Kategoriarkiv: Pragmatik

mars 16, 2015 · 10:55 f m

274. Margot vs. Sharia!

saudiarabiens-flagga

För saudierna är …

Varje uppfattning som åberopar de demokratiska fri- och rättigheterna måste givetvis också underordna sig den principiella rätten för alla att i sin tur fritt pröva och ifrågasätta dessa åsikter och värderingar. Eller annorlunda uttryckt: Ger man sig in i leken får man leken tåla!

Vi skulle också kunna säga så här: eftersom ett system bestående av överenskommelser och regler endast kan vara tillämpliga i den mån de omfattas av någon som hävdar dess giltighet, följer också att om några inte tillerkänner dem något värde så finns de ju heller inte till för dem och kan därför inte heller åberopas. Med andra ord, ”take it or leave it”!

Vad detta betyder i praktiken är självfallet att om man opponerar sig mot exempelvis de demokratiska fri- och rättigheterna så kan man självfallet inte heller åberopa dem som stöd för att kunna uttrycka demokratifientliga åsikter eller aktioner. Men det var väl ändå ganska självklart! Eller hur?

Nej, det var ju dessvärre inte det!

Och orsaken till att det är oklart är därför att många bland demokratins mest hängivna försvarare fortfarande omfattar en för-modern och metafysisk syn på vad de menar vara människans universella fri- och rättigheter. Och tror därför att dessa principer gäller för alla – oavsett plats och trostillhörighet. Och så är det ju dessvärre inte – vilket vi också dagligen blir påminda om (Ryssland, Saudiarabien, Kina).

Dessa rättigheter är nämligen inte speciellt universella – utan det är helt och hållet upp till oss demokrater att själva värna och se till att upprätthålla dessas giltighet.

Margot Wallstroem

… Margots principer inte speciellt universella!

Vi kan bara se till att så länge vi själva har möjlighet att bestämma så gäller dessa ”universella principer” för alla som, så att säga, lyder under vår jurisdiktion.

Problemet med den mer idealistiska synen på de mänskliga rättigheternas universalitet är ju att den ständigt stångar huvudet blodigt mot verklighetens stenhårda väggar. Nu senast för Margot Wallström i hennes något blåögda fördömande av Saudiarabiens rättssystem. De förstår nämligen inte vad hon surrar om – därför de stödjer ju sig nämligen på en ännu högre rätt som är given dem av gud – Sharia. Vem är hon att komma dragandes med universella anspråk!

2 kommentarer

Under Demokrati, Empiri, Pragmatik

Taggat som ,

maj 16, 2013 · 8:55 f m

182. Eloge Till Klyftig, Stark Kvinna!

450px-Hanne_Kjöller

Hanne Kjöller är definitivt en av dem…

Det var ju precis det jag menade när jag skrev det där om att våra olika världar ibland kolliderar. Och vad som händer när vi, var och en, går och bär på motstridiga tankar och idéer?

Jo, att om vi tänker, säger och tycker, ja även kanske, gud förbjude, känner saker – som inte går att förena – då kan vi lätt hamna i en slags inre konflikt. Som om vi exempelvis tvingas flytta till Svalbard – men hatar vinter och kyla; eller om vi sitter fängslade och drömmer om frihet; eller om någon tvingar oss att plugga och vi bara helt enkelt inte klarar av det, men låtsas. Det! Ungefär så!

Och vad händer? Jo, många av oss är förstås hårdhudade och det händer just ingenting medan andra fullständigt trasas sönder av sådana inre och tilltrasslade konflikter. Därför det är faktiskt ingen lätt sak att, så att säga, påstå att man gillar fisk samtidigt som man inte gör det. Det tar emot och kan skapa besvärliga dissonanser.

Och om vi då lyfter resonemanget ett snäpp – vad händer inom en kulturkrets eller en intressegemenskap – om man där lyckats internalisera en rad motsatta värderingar och ståndpunkter? Jo, skulle jag vilja påstå, dessa gemenskaper kommer så småningom att trasas sönder av inre oro och ovisshet eftersom en tvingande valhänthet kommer att sprida sig i olika hanteringar och beslut.

zaremba220_81683s

– Maciej Zaremba en annan.

Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, är en de få som oförtrutet förmår krypa under ytan på det offentliga livets olika diskrepanser. Alltså just sådana motstridigheter och inre motsägelser som jag här försöker beskriva.

I gårdagens tidning skrev hon också just om en sådan inre splittring som synliggjordes i ett fall av exorcism som behandlats av vårt rättsväsende och som resulterat i två skilda domar – en friande och en fällande.

Och anledningen till att jag här nu väljer att kommentera detta är därför att Hanne Kjöller är en av de få skribenter* i Sverige som verkligen har en vaken blick för just dessa slags inkonsekvenser. Och jag uppmuntrar alla att läsa hennes inlägg.

——-

*Det är få i dag som utan skygglappar (ideologisk kantring) kan berätta för oss om tillståndet i nationen – Hanne Kjöller är definitivt en av dem – Maciej Zaremba en annan – sen finns det tyvärr inte så värst många fler.

2 kommentarer

Under Kulturdebatt, Politik, Pragmatik

Taggat som , ,

mars 8, 2013 · 10:11 f m

159. Tripp, Trapp, Trull

lexia_tripp-trapp-trull

Tripp, Trapp, Trull…

Vad Tripp, Trapp, Trull betyder – det vet ju alla! Det betyder liten, lite större och stor! Eller hur var det nu? Att Trapp är den mellersta är ju givet. Men var tusan befinner sig Tripp och Trull?

Är Tripp den som är minst eller är det Trull? Tripp låter onekligen mindre än Trull.

Men tack o lov finns det nu en fortsättning på ramsan som lyder, ”och mammas lilla hjärtegull”. Som då ger oss full klarhet i att det trots allt måste vara Trull som är minst! Eller hur?

Det som är så fantastiskt är att vi kan samtala utan att ha en aning om vad vi säger. Eller rättare sagt, vi vet alltid (njaa) vad vi själva säger – men har mindre koll på vad den andre uppfattar.

Vi förutsätter som regel bara att den andre delar en ungefärligt likadan värld som den vi själva befinner oss i. Och så länge vi bägge tror lika starkt på att vi delar en och samma verklighet – så fungerar det ju utomordentligt bra. Vi kallar alla rött för rött och vackert för vackert oavsett vad vi menar och hur mycket vi än skiljer oss åt. Det är praktiskt!

Och detta gör givetvis också att vi kan fungera så bra tillsammans, att vi inte hela tiden träter eller fastnar i meningsskillnader. Språket är på så vis snällt och överslätande så länge vi använder det lite löst och utan större precision. Som i ”small talk”!

DSCN2140

…mammas lilla hjärtegull!

Och det är ju först när vi går in och vill ha precision, som det riktigt börjar strula till sig. Till exempel när jag hävdar att Tripp är störst och du att det är Trull. Och vad är det slutligen som avgör vem som ska få rätt?

Du går och slår upp det i NE och triumferande får det bekräftat att Tripp är minst – medan jag vänder mig till SAOL där det uttryckligen framgår att det är Trull!

Och vem som slutligen får rätt beror som regel på vem som kan underbygga sin uppfattning starkast; med argument; med envishet; med styrka eller med någon annan form av makt eller känslomässig utpressning.

5 kommentarer

Under Etymologi, Logos – Ord – Språk, Pragmatik

Taggat som , ,

april 13, 2012 · 11:50 f m

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

november 28, 2011 · 4:08 e m

108. Huggtänder & Clowneri!

OK, det är inte lätt att skilja mellan en clown...

DN´s ledare kommenterar i dag SD´s försök till kursändring av principprogrammet med att de nu försöka skyla över sin rätta (rovdjursaktiga) natur.

Med rubriken ”Bakom SD-leendet skymtar huggtänderna” följer DN därmed också övriga svenska ledarredaktioners sätt att tolka och tackla SD´s försök att ikläda sig en ny klädedräkt.

Jag tror att det kan finnas risk för att detta ständiga avståndstagande snarare kommer att stärka Sverigedemokraterna. Därför att de som blir felaktigt utpekade eller utsatta för orättvisor – dessa utvecklar vi människor ofta en naturlig sympati för – fråga mig inte varför, men så är det.

Att bli avvisad när man verkligen har ansträngt sig för att göra något bra är en orättvisa som många kan identifiera sig med.

Och man kan verkligen fråga sig här vad det är för fundamentalt fel SD nu gör genom att vilja röra sig från en extrem högerkant in mot mitten?

En fråga är om alla dessa oroliga ledarskribenter inte längre tror på möjligheten av förändring? Kan ett politiskt parti verkligen aldrig förändra sin ideologiska ståndpunkt?

Är det då även så att också de ”Nya Moderaterna” bara utgör en förtäckt gest för att vinna de socialliberala mittenväljarna – medan de egentligen enhälligt hyllar kapitalet och girigt gnider sina krösushänder? Är det verkligen så?

Eller är det snarare så att den inre retoriken hos de nya Moderaterna också de facto fått det gamla högerpartiet att förändra sina ideal och sitt ideologiska innehåll?

...och en clown

Och ska vi heller då inte tro på Vänsterpartiet efter att de slopade tillägget ”Kommunisterna” utan snarare betrakta det hela som en förtäckt rörelse med enda syftet att fortsätta upprätthålla en antidemokratisk ideologi? Är det så?

Visst bör vi givetvis hantera snabba ideologiska tvärkast med sund skepsis. Men samtidigt får vi inte glömma att det ju är själva retoriken som utgör den politiska kärnan och hållningen inom ett politiskt parti.

Om nu Jimmy Åkesson säger sig vilja bredda partiets politik (och därmed dess väljarbas) och ta avstånd från de värsta gaphalsarna på högerflanken – är inte detta då ett bra och välkommet steg i god demokratisk anda som vi egentligen bör visa uppskattning?

Man behöver inte tillhöra SD´s sympatisörer för att ändå kunna sympatisera med en förändring inom partiet som till synes är till det bättre.

18 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Pragmatik

Taggat som ,