Högerextrema grupperingar samlas på gator och torg för att demonstrera sitt förakt för demokratin. Man uppträder med militaristisk och uniformerad estetik som ska signalera styrka och dådkraft. Detta gör man som ett slag i ansiktet på det demokratiska samhället man uppfattar som försvagat.
De högerextrema är konservativa i så grad att de ser den gamla världen som mer ursprunglig och mer genuin, speciellt då den upprätthöll den starkes rätt över den svages. Och här handlar det även om mannens rätt att vara överordnad kvinnan och om vår rätt som folkslag att upprätthålla vår upplevda suveränitet.
Denna hierarkiska syn på människan ger också sina supportrar en plats i samhällshierarkin där de kan uppleva sig som bättre än andra. Detta oavsett var de för övrigt befinner sig.
En sådan elitistisk syn på världen attraherar två sinsemellan helt åtskilda grupper: Dels de som känner sig omsprungna och marginaliserade i det moderna samhället, dels de som genom generationer upplevt sig som förmer än andra.
På så vis delas extremhögerns synsätt och värderingar av såväl samhällets lägre skikt som av dess elit. Det var denna omaka allians som under 20- och 30-talet bar fram nazismen i Europa. Det är också samma grupperingar som i dag möjliggjort Donald Trumps osannolika framgångar i USA.
En liknande allians kan vi nu även se i Sverige där framförallt Sverigedemokraterna appellerar till såväl över- som underklass. Man kraftsamlar mot en gemensam fiende och drömmer om ett Sverige som var mer som förr: Enkelt, välorganiserat men framförallt ett Sverige överlägset alla andra länder. Logiken i detta är enkel. Man värnar något som man tror skulle samla och återge oss styrka och självförtroende.
Högern har alltid varit främmande för det moderna samhällets daltande med de svaga och ogillat överstatlighet och byråkrati. Man ser ned på det liberala, toleranta samhällets oförmåga att slå näven i bordet och säga stopp och belägg. De ogillar den svenska mesigheten och ”snällismen”.
Och det stämmer.
Sverige har inte hanterat den nya tidens multikulturella motsättningar, har inte agerat med kraft mot jihadismen, inte tagit förfallet av våra förorter på allvar, inte velat tala om kostnaderna för vår generösa flyktingpolitik, skyggat för de obehagliga frågorna om det utbredda tiggeriet…
Sverige har inte ens haft mod och kraft att enas kring ett förbud mot de grupperingar som nu hotar demokratin. Senast NMR:s deltagande i Almedalen i somras och nu demonstrationerna i Göteborg. Vi ger dessa grupper därmed också vatten på sin kvarn. De spottar på oss för att vi inte tar strid och för att vi bara vänder andra kinden till.
Men är demokratin verkligen så försvagad och handlingsförlamad? Hur kan de få delvis rätt i sin kritik mot det rådande demokratiska systemet? Hur är detta möjligt? Hur hamnade vi här?
Max Kern
Anthrôpos Metron 