Monthly Archives: april 2012

130. Benito Mussolini och jag!

Man blir inte fascist...

Bara för att Benito Mussolini tyckte att det var viktigt att tågen skulle komma i tid – innebär det inte att också vi, när vi står där och fryser på perrongen i detta iskalla och snorblöta aprilväder, blir fascister bara för att vi också önskar att tågen ska komma i tid.

Är ni med? Eller är resonemanget bara för uppenbart idiotiskt självklart?

Det kan tyckas så, men bakom denna självklarhet döljer sig mer än vad ögat till en början kan upptäcka.

Först och främst, fascismen är populistisk. Den skulle aldrig komma på idén att trumma fram en åsikt som inte redan fanns där ute i de djupa folklagren. Högerpopulism kallas så just därför att den appellerar till våra mer personliga känslor och preferenser – som exempelvis vår önskan om att tågen ska komma i tid.

Men vad är det då mer som högerpopulismen brukar värna om? Vilka är dess hjärtefrågor?

Nationen så klart! Flaggan och behovet av hårdare restriktioner kring invandringen! Islam finns givetvis med på kartan! Och kulturrelativismen – som man ogillar!

De förespråkar vanligtvis också någon form av kulturkonservatism (dock gällde detta inte den italienska futurismens och fascisternas hovpoet Filippo Tommaso Marinetti)! Vad mer?

Feminismen brukar vanligtvis vara en säker måltavla för högerpopulister som då snarare brukar framhålla mer patriarkaliska värden.

...bara för att man likt Mussolini önskar sig att tågen ska komma och gå i tid!

Religionen får också ofta en framträdande roll samtidigt som de givetvis är motståndare till kommunism, socialism och sådana idéer som stärker kollektivet på individens bekostnad… men samtidigt är de oftast förespråkare av en stark stat och starkt försvar – vilket ibland kan tyckas lite självmotsägande (fast inte i USA just nu där republikanerna försöker dra poänger på att vara mot stat och försvar). Och fascismen i Europa har för övrigt aldrig gillat USA eller storfinansen.

De kännetecknas av en retorik som mer än argument talar till de personliga känslorna – om individualism, om jord och om blod. Och allt detta tankegods finns det alltid ett visst utrymme för i varje människa.

Vad jag säger är att vi, för att förstå högerpopulismens lockelser, också måste förstå vad det är för strängar den spelar på. Om vi istället börjar tabubelägga det som den pekar mot – kommer detta bara att resultera i att vi så småningom slår knut på oss själva.

Vi blir nämligen inte själva fascister bara för att vi önskar att tågen ska komma i tid!

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik, Tabun

129. De Hatade

"De Hatade" är en välskriven bok om angelägna frågor...

Magnus Lintons bok ”De hatade, Om Radikalhögerns Måltavlor” – den som Maria Sveland blev så illa berörd av och som sedan skapade en sådan intensiv debatt på DN Kultur – är verkligen en obehaglig beskrivning av den ”kulturkonservativa” och fascistiska utvecklingen i Europa just nu.

Linton skildrar här en skrämd kultur som famlar efter sina urgamla kristna och nationalistiska rötter. En gammal gemenskap som länge blivit utmanad av såväl demokratiska som kulturrelativistiska ideal – och nu på senare tid, även av den arabiska kulturens inbrytningar.

Det här är nu ingen recension av Lintons bok utan snarare en kommentar till några påståenden som han i boken till synes har låtit sväva fritt. Alltså en kommentar till ett uttalande som han inte underbygger med några argument eller hänvisningar. Och sådant är alltid problematiskt och blir förr eller senare ifrågasatt.

Det jag tänker på här är vad Linton menar vara själva relativismens natur. Han skriver:

”Den avvisar alla anspråk på eviga sanningar – oavsett om de är religiösa, politiska eller vetenskapliga – och betonar all kunskaps föränderlighet och beroende av social, historisk och kulturell kontext. Det betyder inte, vilket ofta hävdas av den nya alliansen mellan xenofober och sekularister, att den saknar respekt för förnuft och att den ofrånkomligen slår över i en värdenihilism där ”allt blir tillåtet”. Tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat, mycket rimligare och i själva verket är relativismen snarast hyperkritisk och kräver förnuftet påslaget hela tiden.”

...men som dessvärre inte riktigt kan bemöta högerkonservatismens kritik av relativismen.

Och egentligen hade jag nog inte kunnat säga det bättre själv! Vad Linton försöker säga här är att de högerkonservativas och de moderna sekulariserade liberalernas ogillande av relativismen och mångkulturalismen – helt enkelt är grundat på falska premisser.

Visst! Ett krasst konstaterande är att alla värderingar, uppfattningar och kultur alltid är avhängig någon form av kontextmässigt sammanhang – vilket är en sådan självklar iakttagelse att det är svårt att i dag, empiriskt eller vetenskapligt, hävda något annat.

Men det stora och svåra konstycket, och det som Linton undviker här, är att förklara hur det i en sådan relativ världsbild kan rymmas sådant som är, med hans egna ord, ”betydligt sannare” och ”mycket rimligare”!

Det är här den riktigt stora relativistiska nöten ligger.*

– – –

* Det är denna utmaning som i princip alla texter här på Anthropos Metron också har som främsta ambition att bearbeta och belysa.

2 kommentarer

Filed under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Filed under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

127. Inte vidare roligt!

För mycket länge sedan hittade  jag ett B.C. ”comic-strip” som jag klippte ut ur DN och sparade. För mig slog den korta kärnfulla bildsekvensen verkligen huvudet på en rad olika spikar. Och flera gånger sedan dess har jag tagit fram det nu lite tummade urklippet och visat för någon och sagt; kolla bara, så roligt, så smart!

Men… nästan ingen jag visat det för har ens tillnärmelsevis tyckt att det var lika vitsigt som jag! Och detta faktum har ibland fått mig att fundera över hur oerhört olika vi uppfattar saker och ting. Och hur mycket erfarenheter och kunskaper vi egentligen måste ha tillägnat oss och ha gemensamt för att överhuvudtaget kunna kommunicera, än mer för att kunna skratta åt något tillsammans.

Jag diskuterade detta bland annat i inlägg 84. Vad skrattar du åt? Men det finns nog mer att säga. Men själva andemeningen här är ju just detta kärnområde som jag hela tiden ältar om: Hur språket och erfarenheterna bidrar till att sammanlänka oss. Hur orden mejslar fram en gemensam verklighet som i sin tur möjliggör vårt utbyte av tankar och känslor – kommunikation! Och hur allt detta påverkar vår samhällsbyggnad.

För mig handlar denna lilla B.C. ”comic strip” om rationalitetens kris, om vetenskapens legitimitet och problem; om hur olika sanningssägare hanterar verklighetens uppstickande anomalier; hur det oresonliga och en-sidiga perspektivet hanterar uppkomsten av något annat; hur makten alltid hanterar ”den andre”. Det handlar om hur den som tar sig rätten att få bestämma verkligheten också kan ta sig rätten att upprätthålla denna verklighet.

Det är alltså en comic strip som berör allt från religion, vetenskap, makt  över verkligheten… till patriarkatets chauvinism och feminismens omfamnande av relativismen.

Och allt detta är ju faktiskt inte vidare lustigt. Så det finns nog skäl för att andra inte dragit på smilbanden lika mycket som jag gjort genom  årens lopp.

Visst var det träffsäkert! No more reptiles in this world! Ha, ha! Alla svettas lite oroligt och fisken dyker ned i vattnet. Who is next!

Lämna en kommentar

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla