Kapitel 1.0

Att orda om det som gör det möjligt att orda. En lek med utgångspunkt i Herakleitos Logos-begrepp

”Herakleitos den dunkle” från Efesos träder fram som en av de tidigare rösterna inom västerländsk filosofisk tanketradition.  Men det vi möter i de drygt hundratjugo sentenser som återstår av hans tankevärld är knappast vad man brukar kalla ett ”filosofiskt system”. När vi närmar oss fragmenten kan vi i bästa fall skönja vissa linjer och spår som framträder i det med styrka framlagda materialet. I de fragmentariska resterna är det nästan som om vi kunde höra Herakleitos otåliga och starkt minimalistiska rytmer – inpräntningarna av det tänkta – av hans brinnande logos. Den rytmiskt korthuggna och aforistiska stilen, det ständiga bankandet på förnuftets murar skapar en bild av en man som mejslar fram sina insikter i sten. Men han högg inte i sten. Sannolikt författade han i stället en textsamling med titeln ”Om Phusis”– ”Om Naturen”, eller ”om det som är” – som han sedan lär ha deponerat i Artemis tempel i Efesos.[1]

Herakleitos fragment, som resterna av hans tankar i dag kallas, är en långt senare sammanställning och härrör från en mängd olika sammanhang. De utgörs av insprängda citat som återfunnits hos andra antika författare samt hos tidiga kristna kommentatorer.[2] Inte sällan handlar det om just sådana sammanhang där författarna sökt vederlägga hans satser om skepsis, rörelse eller relativitet.

Vad man inledningsvis kan finna hos Herakleitos är några starka och återkommande avtryck samt den speciella stil med vilka de/han nästan ostensivt försöker formulera vissa iakttagelser. Vad vi också kan höra är den frustration och den frenesi med vilken han griper sig an vissa frågor. Men mycket måste få förbli stående i dunkel. Det är själva utgångsläget.

Att löpa ut på den slaka lina som dessa fragment utgör och se de ansatser som Herakleitos med mycket stor möda tog för 2500 år sedan blir därför en intellektuell balansgång. Det är så lätt, så lockande att försöka ta genvägar och pussla ihop fragment och tolkningar efter eget gottfinnande. Men vad annat kan man göra? Det är förvisso självklart att det ljus vi väljer att rikta ned i det fördolda enbart kommer att lysa upp saker i sitt eget sken. Vi finner alltså det vi förväntar oss att finna – vi hör bara svaren på de frågor vi valt att ställa. Detta är ett mänskligt och vetenskapligt predikament som alltid ackompanjerar oss.

Men jag ska ändå i det följande komma att bejaka detta predikament och istället använda mig utav det genom att anlägga ett än tydligare perspektiv. Mitt för stunden inrättade perspektiv ger mig därmed en viss hållning, skänker mig den ”som-om-känsla”, som jag så väl behöver som grund för att överhuvudtaget kunna lyssna. Jag ger mig här alltså hän åt själva anslaget – som i ett slags lek.

Detta är alltså själva utgångsläget. Det som talar till oss i fragmenten är tvetydigt, vagt och avlägset. Historien har begravt dem under lager på lager av skilda tolkningar och språkliga missbruk. Ett sätt att kunna närma sig Herakleitos meningar är därför att metodiskt gräva sig ned, sikta, sära på senare tids missbruk, försöka finna det mest ursprungliga. Det är ett sätt. Ett annat sätt är försöka att tråckla sig ur sin egen ”befintlighet” och bara försöka lyssna. Men frågan är alltid vad det då är man ska lyssna till? Att förutsättningslöst lyssna efter en mening är ju trots allt ändå bara att lyssna efter sin nuvarande förståelse.

Jag ska i det följande som metod, givetvis utgå från ett traditionellt akademiskt och analytiskt förfarande men kopplat till ett försök till öppet och nyfiket lyssnande. Men givetvis är det så att jag lyssnar utifrån min initiala förvissning om att det är något speciellt jag ska lyssna efter. Det jag ska lyssna till är Herakleitos logos.

Jag frågar mig alltså: Vad syftade han på när han sade att logos var gemensamt, gränslöst och samtidigt utgjorde själens djup? Vad var det som fick detta enkla ord (logos) som i grunden enbart hade betydelsen ”ord”, ”tal”, ”tanke” att senare under antiken komma att anta sådana fantastiska dimensioner?

Jag ska i det följande försöka undvika att följa den vanliga receptionen av logosbegreppet. Med detta menar jag den tolkningen som de senare stoikerna gjorde och där ”Logos” mer intagit betydelsen av ett övermänskligt ”Världsförnuft”. Jag ska därmed också undvika den reception som därefter, via den judiska teologen Philo, kom att leda vidare över till kristenheten och där förvandla begreppet till det Guds ord som blir kött genom Jesus den Korsfäste. Och som vi kan läsa i Johannes evangelium: ”I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud, och Logos var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” [3]

Vad jag snarare önskar, i den mån det nu är möjligt, är att försöka stanna kvar hos Herakleitos och lyssna till vad han själv hade att säga om detta logos. Detta är, som sagt, ingen lätt sak. Vad jag gjort är att lyssna till en rad olika översättningar av fragmenten. Främst har jag här utgått från den senaste svenska översättningen som gjorts av Hans Ruin och som publicerades 1997. Men jag har även haft stöd av de tidigare svenska översättningar som gjordes av Hans Larsson och Ivar Hariie. Därtill har jag även arbetat utifrån Charles Kahns, G.T.W. Patricks och John Burnets engelska översättningar. Därtill har jag även i vissa fall synat de ursprungliga grekiska och latinska formuleringarna så som de har överlämnats åt oss. Till min hjälp i tolkningen av dessa har jag i huvudsak använt mig av ”Perseus Digital Library”.

Jag har tagit del av de seminarier från 1966/67 som Martin Heidegger och Eugen Finks höll kring Herakleitos och som publicerade 1979. Jag har också speglat mina ambitioner i förhållande till Charles Kahns bok ”The Art and thought of Heraclitus”. Därtill har jag läst en rad uppsatser och artiklar om Herakleitos publicerade i olika sammanhang eller härrörande från olika översikter av den försokratiska filosofin (John Burnet, Edward Zeller, W. K. C. Guthrie, J. Barnes). Jag har dock inte i några av dessa arbeten funnit något direkt stöd för eller någon kritik mot min entydiga logos-läsning. Därav har jag i det följande inte heller lockats in i några specifika stridigheter kring denna inriktning.

Hela denna ansats som jag nu gör, denna metodiska lek, är nu alltså bara att betrakta som något tillfälligt. [4] Och jag förbinder mig därför också att till en början betrakta allt det som eventuellt kan uppkomma ur denna lek som blott lekfulla fantasier. Att från början vara införstådd med lekens inre logik innebär att den utförs utan något allvarligt syfte och att den egentligen bara förväntas kunna skänka tillfällig glädje. Det är stort nog. Vi skulle också kunna betrakta denna ansats som en lek med enskilda klossar som vi samlar och sammanfogar till något större – som när vi bygger med ett Lego. [5] De klossar som uppträder och tar form kommer jag sedan att pröva att stapla på varandra i avsikt att bygga en förståelse. När detta är gjort kommer jag att avsluta denna bygglek och rasera mitt logos-torn för att åter få träda in i det som är verkligt, vardagligt och på riktigt. Då först kan vi se om denna lek givit något bestående och bildat avtryck som kan vara av framtida värde.

1.1       Med ”Legoleken” som insats.

Vid första anblicken av Herakleitos olika fragment kan vi ana en osäkerhet i användandet av vissa ord, begrepp och tankar. Det är som om han själv försökte samla in, föra samman och avgränsa insikter som annars, för stunden, var tämligen outtalade. Det är nästan också samtidigt som om han inte hade ett språk med vilket han kunde dela med sig av sina iakttagelser. Det är tämligen klart att han personligen upplevde sig ha omfattat eller funnit något viktigt som han sedan försökte uttrycka med hjälp av det språk han hade tillgång till. Detta medför givetvis inte att hans självupplevda insikter med automatik behöver ha någon bärighet eller ens vara filosofiskt intressanta.  Herakleitos iakttagelser kan givetvis vara ytterst naiva eller helt enkelt okunnigt irrelevanta och är i sådana fall endast av idéhistoriskt intresse. Detta återstår nu att se.

Betraktade utifrån ett vardagsperspektiv kanske vissa av fragmenten inte säger så mycket. Att hundar skäller på dem de inte känner (D97), att solens storlek är att likna vid vidden av en mänsklig fot (D3) och att skruven både går rakt och i cirklar (D59), är knappast något som ger oss svindlande insikter eller en känsla av betydelsefullhet. I varje fall inte vid första mötet.

Men när vi väljer att möta dessa hans ambitioner att orda om sådant som nästan kvarstått på ett slags intellektuellt och språkligt förstadium händer något intressant. Herakleitos enigmatiska stil kan få grundvalarna för det språkligt och rationellt godtagbara att börja svikta. Vad är det då som ljuder i fragmenten och som blir så främmande? Om vi lyssnar noga kan vi höra ett slags strömmande likt en kakofoni som upprör genom sina ständiga förväxlingar. Vi kan höra en relationsmässig kontrapunkt som sinnrikt vävts in i och mellan de olika fragmenten. Vi kan höra surrandet av ”satser, motsatser som blir satser igen, som ljudet av en symaskin…” för att tala med Gunnar Ekelöfs ord ur dikten Absentia Animi.[6] Vi kan höra ett nästan orakelmässigt ordande om svårigheterna att orda.

Herakleitos klagar över att ”det är utmattande att slita med och styras av samma saker”(84b). Visst! Gör ett försök att orda om ord utan ord. Pröva att med (eller utan) tankens hjälp penetrera de tankar som styr allt det du tänker. När vi sträcker oss in, ned eller ut efter dem följer de oss likt våra egna skuggor, det är vi och det är samtidigt inte vi. Vi kan aldrig komma undan, sätta oss ned vid sidan av, eller som Herakleitos uttrycker det, gömma oss för den tanke som styr allt genom allt (D41) och som heller aldrig går ned (D16). Det vill säga, vi kan aldrig undkomma våra egna tankar.

I denna uppsats är det just tankar kring detta ”ordande” som lyfts fram som ett av Herakleitos starkare teman. Med själva titeln på detta arbete åsyftas just också de språkliga svårigheter som Herakleitos stod inför gällande benämnandet av tanken, språket och kunskapen – logos.

Detta är en liknande ”Ansatz” som den Heidegger ber oss göra i ett av sina seminarier om Herakleitos. Han säger där att: ”So long as one does not have logos in wiev, one does not make it through, one reads Heraclitus with difficulty. Therefore it seems to me that Fr. 1, which stands at the beginning of Heraclitus´ writing, should also support the interpretation of Heraclitus.”[7]

Det hör till saken att Herakleitos olika fragment rent stilmässigt är tämligen genomförda. Det finns en komposition och hans retoriska stil omfattar såväl användandet av metaforer, aforismer, ordlekar, anspelningar och gåtor. Och det verkar ibland nästan som om dessa klangbottnar faktiskt tjänar mer än rent meningsbärande och estetiska funktioner. De utgör nästan en metod att, vad vi skulle säga, ”audivisuellt” visa på vad som vill förmedlas.

Charles H. Kahns uppmärksammar bland anat detta i sin bok ”The Art and Thought of Heraclitus” där han gestaltar några olika aspekter av Herakleitos litterära och retoriska stil. Det han bland annat kallar ”lingvistisk densitet” och ”resonans”.[8] Med dessa begrepp menar han kortfattat: att en rad olika idéer kan uttryckas genom ett enkelt ord eller en fras och att ett tema eller en bild kan eka från en strof till en annan och på så sätt berika texternas mening. Exempelvis får en enkel fras likt, ”hundar skäller på dem de inte känner”, en djupare klangbotten allteftersom man lyssnar till Herakleitos övriga sentenser. Hur mycket av allt detta som ursprungligen var uttänkt ska vi nog låta vara osagt. Men Herakleitos stil är ändå så konsekvent genomförd att det är uteslutet att det här enbart skulle handla om efterkonstruktion eller slump.

Vi finner hos Herakleitos en rad olika anslag som senare blivit mer utvecklade (eller tillskruvade) av andra antika tänkare. Vi finner också en mängd antydningar och oklarheter som lämnar de flesta läsare i förundran och kan därmed skänka både inspiration och omskakande upplevelser.

1.2       Ljudet av Herakleitos den dunkle från Efesos

Herakleitos levde ca: 540 till 480 f.kr och beskrivs hos Diogenes Laêrtius som son till en högt uppsatt makthavare i Efesos vid namn Bloson. Herakleitos sägs ha varit ämnad att ärva faderns position men att han av ointresse avstod och i stället gav uppdraget åt en yngre bror.

När han väl omtalas i den antika litteraturen är det som en högdragen och aristokratisk enstöring. Det sägs att han slutligen, trött på människornas oförstånd, begav sig upp i bergen för att leva på rötter och gräs. Därefter ska han ha ådragit sig gulsot och lär då, enligt Diogenes Laertius, ha tagit sin tillflykt till en dynghög i hopp om att värmen där skulle driva ut vätan ur hans kropp. Tydligen var försöket inte helt positivt och han lär ha avlidit och därefter blivit uppäten av hundar. Detta låter dock mest som mytologiserade anekdoter som mer hämtat näring från hans eget bildspråk.

Uppfattningarna om Herakleitos dunkelhet uppträder tidigt. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”. [9] Denna ordväxling mellan poeten Euripides och sofisten Sokrates infinner sig då någonstans mellan trettio och femtio år efter det att Herakleitos förmodligen varit verksam. Herakleitos dör år ca. 480 f.kr vid en ålder om cirka 60-70 år. Sokrates är född ca. 470 och Euripides ca. 480.[10]

Detta säger oss att det inte bara är tiden och avståndet som ligger mellan oss och Herakleitos. Dock är det svårt att föreställa sig, som Diogenes Laêrtius rapporterar, att Herakleitos avsiktligt skulle ha uttryckt sig dunkelt. Åtminstone om man utgår från vad Herakleitos själv säger. Bland annat talar han ofta om hur det som föreligger gärna gömmer sig själv (D123). I hans tolkning av världen ligger kunskapen framför oss (D17) men vårt oförstånd gör oss döva och sovande. Nej, snarare finner vi i Herakleitos en röst som ville dela med sig av sina erfarenheter. Så gärna att han senare under antiken även omnämndes som ”den gråtande från Efesos” – han som grät över människornas oförstånd. Jag tror inte det är rimligt att både gråta över någons oförstånd och samtidigt inte vilja upplysa denne.

Vi hör aldrig vem eller vilka det är som Herakleitos adresserar. Men samtidigt kan vi ana att hans ord uppstått ur en vanmakt som inbegripet en process av kommunikation. Likt Nietzsches litterära gestalt Zarathustra, vilken Herakleitos sannolikt även låg som förebild till, ljuder han ut bland berg och dalar. Han talar till örnar och till det på marken krypande. Och precis som vi finner hos denne Zarathustra, verkar det som att även Herakleitos endast talade på detta sätt i brist på bättre åhörare. Ingen av dem hade någon att samspråka med. De var inte munnen för samtidens öron. De talade därför snarare till alla och envar. Därav också det profetiska tonläget.

En person, vilken som helst, som inte står i tydlig opposition skulle aldrig behöva tillgripa hela den arsenal av ironi, irritation och raljerande överlägsenhet som vi möter hos Herakleitos. Hans satser ger trots sin knapphet tydligt uttryck för vitala spänningar som uppstått i hans relation till sin samtid.

Han verkar inte heller tala till någon speciell filosofisk riktning eller skolbildning. Snarare upplevs det som om han vänder sig mot ett sätt att bedriva tänkande. Rent generellt riktar han sig mot dem som missbrukar tänkandet och flyger till väders eller handskas vårdslöst när de talar om stora ting (D47). Han riktar sig mot dem som, likt Homeros, inte förmår upptäcka det som är det mest näraliggande (D56). Han talar om alla dem som avlägsnar sig från det som ligger dem närmast och som de möter varje dag (D72). Han talar till dem som anser att Hesiodes ägde kunskap – han som inte ens kände till motsatsernas harmoni (D57). Och han fnyser åt dem som tror att visdom eller förnuft är det samma som att äga kunskap om många partikulära ting (D40).

Herakleitos motstånd riktar sig alltså inte mot några specifika föreställningar eller påståenden, ”snarare vänder han sig mot konstruktionen av en kulturell och intellektuell konsensus”, som Hans Ruin skriver i boken ”Herakleitos ­– Fragment”.[11] Detta menar jag vara en viktig nyckel till förståelsen av hans strofer och något som ytterligare förstärker min önskan att hålla fokus på just språket.

Det som vidlåder vid läsningen av Herakleitos fragment är hans ständiga pekande på det faktum att vi människor är delaktiga i ”logos”. Samtidigt har det gjorts otaliga försök att ovanpå spillrorna av hans tankevärld bygga de mest fantasifulla skapelser som ofta talar om helt andra saker.

Det är i fallet med Herakleitos nästan som om man skulle vilja vända på det zenbuddistiska uttrycket som säger att ”den vise mannen pekar på månen men allt ni ser är hans finger”. I fallet med Herakleitos är det snarare så att han pekar på månen för att visa oss något gällande pekandet men allt vi ser är månen – vi förblir därför oförstående.

1.3       Vi är och vi är inte!

Det förekommer förvisso bland de 126 fragmenten referenser till andra områden än själva språket. Det hela beror på hur vi väljer att närma oss dem. Det går exempelvis helt utmärkt att som den framstående forskaren G. S. Kirk valt att göra, avgränsa kommentarer gällande den primitiva religionen, själen, etik, politik, kunskapsteori och människornas oförstånd och bunta ihop dem som ”antropocentriska”[12]. Det han sedan valt att lägga fokus på i sitt arbete ”The Cosmic Fragments” är ”those whose subject-matter is the world as a whole, as opposed to men; they include those which deal with the Logos and the opposites, and those which describe the large-scale physical changes in which fire plays a primary part”.

Uttolkaren Charles Kahn försöker sig också på en metod för indelning av fragmenten. Han väljer att samla materialet inom en ”kosmologisk”, en ”politisk” och en ”teologisk” tolkningssfär. Därefter argumenterar han för att de fragment vi har tillgång till mycket väl kan utgöra hela Herakleitos bok ”Om Phusis”. Det går givetvis utmärkt att på detta sätt skapa olika slags inramningar för sina tolkningar och de kommer följdriktigt också att resultera i något som stannar inom den valda ramen. Så är givetvis fallet även med denna aktuella legolek.

Det mest vanliga och förekommande sättet att hantera Herakleitos har varit att placera honom som en i raden av naturfilosofer. Diogenes Laêrtius och Aenesidemus inleder denna läsning och många har sedan följt i deras spår. Och visst använder sig Herakleitos genomgående av begrepp och bilder som är mer eller mindre hämtade från vår gemensamma och vardagliga värld. Men genom att samtliga iakttagelser alltid förmedlas via språket utsäger dessa även något om språkets möjligheter och begränsningar. När Herakleitos talar om skruvens eller kardans väg (D59) utsäger han förvisso någonting om existensen (i varje fall något om skruvens) men han säger samtidigt något mycket mer omfattande gällande språket. Han pekar på att det är vi som väljer ut och pekar på det vi vill benämna, beteckna och ha kunskap om. Naturen, ”phusis” – eller det som är – känner inte dessa indelningar eller avgränsningar.

Som vi exempelvis möter i fragment D96, som säger att ”Lik bör kastas ut fortare än dynga”. Visst, vi kan tolka det som att döda ting förlorat sitt faktiska värde och att de därför lika gärna kan överges. Så skulle nog en livsbejakande och polemisk själ likt Herakleitos ha uttryckt sig. Men om vi nu för en stund låter blicken glida bort från det naturliga perspektivet där meningen förväntas utsäga något om världen och istället låter meningen bli en utsaga om språket. Vad betyder då ”lik”? kanske döda ting, döda ord – ord som inte längre förmår leva sin mening. Varför bör vi då slänga ut dessa döda ting, dessa döda ord, snabbare än dynga, exkrementer eller skit? Vad han säger rent strukturellt är att ”lik” har mindre livsvärde än ren ”skit”. Därför blir det också viktigare att slänga ut det döda än sådant som vi exempelvis bara ogillar, alltså sådant som dynga.  Det som har dött bör alltså snarare slängas bort (ut ur logos) än rent skitsnack, än ”dynga”.

Den här läsningen kanske är extrem, det medger jag villigt. Men den blir ändå följdriktig. Ty, de som i likhet med Herakleitos (om vi läser fragment D96 konventionellt), anser att kroppen efter döden blott är ett värdelöst skal, anammar därmed också ett förhållande visavi konventioner som med nödvändighet även omfattar och drabbar synen på språket. Vad jag menar är att om världen av ting på detta sätt renas från vidskepelser och projicerade meningar så renas ju med nödvändighet även språket. Det är ju också denna finstämda harmoni mellan språket och det språket avser genom sina benämningar som är just det som är intressant för en ”språkfilosofi”. För att ytterligare förtydliga: ”Lik” kan enbart existera inom logos, inom själva språket.

Så, om vi konsekvent försöker vända blicken bort från såväl den metafysiska som den yttre verklighet som Herakleitos ofta anses peka mot och istället ser närmare på själva pekandet, ordandet, kan några av de mest obskyra fragment komma att plötsligt upplysas på ett helt nytt sätt. Därmed inte sagt riktigare, bara rikligare! Det finns alltid olika lager av plasticitet i Herakleitos författarskap.

Som ännu ett lekfullt och inte vidare filosofiskt exempel, mer som ett kuriosum, kan vi titta på satsen ”Solen har vidden av en människas fot” (D3). Vad är det vi möter här? Några har försökt sig på att se det som att Herakleitos i grunden var primitiv naturfilosof och att han faktiskt menade att de avlägsna tingen i verkligheten var små. En annan läsning har gjort gällande att han velat betona själva upplevelsen av solens litenhet. Och att det då hos honom är upplevelserna som därför kommer att stå i centrum för kunskapen. Den tolkning jag själv tidigare gjort gällande denna ”solens storlek” har varit att läsa in ett slags raljerande ironi som riktar sig mot de naturfilosofer som genom spekulation kommer fram till de mest obskyra satser gällande existensens vara eller ursprung.

Men nu skulle jag alltså i denna metodiska ”legolek” frångå även mina tidigare föreställningar. Det är nu endast logos med dess mångfacetterade möjligheter som ska stå i centrum. Vad kan då solen, foten och vidden ha att säga om språket? Vad är det för slags gåta som han, Herakleitos, nu utsätter oss för?

Jag tänker vidd, sol och fot. Jag tänker ”fot”, ”sol” och ”vidd”. Jag tänker på ord, mening och begrepp. Jag tänker på det fonetiska ljudandet. Jag tänker på de grafiska avtrycken. Jag tänker och jag ser att de svenska orden för ”sol” och ”fot” har samma fonetiska ”storlek”, alltså samma nedpräntade ”vidd”. De består bägge av tre bokstäver och tar således lika stor plats att skriva. Detta trots sina väsensskilda ursprung. Intressant eller trivialt? Beror kanske på hur länge man haft det fonetiska alfabetet till sin hjälp att orda. Beror kanske också på hur pass stark den samtida tendensen är att vilja ”förtingliggöra” sådant som inte är ting. Hur ser foten och solen egentligen ut i det grekiska alfabetet? Helios – Podos!

Fem tecken vardera – samma vidd! Jag påstår nu inte heller att detta fragment bör tolkas på detta vis. Vad jag säger är att om vi flyttar tyngdpunkten på vår läsning från objekt till själva ordandet så kommer vi att få helt andra slags svar. Här valde jag att ställa en lekfull fråga och fick till svar en barnslig gåta. Allt vi ser i leken är lek. Och när vi betraktar orden är ju dessa de facto alltid både grafiska avtryck, fonetiska ljud samt bärare av meningar och betydelser. Det gäller således att veta vad man ordar om när man exempelvis ordar om ett ”jag”.

Med formuleringar som ”stiger vi ner och stiger vi inte ner, vi är och vi är inte”(D49a) har analytiska filosofer i alla tider lagt pannan i djupa veck och muttrat något om att detta våldför sig på lagen om det uteslutna tredje. Men frågan är då följdriktigt om Herakleitos verkligen talar om sådana sakförhållanden som faller under lagen om det uteslutna tredje. Han kanske talar om någonting annat. Han kanske talar om språket! Han kanske till och med talar om både språket och det som språket avser genom sina benämningar. Vilket skulle resultera i att han faktiskt talade om två helt skilda ting. Och i sådana fall handlar det alltså inte ens om den mest enkla form av kontradiktion.

Vad vi fortsättningsvis ska vara uppmärksamma på är att inte slarva bort skillnaderna mellan det som blott är beteckningar på saker och ting och det beteckningarna avser. Beteckningarna skiljer sig alltså alltid från sina extensioner, sina referendum, sina intendum, sina riktadheter och allt vad det nu kommit att heta. Detta låter förstås oerhört trivialt att här orda om men det har mest en retorisk funktion – så att vi nu kan komma vidare.

Om Herakleitos säger att vi inte kan stiga ned i samma flod två gånger och att vi samtidigt både är och inte är, så talar han kanske om något annat. Det är då kanske inte längre frågan om fysiska ”floder” som vi inte kan stiga ned i två gånger utan snarare kanske ”strömmar” (rei). Och det som strömmar genom oss från alla håll, på alla sidor (Panta) är kanske logos, språket som utgör vår förmåga att orda. Vi kan alltså orda genom att vara delaktiga av det slags nätverk, detta cluster av ord och meningar som i sig alltid är i rörelse – precis som floden.

Ett liknande resonemang återfinner vi i de buddhistiska skrifterna. I samlingen Milindapanha frågar Buddhas[13] lärjunge Nagasena konung Milinda; Säg, kom du till fots eller till häst konung? [14]

– Jag kom inte till fots, jag kom i vagn, herre.

– Om du kom i vagn, var då snäll och förklara vagnen för mig. Säg, ers majestät, är tistelstången vagnen?

– Förvisso inte, herre.

– Är hjulaxeln vagnen?

– Förvisso inte, herre.

– Är hjulen vagnen?

– Förvisso inte, herre.

Därefter räknas de flesta tänkbara delar av en vagn upp och dialogen fortsätter;

– Finns det då någonting annat förutom tistelstång, hjulaxel, hjul, etcetera.?

– Förvisso inte, herre.

Nagasena frågar då konung Milinda om han ljuger för honom. Finns det då ingen vagn. Och om han i sådana fall kan berätta vad det då var han färdades i.

­– Nagasena, min herre, jag ljuger inte, men ordet ”vagn” är bara en slags räkneord, en term, en etikett eller överenskommelse, ett namn för tistelstång, axel, hjul, vagnsrede…, etcetera.

– Ja men då så, du förstår ju fullkomligt vad en vagn är. På alldeles samma sätt förhåller det sig med mig, Ers majestät! Nagasena är bara ett slags räkneord, en term, en etikett, och överenskommelse, ett namn för håret på mitt huvud, håret på min kropp, naglar, tänder, hud, kött, nerver, ben, benmärg, njurar…, etcetera.[15]

På detta sätt skulle vi kunna framställa att vi samtidigt både är och inte är. Det handlar alltså i båda fallen om en insikt gällande ordens natur, om hur de samlar sig – hur de lösgör sig.

Det som berättelsen om konung Milinda[16] sätter fingret på är hur det är möjligt att ta sig in och analytiskt bena upp ett begrepp utan att någonsin finna någon substans. Som i fallet med Nagasena och konung Menander verkar det som att även Herakleitos tidigt snubblat till insikt om att vi inte kommer så värst långt enbart med vår analytiska och särskiljande förmåga. Vi blir inte kunniga av att kunna dela in och räkna upp många saker. Det behövs något mer för att tänkandet ska resultera i vad Herakleitos avsåg med kunskap eller vishet (sophos).

Vi kan nämligen hos Herakleitos också ana ett annat slags tänkande, ett mer ihopsamlande, sammansatt tänkande som innehöll en annan riktning. Det var snarare en metod som besatt en förmåga att bland de enskilda delarna samla ihop och kunna omfatta motstridande meningar och betydelser.

Det är de olika gestaltningarna av detta tänkande som blir det mest påtagliga i läsningen av Herakleitos fragment i ljuset av logos. Det är således också dessa gestaltningar som denna lek nu har att ge sig i kast med. Herakleitos lär för övrigt själv ha uppskattat leken. Sägnen berättar att han hellre var ute och lekte med barnen än deltog i de mer allvarliga diskussionerna i den beslutande församlingen i Efesos. Men det är ingenting vi behöver sätta tilltro till eller bry oss om i det följande.


[1] Phusis som vanligtvis översätts med ”Natur” har ett brett spektra av betydelser som alla ringar in ”hur något är” eller ”det som är” i motsats till det som uppkommer eller skapas av människan. Se Henry George Liddell, Robert Scott, A Greek-English Lexicon ”Phusis”.

[2] Jag kommer att följa den sammanställningen som gjordes under 1880-talet av Hermann Diels som senare kompletterades av Krantz. Därav går dessa ”fragment” oftast under benämningen Diels-Krantz och en siffra (Typ DK 22 123. där Herakleitos har grundsiffran 22). Eftersom denna uppsats är författad på svenska kommer jag att i huvudsak följa den senaste svenska översättningen av de heraklitiska fragmenten, publicerad 1997 av Rehnberg & Ruin på Kykeon Förlag.

[3] Bibeln, Johannes Evangelium 1:1-3.

[4] Ett av den antika grekiskans många ord för lek, är för övrigt ”hypothesis” – det vill säga, ”som om” eller ”som en föreslagen handling”.

[5] Lego, lat. Sammanfoga, lägga samman, av grek. Legein. Henry George Liddell, Robert Scott, A Greek-English Lexicon

[6] Gunnar Ekelöf, Ur diktsamlingen Non Serviam, 1945, Dikten Absentia Animi.

[7] Heraclitean Fragments, A companion Volume to the Heidegger/Fink Seminar on Heraclitus, University of Alabama Press, 1980, s. 69.

[8] Charles Kahn, The Art and Thought of Heraclitus, Cambridge 1979, s. 89.

[9] Diogenes Laêrtius, The Lives and Opinions of Eminent Philosophers, translated by C.D. Yonge. London: Henry G. Bohn, 1853, sv övers. MKH.

[10] Andra viktiga tidsmässiga referenser: Parmenides beräknas ha varit född 515 f.kr, Zenon 490, Anaxagoras 500, Empedokles 490, Protagoras 490, Herodotos 490, Gorgias 483, Leukippos 480, Sofokles 495, Demokritos 460 och Platon 429.

[11] Rehnberg & Ruin, Herakleitos Fragment, Kykeon 1997,  s 93

[12] G.S. Kirk, Heraclitus: The Cosmic Fragments, Cambridge 1979

[13] Sakyamuni Buddha, levde mellan åren 550 – 465 och var alltså mer eller mindre samtida med Herakleitos.

[14] Konung Milanda i Milindapanha är den grekiske konungen Menander. Sangharakshita, A Survey of Buddhism, Shambala, 1980, s 281.

[15] Ur Milindapanha, Jaget existerar inte. sv. Övers. Åke Ohlmarks, Forumbiblioteket, s 67

[16] Menander lär, efter sina samtal med Nagasena, även ha konverterat till Buddhismen, ca. 150 f.kr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s