Category Archives: Filosofi

289. På tal om boxar

slc1_zoom-protective-cardboard-box-for-1-bottle-gift-boxes

Vi är ju rätt ömtåliga så vi kan troligen inte stå utan något som helst skyddsomslag…

Det talas ju mycket om det här med förmågan att stiga ut ur sin egen box – eller på annat sätt hantera sina in-box-ningar.

Hur vi än väljer att tala om det kan man nog ändå börja med att konstatera att det finns väldigt många boxar.

Dels finns ju våra egna privata som vi alla går och bär på – och så finns det ju sådana där kollektiva och kulturella stor-boxar som vi i viss mån delar eller inte delar med andra.

Och trots att de flesta av dessa i princip är fönsterlösa, så sägs det ju i varje fall, att det är bra att äga förmågan att kunna kika ut ur sin egen box.

Samtidigt som vi förstås aldrig kan lämna själva boxen – vi kan inte, i varje fall som det verkar, stå utan något slags omslag.

Om… om vi nu inte, vill säga, tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla kan få ta del av. Men det är ändå en annan och lite mer mystisk twist på det här med box-frågan.

I vilket fall, oavsett! Om det är så att våra respektive boxar genom att mötas kan förändras och fås att rymma mera, bli bättre i något avseende…

e753e4ff-bf77-40dd-9da3-8d36258fe846

Om… om vi nu inte tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla en dag kan ta del av. 

Då!

Då infinner ju sig frågan: om det är bättre med en sådan där större box än en mindre box? En stor har ju mer svängrum där man bättre kan vrida och vända på saker o ting. Medan en liten box då självfallet är trängre och därför mer begränsande. För det är ju ändå det som är essensen av själva box-analogin, eller hur? Att det är bättre att kunna ta sig utanför och därmed göra den större.

Och då… kommer ju som ett brev på posten; om det nu är så att det ena är bättre än det andra, hur gör vi då för att samtidigt bevara idén om att alla boxar är lika mycket värda?

Vilket ju är en paradox som jag upplever att både jag och min samtid dagligen brottas med och som jag tror det börjar bli hög tid att fundera lite mer över.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Jämlikhet, Mysterier

272. Vilse i kulturen!*

cod

För man vill ju helst inte bara följa med strömmen och bli torsk!

Som en slags detektiv smyger man så omkring med förstoringsglas och ser sig omkring och försöker förstå samband, tendenser men framförallt för att utreda tankebrott. Det är inte alla som är roade av det – för andra är det en nödvändighet. För man vill ju inte vara torsk!

Personligen vill jag inte bli vilseledd, bortkollrad eller inkörd i några tankefållor. Vill absolut inte glida med några tidsströmmar. Att bara hänga på ger ingen överblick på vad som händer – och då kan vad som helst hända!

Visst, jag medger att om vi bara hade levt i ett slags gudabenådat här och nu och mitt i naturen, skulle vi ju självfallet inte behövt bända och vända på varenda liten tanketuva? Men så är det ju inte. Eller hur? Verkligheten är inte så enkel – därför vi har ju den här fantastiska förmågan att göra den lite mer komplex.

Vi befinner oss mitt i ett snurr av påståenden, traditioner och trender – vad jag menar är bara att de flesta av oss framförallt lever i en mer kulturellt präglad miljö – inte i naturen.

Och för oss som lever i en sådan gemenskap betyder ju förstås förmågan att orientera oss i denna så mycket mer än vad den gör för en som bara sitter och metar vid en skogssjö.

Därför att i en kulturell gemenskap måste vi försöka förstå vad de andra säger och samtidigt inse vad de menar! Och det är ju inte alltid så enkelt!

1883816_520_292

Det är helt enkelt lättare att gå vilse i kulturen än i naturen.

För samtiden liknar mest en snårskog av idéer där det kan vara lätt att gå vilse och kanske även bli oense om var vi befinner oss. Det är helt enkelt lättare att gå vilse i kulturen än i naturen.

Därför att i den skapade världen av överenskommelser och hitte-på-saker, som skattesatser, bordsskick, olika norm- och regelsystem – finns oftast mycket stora motsättningar och mängder av tolkningsmöjligheter – för att inte tala om tolkningsföreträden.

Och det är alltså bland detta stoff som vissa av oss bara måste grotta oss ned och försöka förstå och bena upp och förklara – kanske främst för oss själva!

——–

Detta inlägg döptes om från ”Man vill ju inte vara torsk!” till ”Vilse i kulturen” för att ytterligare förtydliga själva innehållet!

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Natur & Kultur

258. Med vilken rätt tar vi oss då rätten att ha rätt?

frihetsgudinnan2

Så med vilken rätt…

I förra inlägget ”Om berättarens perspektiv” lyfte jag frågeställningen kring betydelsen av olika berättarperspektiv och hur vi inom det postmoderna samhället numer ser på ursprung och legitimitet.

För att gestalta detta valde jag då att lyfta fram den ensidiga bild av världen som bland andra organisationen World Values Survey[1] utgår från i sina kartläggningar.

Men om detta nu var allt jag hade haft att säga om saken – skulle jag nog hellre valt att vara tyst. Dels därför att denna relativiserande invändning är så självklart trivial men framförallt därför att den bara utsäger hälften av vad som behöver sägas. Den utgör så att säga bara halva sanningen! Det finns även en andra halva som är precis lika viktig för vår förståelse av världen.

Jag ska försöka förklara. Men vill samtidigt bara inflika att detta korta inlägg endast utgör ett fragment av ett perspektiv och därför bara är en inledning till ett lite längre essäförsök att reda ut vad som egentligen är på tapeten här.[2]

Vad jag framförallt vill belysa är med vilken rätt vi tar oss rätten att ha rätt – och det säger jag nu inte utifrån ett uppgivet tvivel – utan snarare med en innerlig önskan om att alla som föredrar öppenhet framför slutenhet, jämlikhet framför ojämlikhet, frihet framför ofrihet också förmår försvara dessa ledstjärnor med samma kraftfullhet som andra försvarar sina höga ideal.

Isfahan_Mosque-1370775655

…tar vi oss då rätten att ha rätt?

Men medan andra ofta stödjer sig på gamla traditioner och nektarsdoftande berättelser står vi oss i den sekulariserade världen ofta tämligen slätt.

Så hur får vi tillgång till vår rätt utan att för den skull knyta den till ett allsmäktigt väsen? Filosofer har i långa tider rådbråkat varje djupt veck i sina pannor i hopp om att finna den upphöjda principen, men de har ändå bara hamnat i ändlösa meningsskiljaktigheter.

Så vad gör vi? Kastar in handduken och erkänner oss besegrade? eller sätter tänderna i en av upplysningens och demokratins kanske mest betydelsefulla ödesfrågor?

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

[1] World Values Survey är en forskningorganisation med säte i Stockholm som arbetar med att samla in information som berättar något om olika kulturers attityder till religion och frihet. Generalsekreterare är Bi Puranen.

[2] Anledningen till att jag inte har publicerat något under en längre tid är för att jag arbetar med detta essäförsök som jag hoppas kan vara klart inom kort. Det har dock visat sig vara mer komplext än jag först föreställt mig!

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Etik, Filosofi

252. Logiken som bortblåst

MV5BMTk0MDQ3MzAzOV5BMl5BanBnXkFtZTgwNzU1NzE3MjE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_

Logik och klassisk berättarteknik i filmen Gone Girl…

När en berättelse brister i inre överensstämmelse och trovärdighet är det lätt hänt att förlora förtroendet.

Vi kan ta den aktuella filmen Gone Girl med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna som illustrativt exempel.

Om vi spelar fram rullen till efter den där sexscenen där Amy just skurit halsen av Desi Collings och fullständigt översköljd av blod, blir räddad och tagen till sjukhus.

Väl där sitter hon efter förhör och undersökning insvept i en typisk sjukhusklädsel – men fortfarande fullständigt nedsölad med blod.

Och om inte förr – så då, börjar i varje fall mina varningsklockor ringa.

Och som om inte detta vore nog, när hon väl kommer hem och duschar med Nick, så strilar blodet utmed hennes nakna kropp. Där någonstans börjar jag se rött!

Efter en sådan flagrant brist på autenticitet (överensstämmelse med verkliga förhållanden) och inre kongruens (överensstämmelse med berättelsen) så kan filmen inte längre trovärdigt knytas ihop – och faller därmed också i sin helhet!

MV5BNDUwMjAxNTU1MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMzg4NzMxMDE@._V1_SX214_AL_

… är som bortblåst!

Jag gav därför filmen betyget 3 (av 10 möjliga) på IMDB. Men ser samtidigt att snittbetyget ligger på hela 8.3 framröstat av 252 113 användare! Då börjar jag också inse att det här med inre överensstämmelse och trovärdighet inte längre verkar spela någon större roll.

Det är inte så att jag tror att en fantasyfilm ska vara i strikt överensstämmelse med verkligheten – nej! Det är inte det! Men om en berättelse som någonstans ska förmedla känslan av att ”detta kan hända dig” kan komma undan med allt vad klassisk berättarteknik innebär – det förefaller mig besynnerligt.

Och om det bara handlade om någon usel Hollywoodproduktion så hade väl saken varit rätt ointressant – men jag drar andra slutsatser.

Jag ser nämligen att vår kultur hamnat i en  verklighetskris där våra gamla och logiska relationer till världen alltmer börjat hamna på skam. Och överlag så dominerar i dag, trots en allt högre utbildningsnivå (eller kanske just på grund av den), också en större misstro mot den verklighetsbild som hitintills varit dominerande.

Allt fler bedömer också denna gamla bild som orättfärdigt skev och maktfullkomlig och kastar därför, så vitt jag kan se, också ut såväl rationalitet som klassisk berättarkonst med badvattnet.

2 kommentarer

Filed under Estetik, Filosofi, Konst & Kultur

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Filed under Filosofi, Prsonlgt

221. Form, Substans & Funktion

_ngel-1Alla vet ju vad som menas med ”form”, alltså form som i ”kak-form” – det handlar förstås om på vilket sätt ett föremål gestaltar sig. Och det mesta som vi kan uppfatta har på så vis någon slags form – ett föremål utan form är lite svårare att föreställa sig – om ens möjligt. Formen är på så vis nära sammanfogad med vår upplevelse av vad vi kallar materia.

Och materien utgör ju själva ”substansen” — alltså det som ligger till grund för formen.

Man skulle kunna säga att substansen är det vi häller i eller trycker ut ur själva kakformarna – själva innehållet så att säga. Och när vi därför talar om något som substantiellt menar vi att det föreligger en form men också att denna har ett väsentligt eller verkligt innehåll.

Så, vad har då detta tal om form och substans för mening, vad syftar det till? Eller är det nu bara morgontrötta grubblerier? Har texten och själva resonemanget någon slags bärande funktion – kommer det hela att leda någon vart?

Jo, det kommer det.

Därför att de bärande begreppen form, funktion & substans, som jag rikligt använder mig av ovan och som i dag är en helt naturlig del av vårt språk, var bara för några hundra år sedan fullständigt okända för oss. De användes inte i vardagssammanhang, utan var i huvudsak filosofiska spetsfundigheter. Och tidigare skiljde man heller inte ett föremål från dess form – de var ett. En sko var bara en sko, helt enkelt. Och sådana abstraktioner som ”funktion”, ”substans” eller ens ”innehåll” fanns inte på den allmänna kartan.

Och då är det ju ändå ord som vi i dag använder lite till mens (heter det så?) och kanske till och med varje dag.

bmw-design-visions-opener

Form, Substans & Funktion

Vad som händer är att när begrepp vaknar till liv – vi skulle kunna säga, när de tar form och får substans, det är först då de är färdiga att börja brukas. Och det är först då som vi kan utveckla och använda de kunskaper som just är framsprungna ur dessa ord[1].

Och jag tänker, vilka är de osynliga begrepp som ännu inte sett vardagens ljus och som kommer att revolutionera våra liv imorgon?

——

[1] Form-, substans-, och funktionsbegreppen är exempelvis nycklarna till den moderna vetenskapens utveckling och slipades fram av olika tänkare under i huvudsak 1600- och 1700-talet. Vi skulle alltså i dag inte haft tillgång till varken datorer eller antibiotika om det inte hade varit för dessa nyckelbegrepps tillkomst. Och vi skulle inte heller ha haft den design-explosion som vi i dag befinner oss i om det inte vore för att vi en gång särade på dessa begrepp, form, substans och funktion. Denna text har för övrigt inspirerats av idéhistorikern Sven-Erik Liedmans förnämliga men ytterst svårgenomträngliga bok, ”Stenarna i själen – Form och materia från antiken till idag”, Albert Bonniers Förlag, 2007.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Naturvetenskap

220. Meningen Med Livet

wljucvlesz5xkimqy22i

Alex & Sigge kanske fixar det nu på Cirkus med föreställningen ”Meningen med livet” – den som lever får se.

En vanlig respons när man nämner att man pluggat filosofi är: – Ååååå, vad spännande, meningen med livet, döden… Det är dock oftast kvinnor som reagerar så, män blir mest förtegna.

I vilket fall som helst så känner man sig ibland manad att förklara lite närmare. Och kanske berätta att man egentligen aldrig tänker varken på livet eller döden utan snarare på sådana alldagliga ting som språkets begränsningar, vad vi uppfattar som rätt-o-fel eller vad vi tror oss kunna veta.

Alltså mer sådant som berör vår omedelbara vardag – även om vi kanske inte alltid ser det så. Och följden blir ju förstås oftast också något av en västgötaklimax – lite som att bjuda någon på en bit gammal ost när de förväntade sig hallonsorbet.

Av erfarenhet vet jag ju att många (mest kvinnor, som sagt) blir enormt triggade av samtal om livet och döden (vilket då också innebär att ämnet har en relativt hög raggningsfaktor) men ingen är ju å andra sidan speciellt intresserad av att diskutera var gränserna går för vad som kan benämnas en hammare eller om den överhuvudtaget är bra att filosofera med. 800px-Smiley.svg

Och vad nu gäller meningen med livet kan jag dessvärre inte säga annat än att det nog är upp till oss själva att skapa den i den mån vi behöver den. Trist svar? eller hur? Jag menar, med ett sådant svar blir man varken, guru, författare eller ens estradör på Berns.Meningen-Med-Livet

Och nästan lika illa är det ju med döden. Om den, skulle jag nog mest bara kunna säga något trivialt i stil med att, visst är det tråkigt att förlora nära och kära – och när man väl själv är inblandad finns ju inte längre livet och så länge livet finns, finns ju inte döden.

Ungefär så – och det är ju inte heller något som så värst många skulle göra stora vågen av att höra.

Så, vad jag egentligen bara ville ha sagt är att om man ska lyckas fylla ”meningen med livet och döden” med någon form av innehåll, bör man nog helst också vara lite av en cirkusdomptör, trollkarl eller sagoberättare.

3 kommentarer

Filed under Filosofi