Vi är så olika som två personer kan vara. Det kan jag vara glad över.
Du frågade hur det var. Jo, hyfsat OK! Det är bara det där ständiga skavet! Jag menar en slags irritation som riktas mot allt och alla. Och det värsta är att jag inte bara ser det hos mig själv och de som står mig nära utan samtidigt överallt och runtomkring.
Jag blir irriterad på dig och du på mig och vi på alla andra. Varför? Jo, oftast för att alla andra tänker fel, tycker fel, gör fel, äter fel, röstar fel – ja inte är så som vi, helt enkelt.
Och det gör att jag ibland finner det nästan outhärdligt att känna av andras närhet eller ens existens.
Så! På ett ungefär.
Hur kunde det bli så?
Hur kunde jag bli så intolerant?
Min förklaring är att det någonstans kan vara följden av en pågående kultur- och språkförbistring där ordens betydelser till slut bryter samman så vi förlorar förmågan att lyssna, förstå eller göra oss förstådda. Och att det är detta som ger upphov till vår oförmåga att orka med andra.
Eller så är det bara jag som börjar bli gammal, ointresserad, bekväm, inskränkt och tolkar in detta i allt och alla.
Jag vet inte!
I varje fall inte med någon större säkerhet.
Och när jag inte längre kan känna mig säker – känner jag mig istället osäker. Och när jag känner mig osäker blir jag lätt förvirrad – och då blir jag än mer irriterad och mindre tolerant. I en slags nedåtgående spiral.
Och då tänker jag om detta kanske är priset vi får betala för att ha dekonstruerat världen och sanningen och i buddhistisk yra förklarat att allt är påhittat. Och frågan uppstår då; skulle vi med facit i hand ändå ha gjort det?
Och sedan – mitt i allt detta oväsendet så finns också du. Och det gör mig glad. För du ger mig en känsla av att inte vara ensam – trots att vi är så olika och inte tycker samma saker. Vilket ju kan låta lite paradoxalt – men det är ju ändå så verkligheten är inrättad.
Och det ger viss tillförsikt. Det känns bra att du finns!
Anthrôpos Metron 