Månadsarkiv: september 2013

198. ”Å dra seg i balla…”

DSC_0596

”Smiling Face”, stenfigor från Mexico daterad 500 år före Kristus…

Vi vet ju nu exakt vad som är sant och vad som inte är det. Vi vet alltså vad som är riktigt – och vad som bara är osanning och ren förbannad lögn. Kring detta råder det knappast något tvivel. Eller hur?

Fast det är ju förstås bara det där lilla kruxet med att vi inte tycker att samma saker är verkliga, riktiga och sanna. Vissa säger sig tro på gud, andra på ödet eller det mänskliga förnuftet… medan några menar att allt sådant är ren mumbo jumbo – med vilket de då menar att det hela är huvudlöst!

Ett obestridligt faktum i allt detta är dock att det vi själva tror på finner vi också vara väldigt sant. Fine!

Hade det stannat vid detta så hade väl allt varit frid och fröjd – var och en av oss kunde då fått vara saliga i vår egen tro – i tron att åtminstone vi själva fattade allt.

Men denna relativistiska, liberala live-and-let-live-attityd räcker vanligtvis liksom inte. Därför vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på våra egna perspektiv så länge det går omkring en massa yrhöns och tycker annorlunda än vi!

Eller hur?

JAN+ERIK+VOLD-L108JAN

Den norske diktaren Jan Erik Vold skrev också om det ”kriveliga i virkeligheten”, i diktsamlingen Kykelipi från 1969, foto från 1965.

Så för att få lite stadga i det hela så lierar vi oss då vanligtvis i första hand med dem som tycker ungefär likadant som oss själva och som jag för övrigt skrev om i förra inlägget, 197. Hajar du?

Men med våra nära och kära hamnar vi trots alla likheter ofta i diskussioner om själva detaljerna kring hur saker och ting ska uppfattas – därför vi nöjer oss som regel knappast med att vi är lika – vi vill också gärna leva tillsammans – helst i samma verklighet.

Och det är alltså här som vissa av oss med lite maktambitioner väljer att gå från att enbart prata – till mer genomtänkta strategiska formuleringar – vilket vill säga att vi nu med ordens hjälp försöka omstöpa omgivningens olika uppfattningar och upplevelser.

De du! Det kallas för maktens ontologi!

Och det är också som den norske poeten Jan Erik Vold skrev i diktsamlingen Kykelipi från 1969: ”Å dra seg i balla – det er godt det, jenter!”


Poeten Jan Erik Vold läser här sin dikt ”Kulturuge” från någon gång i slutet på 1960-talet!

1 kommentar

Under Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Relativism

197. Hajar du?

15623239-origpic-6504c1

Hajar du?

Jag uppskattar verkligen personer som bekräftar mig. Sådana som ger mig den där kittlande och lite upplyftande känslan av att det just är jag som är rolig, stringent, vass, smart, snygg, what ever… och jag trivs därför också bäst i sällskap där jag känner att jag förmår komma till ”min rätt”, så att säga.

Det är ju inte så konstigt! Vem skulle någonsin uppskatta att vara bland sådana som uppfattar oss som ointressanta, lite bakom flötet eller rentav osköna?

Precis!

Och därför söker vi oss i bästa fall också till situationer där vi kan framstå som just de vi vill uppfattas som.

Vill jag känna mig någorlunda bildad och smart gäller det förståss att sätta mig i en situation där omgivningen just också förmår uppfatta mig som det. Men de bör inte heller vara för kunniga och begåvade i förhållande till just mig – bara så där lite lagom.

Försätter jag mig i en kontext där människor verkligen är superskärpta finns ju alltid risken att mina egna förmågor inte värdesätts så som jag kanske själv hade hoppats på, risken finns att de rent av finner mig obegåvad – och det vill man ju inte riktigt riskera.

Därför är det klokt att se till att befinna sig på sin egen nivå.
Hajar du?

Writer Jonathan Franzen

Jonathan Franzen

För om jag hamnar i en situation bland totalt obildade och obegåvade personer så ligger det ju å andra sidan nära till hands att de överhuvudtaget inte uppfattar min begåvning överhuvudtaget. Kanske bara finner mig stollig när jag försöker kommentera söndagens långa, snåriga och tillika lite bittra, inlägg av Jonathan Franzen i DN´s kulturdel*.

Haja till då!

Och samma sak gäller troligen i alla möjliga situationer. Vill man uppfattas som rik bör man inte beblanda sig med alltför rika eftersom man där med stor sannolikhet kommer att uppfattas som fattig. Och det samma gäller inom alla slag av hierarkiska system – alltså situationer där vi ingår och uppfattas i förhållande till den andre.

Och frågan är väl om det överhuvudtaget finns några neutrala sådana sociala situationer där denna strukturella lagbundenhet inte skulle spela någon roll?

DN, söndag den 22 september 2013.

4 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

196. Älskar du mig?

487134_10151155587243025_1137182157_n

Älskar du mig?

Man vet att man åldrats – eller åtminstone hamnat på fel plats – när man inte längre känner igen sig.

Det var som härom veckan när jag i ett samtal med en något yngre person sa att man ju inte gärna slår på dem som redan ligger och fick till svar: – Varför då?

Personen i fråga hade aldrig hört talas om uttrycket att man inte ska slå på den som redan ligger.

Och för mig, i den kultur jag vuxit upp, var detta en sådan självklar moralisk ståndpunkt att ingen egentligen kunde motsäga den – än mindre inte känna till den.

Språket etsar sig på så vis in i oss och sätter avtryck som på olika sätt påverkar hur vi tänker och hur vi sedan gör.

För mig vore det troligen rent fysiskt omöjligt att sparka på den jag redan slagit till marken – om jag nu överhuvudtaget skulle ha slagit någon till marken, vill säga – det moraliska medvetandet skulle helt enkelt ha satt stopp för själva benrörelsen.

Det är på så vis vårt språk, alltså hur vi säger och tänker om saker och ting, påverkar de delar av vår hjärna där våra beteenden uppstår.

Vår uppfostran, vår kultur, vår moral och våra värderingar utgör grunden för vår natur – våra tankar blir till handlingar genom rent fysiska övergångar.

brain_illo_news

Det går numera att mäta djupet av din kärlek. Är du bekväm med det?

Och dessa kan vi i dag studera. Och detta gör man inom den moderna neurovetenskapen som är ett vetenskapsområde som alltmer förmår möta det rent mänskliga.

Eller kanske mer korrekt uttryckt: ett område där vi kan börja mäta våra tankar och känslor.

Man skulle kunna förklara det så här: Om du verkligen älskar mig så mycket som du påstår – kan vi nu äntligen avgöra detta genom att helt enkelt mäta vilken respons din hjärna ger vid tanken på mig.

Vi kan nu alltså ”se” i vilka utsträckning dina områden för ”älska” aktiveras och jag kan därmed få det bekräftat vad jag hitintills endast haft ditt ord på.

Så… på ett ungefär fungerar det. Såväl med kärleken som med moralen.

Och som den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank skriver: ”Den moderna hjärnforskningen är på väg att revolutionera vår syn på oss själva och världen.”*

* Lone Frank, Neurorevolutionen, Fri Tanke Förlag 2012-

1 kommentar

Under Etik, Humaniora, Naturvetenskap