Etikettarkiv: Magnus Linton

129. De Hatade

"De Hatade" är en välskriven bok om angelägna frågor...

Magnus Lintons bok ”De hatade, Om Radikalhögerns Måltavlor” – den som Maria Sveland blev så illa berörd av och som sedan skapade en sådan intensiv debatt på DN Kultur – är verkligen en obehaglig beskrivning av den ”kulturkonservativa” och fascistiska utvecklingen i Europa just nu.

Linton skildrar här en skrämd kultur som famlar efter sina urgamla kristna och nationalistiska rötter. En gammal gemenskap som länge blivit utmanad av såväl demokratiska som kulturrelativistiska ideal – och nu på senare tid, även av den arabiska kulturens inbrytningar.

Det här är nu ingen recension av Lintons bok utan snarare en kommentar till några påståenden som han i boken till synes har låtit sväva fritt. Alltså en kommentar till ett uttalande som han inte underbygger med några argument eller hänvisningar. Och sådant är alltid problematiskt och blir förr eller senare ifrågasatt.

Det jag tänker på här är vad Linton menar vara själva relativismens natur. Han skriver:

”Den avvisar alla anspråk på eviga sanningar – oavsett om de är religiösa, politiska eller vetenskapliga – och betonar all kunskaps föränderlighet och beroende av social, historisk och kulturell kontext. Det betyder inte, vilket ofta hävdas av den nya alliansen mellan xenofober och sekularister, att den saknar respekt för förnuft och att den ofrånkomligen slår över i en värdenihilism där ”allt blir tillåtet”. Tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat, mycket rimligare och i själva verket är relativismen snarast hyperkritisk och kräver förnuftet påslaget hela tiden.”

...men som dessvärre inte riktigt kan bemöta högerkonservatismens kritik av relativismen.

Och egentligen hade jag nog inte kunnat säga det bättre själv! Vad Linton försöker säga här är att de högerkonservativas och de moderna sekulariserade liberalernas ogillande av relativismen och mångkulturalismen – helt enkelt är grundat på falska premisser.

Visst! Ett krasst konstaterande är att alla värderingar, uppfattningar och kultur alltid är avhängig någon form av kontextmässigt sammanhang – vilket är en sådan självklar iakttagelse att det är svårt att i dag, empiriskt eller vetenskapligt, hävda något annat.

Men det stora och svåra konstycket, och det som Linton undviker här, är att förklara hur det i en sådan relativ världsbild kan rymmas sådant som är, med hans egna ord, ”betydligt sannare” och ”mycket rimligare”!

Det är här den riktigt stora relativistiska nöten ligger.*

– – –

* Det är denna utmaning som i princip alla texter här på Anthropos Metron också har som främsta ambition att bearbeta och belysa.

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

123. Ord som lever egna liv

Undrar vad upplysningens centralgestalter skulle säga om de fick höra nutidens diskussioner om upplysning och humanism?

Jag har sagt det förut och det är just därför jag säger det igen! Vi är alla bundna vid olika språkliga uttryck och strukturer som gör vad de kan för att bekräfta och upprätthålla sina egna idéer.

Detta låter kanske som science fiction eller rent flum – men faktum är att språket i sig är beroende av regelsystem och utvecklar innehåll som vi inte riktigt själva kan styra över.*

Vi har den senaste tiden sett en rad begrepp passera revy i olika debatter och som, när de väl lagts på plats, stakar ut såväl författarens tillhörighet, riktning och möjliga slutsatser.

Vänsterfolk använder sig exempelvis aldrig av ordet ”politiskt korrekt” annat än när de vill peka på högerpopulismens användning av ordet som just en kritik av vänstern. Och högern använder aldrig ordet ”islamofobi” om det inte är för att raljera med vänsterns plötsliga religiösa omfamning.

Vilket innebär att vissa ord blivit infekterade och inte längre kan användas – detta trots att de säkerligen tjänade ett gott och viktigt begreppsmässigt syfte. Vi förlorar exempelvis med ”PK” en viktig konnotation – nämligen den att makten med sina supportrar upprätthåller en världsbild med en serie accepterade ”sanningar” som inte kan ifrågasättas.

Efter årets hetsiga kulturdebatter** riskerar vi nu även att förlora sådana viktiga begrepp som ”upplysning” och ”humanism” som blivit infekterade och luddiga genom att ”fel” personer tagit dem i sin mun på ett ”felaktigt” sätt.

Vissa anser att PK-ismen är en farlig ideologi

Använder vi oss av någon av dessa ord så vet alla på förhand vad vi tänker säga. Därför att orden – begreppen – nu lever sina egna liv även om detta ”egna liv” sker i nära symbios med oss alla.***

Och vissa bland oss förfogar givetvis över en större makt än andra hur språk och begrepp ska användas och utvecklas. Det är också detta de flesta debatter handlar om: att kunna befästa tankar och formuleringar så att de kan reproduceras och få eget liv.

* Det är som med demokratin: vi har inflytande men det är inte alltid att just vår röst får något större genomslag.

** Jag tänker då främst på den debatt som Magnus Linton givit upphov till genom sin bok ”De Hatade” samt hans replik till Fredrik Ekelund samt den debatt som skett i kölvattnet av Bengt Ohlssons och Maria Svelands inlägg.

*** Det var nog detta Heidegger menade när han sa att ”Die Sprache spricht” och som inspirerade bland andra den franske filosofen Roland Barthes att uttrycka att det är språket som talar genom oss och att det därmed implicit är språket som styr den politiska dagordningen och debatten.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism