan helt nya fästpunkter inom detta område. Detta ingår nog i det vi vanligtvis uppfattar som bildning!

Alltså, förmågan att se det som sker eller det man talar om mot en fond som skänker ämnet en djupare eller fullödigare inramning.

Om vi å andra sidan bara går till ordböckerna och letar efter definitioner och synonymer till ordet bildning så finner vi snart att begreppet är kopplat till ord som ”dana”, ”forma”, ”utveckla”, ”skapa”, ”forma”… men också till begrepp som ”uppfostran”, ”förfining” och ”levnadsvett”! Alltså mycket kopplat till hur vi för oss.

Här kretsar betydelserna således snarare runt ord som signalerar en förändring från något oönskat till något som är bättre.

Och ser vi närmare på de engelska motsvarigheterna till det svenska ordet finner vi närmast ord som ”formative”, ”cultivated”, ”refined”, ”civilized” och ”manners”. I engelskan finns nämligen inget specifikt ord för bildning.

Vänder vi oss däremot till det tyska begreppet ”bildung” – vilket torde vara det svenska ordets ursprung – finner vi att det är behäftat med en hel del fantastiskt arvegods.  Begreppet hänvisar där till den tyska idealistiska traditionen av förverkligande och personlig utveckling. En slags formativ rörelse som avser både en personlig och kulturell mognad (se Wikipedia ”Bildung” för mer utförlig information).

I franskan finner man den närmsta motsvarigheten i begreppet civilité[iv] som i mångt och mycket lutar mot de engelska begreppen civilized och cultivated – men med en stark övervikt mot betydelsen ”medborgerliga egenskaper” – alltså själva förmågan att kunna leva i en samhällelig gemenskap.

Men vi ser också här att samtliga dessa ord vanligtvis är kopplade till idéer om rörlighet och processer som förmår ta oss bort från oönskade tillstånd till något mer utvecklat och mer civiliserat liv.

Begreppet ”bildning” (själva det wittgensteinska repet) består alltså av alla dessa underlydande begrepp (tvinnade trådar) som tillsammans utgör dess egentliga betydelse. Vi bör därför troligen här vända på processen och istället för att analysera begreppet – börja syntetisera det – alltså sammanfoga olika betydelser för att få en någorlunda rättvisandemer övergripande bild av vad bildning innebär.

Det går alltså inte att komma någon vart genom att enbart analysera (sönderdela) begreppet bildning – eftersom begreppet inte har någon verklig kärna. Det är nämligen sammansatt!

Detta är alltså vad vi kan utläsa av begreppets lexikaliska bredd. Begreppet sitter tvinnat in i en komplexitet som rymmer flera underavdelningar och sidobetydelser. Och genom dessa ser det också ut att vara ett ord som ursprungligen är starkt kopplat till renässansens och upplysningens humanistiska kunskaps- och människoideal.

Vi förväntas på så vis, enligt dessa ideal, också kunna ha många strängar på våra lyror. Och att vara mångfacetterad på detta kunskapsmässiga sätt kanske var möjligt under just renässansen – men i dag är den samlade kunskapen så ofantligt många gånger större att det vore en fullständig omöjlighet för oss att omfatta. Är därmed också detta gamla bildningsideal numer passé?

Ja, det är möjligt! Eller?

Frågan kvarstår! Är denna bildning så som jag nu har uppfattat det något som är nödvändigt för oss människor eller är det mest bara en grej som är viktigt för de som själva anser sig vara bildade? En idé som uppstod under renässansen och som hyllade den kulturellt rika människan? Utvecklades under upplysningen och förpackades under romantiken? Alltså bara ett tidsfenomen?

*******

Det klassiska bildningsidealet så som vi känner det i dag, är det många som menar, tog form någon gång under början av 1800-talet med den tyske bildningsideologen Wilhelm von Humboldt. Men personligen misstänker jag nog att idén om den mänskliga historien har äldre rötter än så och att det är möjligt att vi missuppfattat Humboldts insatser.[v]

Människans önskan av att förstå sitt kulturella och materiella sammanhang har funnits länge och hänger troligen samman med vår önskan av att göra våra liv begripliga. Vi förstår oss själva och ger våra liv mening i kontrast till en bakgrund – vår kontext. Vi (det vi är) står i nära samklang med vår tid som är en produkt av gårdagen.

Vi har alltid sökt efter meningen med varför saker o ting är som de är och var vi själva befinner oss. Detta sökande har under årens lopp och beroende på kulturell och geografisk hemvist gett oss en rad olika förklaringar till vilka vi är och varför vi lever. Vissa förklaringar upplever vi besynnerliga – andra som självklara.

För många av oss är det så att vi knappt kan tänka tanken att det vi värdesätter högst av allt – endast skulle gälla oss själva. Men det är ju dessvärre ett obestridbart faktum att så är fallet.

********

Ok – tillräckligt! Eller mer än tillräckligt!

Jag ska inte förirra mig längre in i eller bort från själva kärnfrågan. Jag är fullt medveten om att ha gått i cirklar och på irrvägar. Det blir så när man inte riktigt vet vart man är på väg eller vad man ska finna. Och det finns nu givetvis mängder av vägar eller infallsvinklar som är möjliga – men som jag valt att inte ta.

Men frågan är då ändå till slut vilka slutsatser jag kan dra av dessa yviga resonemang?

Jo, jag kan se att det troligen inte stämmer att bildning skulle ha något egenvärde – utan har den ett värde så har den också ett värde för någon eller något – en individ, en organisation eller ett samhälle.

Bildningens nytta är därmed instrumentell – även om dess värden inte alltid är direkt mätbara. Man vet så att säga aldrig exakt när ens kunskaper ska komma till nytta – men de är ändå bra att ha med sig i bakfickan i den stund de skulle komma att behövas.

Bildningen består därmed inte heller av ett bestämt innehåll utan snarare att det finns ett innehåll som lägger grunden till att mäta och tolka tillvaron.

Och om det är så att bildning har ett värde för samhället och demokratin i stort – så har den ju även ett indirekt värde för oss alla.

Men samtidigt kan jag inte med bestämdhet säga att bildning har ett direkt personligt värde för alla – men vad jag däremot kan se är att den har ett direkt och personligt värde för vissa!

Bildningens värde ligger i att den fördjupar personers upplevelse av världen genom att denna då framträder i ett sammanhang – får en rikare inramning.

Bildningens innehåll är inte statiskt utan förändrar sig i förhållande till tid och plats och är alltså kulturellt betingad.

Bildning är dynamisk såtillvida att två bildade personer vid samma tidpunkt och på samma plats inte behöver ha identiska uppsättningar kunskaper. Vi kan vara bildade på olika sätt men delar rimligtvis ändå vissa gemensamma referenser.

Dessa referenspunkter gör det möjligt att kommunicera och bättre tolka andra.

Bildning är en förutsättning för att se och hantera världen ur ett perspektiv som inte bara rymmer angivelser av konkret tid, plats, ting, människor, avstånd, vikt och subjektiva och empatiska uttryck.

Bildning är en förutsättning för att kunna se och hantera sådana ogripbara fenomen som relationer & perspektiv, processer & strömningar och strukturer & system.

Ungefär så kan man se på vad bildning är och vad den har för betydelse.

Och visst, det påstås så mycket klokt och samtidigt så mycket dumt… att vi faktiskt aldrig kan vara riktigt säkra på någonting och därför gäller det också för oss att varsamt kunna lyssna och sovra.

Och för att klara av att lyssna och sovra så måste vi ha vissa förkunskaper. Man måste exempelvis ha förmågan att reflektera över värdet, meningen och ursprunget till det jag säger här, och sedan kunna processa själva innehållet – innan detta antingen går att förkasta eller acceptera.

Därmed så… om du har förmått läsa denna text ända hit och dessutom kritiskt kunnat reflektera över vad som sagts så uppfyller du nog också kraven på vad det verkar innebära att vara en bildad människa.

Och just där i – ser bildningens värde också ut att ligga!


 

[ii] Begreppet epoche myntades av de antika skeptikerna och innebär en tillfällig suspension av omdömet.

[iii] Därför att jag hade skivan och därmed vet att skådespelaren Lars Ekborg reciterade denna, Hjalmar Gullbergs text till Lars Erik Larsson sångsvit, ”Förklädd Gud”, någon gång på sextiotalet.

[iv] Définition de civilité. Etymologie : du latin civilitas, sociabilité, courtoisie, lui-même issu du latin civis, citoyen.

9 responses to “Bildning – Var i består egentligen själva värdet?

  1. Pingback: 135. Vem vet vad bildning är? | Anthrôpos Metron

  2. Tack för intressant text. Enkel fråga, svårt svar. Jag tror att ”bildning” oavsett definition hör ihop med ”tid”. När jag gjorde en stor rapport (om kulturella och kreativa näringar) i fjol så märkte jag hur jag fann texter från 60-talet betydligt mer bearbetade och genomtänka än dagens. Det är som om mängden som sprutar över oss gör oss sämre att hantera djupare tankar och resonemang. I min skalle blir texter och bilder till ”bildning” om tiden infinner sig eller rättare sagt om man tar sig tiden, vilket i sig verkar vara en allt större utmaning :)

    • Tiden, visst! Har man inte tiden på sin sida så tar man sig nog inte tid att fördjupa sig i allt det som kan ge bildning. Men vad säger du? Är det verkligen värt priset? Att bilda sig?

      • Svaret är förstås enkelt, pröva att sluta att läsa, lyssna, prata, skriva och fördjupa dig så står det solklart att ”priset” är värt att betala. I slutändan handlar det väl om ens förmåga att kunna ”överraska sig själv” med nya insikter. Värdet är i första hand personligt. I botten handlar väl bildning om nyfikenhet och upptäckariver. En slags läggning som är mer eller mindre medfödd eller som är stimulerad i ens miljö. Så för mig är det inte ett ”pris” att betala det är ett sätt att leva, på något sätt rätt så ofrivilligt också, vilket paradoxalt nog ger en känsla av frihet. En slags ”man är dömd känsla” som man inte kan undkomma. Bildning är kanske förmågan att kunna leva nöjd med fler frågor än svar.

      • Visst, är det som du säger, det finns inget annat val för varken dig eller för mig! Men för den värld vi lever i finns det ju helt andra värderingar och prioriteringar. Och som du också skrev tidigare, i dag verkar det finnas allt mindre tid till sådant som ”bildning”. Skulle du ex. kunna förklara för den obildade samtiden vad värdet med bildning skulle vara?

  3. ”Vi sitter alla på en mängd olika teoretiska och praktiska kunskaper varav många har ett reellt värde – vi kallar dem då för instrumentella kunskaper. Och det ingår ju då, i själva benämningen, att dessa, om de är instrumentella, också syftar till något och därför, per definition är nyttiga och därmed också bra för någon.”

    Ja, riktigt, bildning är ett instrument! ”bildningen är en förutsättning för att vi ska kunna upprätthålla kommunikation”.

    I sin kulturella miljö ”bör en (där) bildad person ha kunskap om vem Sebastian Bach är. Rabindranath Tagore. Lao Tze. Snoop Dogg.” Då kan han diskutera dem, utan att först behöva föreläsa om dem. Nykomna flyktingen från Syrien har ingen aning om vem Carola är, eller Bellman, eller Evert Taube.

    ”Kan en bildad människa vara rasist, förespråka könsstympning eller vara antidemokrat?” Ja! Sydstatarna var ofta bildade. I sin miljö är koranskolornas teokrati predikande lärare ibland de enda bildade. Könsstympning av flickor är kanske obildat överallt, men pojkars omskärelse ingår i muslimsk bildning.

    Ordet bildning ”används i huvudsak i fråga om breda kunskaper gällande kulturella begivenheter”, som krävs för att förstå tal och texter. Bildning ger ”förmågan att se … det man talar om mot en fond som skänker ämnet en djupare eller fullödigare inramning”

    ”Bildningens värde ligger i att den fördjupar personers upplevelse av världen genom att denna då framträder i ett sammanhang – får en rikare inramning.” Javisst!

    ”Bildningens innehåll är inte statiskt utan förändrar sig i förhållande till tid och plats och är alltså kulturellt betingad.” Alldeles riktigt enligt min mening. Att vi inte begriper forntida texter, beror på att vi saknar bildning avseende forntidens världsbild och övrig tankevärld.

    ”Bildning är dynamisk såtillvida att två bildade personer vid samma tidpunkt och på samma plats inte behöver ha identiska uppsättningar kunskaper. Vi kan vara bildade på olika sätt men delar rimligtvis ändå vissa gemensamma referenser.” Det är de senare, som är den bildning skolan måste förse oss med.

    ”Dessa referenspunkter gör det möjligt att kommunicera och bättre tolka …” Här borde du ha skrivit ”andra” i stället för ”tillvaron”).

    Kyrkan föreskrev obildning på 400-talet. Kunskaper om hieroglyfer förbjöds som hedniskt. Ateismen har en obildande påverkan av vårt samhälle. Utan bibelkunskaper kommer den profana svenska litteraturen och sångskatten före 1950 att delvis bli obegriplig. Egentligen skulle idag både lite Bibel- och lite Koranläsning behövas i skolorna. För kulturförståelsen och varför inte ledd av ateistisk lärare.

    1850 krävdes kunskaper i latin för att räknas som bildad. Inget modernt språk kunde då konkurrera med latinet som bärare av kunskap. Om du även kunde franska eller tyska var du lite mer bildad. Kunde du engelska var du mer excentrisk än bildad. Onödig kunskap. Det kanske var att spetsa till det, men …

    • Tack för ingående och engagerad kommentar.

      Du skriver: ”Dessa referenspunkter gör det möjligt att kommunicera och bättre tolka …” Här borde du ha skrivit ”andra” i stället för ”tillvaron”).”

      Jag, går genast in och redigerar!

      Du skriver: ”Det kanske var att spetsa till det, men…” Men själva poängen är ju också den springande punkten här och som jag aldrig riktigt hade insett innan jag tog mig tid att göra denna ”epokhe”, nämligen att det vi uppfattar som bildning är oerhört tids- och platsbundet – och då har jag ändå slagit på de kulturrelativistiska stor-trummorna i större delen av mitt intellektuella liv…

  4. Jag tyckte mycket om Max Kerns avslutning. Det blev som ett ”bildningens manifest”. Man kanske ska trycka på festen lite mer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s