Kategoriarkiv: Feminism

309. I gränslandet mellan skuld och oskuld

Men samtidigt vet vi att det allltid är de värsta och mest skrupelfria, mest sexistiska männen som i sluttampen ändå kammar hem…

Det ger ändå lite av skadeglädje att se dessa tiotaggare falla. Kulkärvarna från haschtagen #metoo har verkligen spridits åt alla håll och kanter. Det är i varje fall inte många som lyckats undkomma dess otvetydiga budskap. Att mäns sexualitet och sätt att bemöta kvinnor nu förs fram i ljuset – är väl i grunden något väldigt bra.

Men samtidigt tar sig ibland reaktionerna märkliga uttryck. De svart-vita positionerna piskar fram ett samtalsklimat som – inte alltid känns lika bra.

Det är som om plötsligt gränslandet mellan en flirt och en våldtäkt suddats ut. Och som att tolkningsföreträdet om vad som är vad helt och hållet ligger i betraktarens öga.

Om jag upplever att du stöter på mig och jag inte vill bli stött på så handlar det om ett ofredande – eller hur?

Det är i varje fall så många uppfattar det och ger uttryck för. Men frågan vi måste ställa oss är hur ska den som försöker flirta någonsin veta vad som är vad – innan denne ens fått en chans att bli nobbad? Och det går ju knappast att förutsäga vad våra trevanden i slutänden kommer att resultera i – med andra ord – vi sitter inte med facit.

Närmanden och sexuella inviter måste ju få förekomma utan att dessa primärt ska uppfattas som ofredande!

… de största vinsterna – hur det nu kan komma sig?

Tänk dig att du ser din drömprins/prinsessa. Vi har alla varit med om det. Hjärtat bultar och man vill inget hellre än att personen tar det där första obehagliga steget. Och om så sker – kommer vi knappast att uppleva inviten som ett ofredande – snarare som en ynnest. Och vi kastar oss huvudstupa in i en ny kärleksaffär.

Detta samtidigt som, om den minst attraktiva personen i rummet på samma sätt kommer med en invit – så fylls vi med avsmak. Men denna avsmak – hur stark vi än upplever den – kan aldrig vara det samma som ett ofredande.

Ett ofredande kan först uppträda efter det att vi sagt nej till en invit. Om det nu inte rör sig om hot, utpressning och rena övergrepp vill säga – men det ligger liksom på andra änden av skalan och är inte föremålet för denna text.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Genus, Jämlikhet

271. Den tragikomiska identitetspolitiken!

10551520_10202638045976830_2917434083057971766_o

Stina Oscarsson på DN …

Det är som sagt inte längre bara vänstern som står i konflikt med högern, ateisterna mot de troende eller de multisexuella mot de heterosexuella. Nej, det mest dråpliga eller kanske mest tragiska – är att splittringarna nu sker kors och tvärs över hela linjen.

En gemenskap kan förstås alltid splittras. Det är inget konstigt i det. Och det som driver den isär är väl framförallt oenighet – vilket ju nu faktiskt är ett rätt så överflödigt påstående. Jag menar, bristande enighet – oenighet! Wow!

Men vänta! Det finns en underliggande mening även i detta, det mest självklara av påståenden.

Därför om vi skapar en gemenskap som bygger på att vi tar avstånd från allt sådant som bygger på kollektiv samsyn, objektivitet och norm – som identitetspolitiken gör, ja då har vi ju samtidigt tagit bort förutsättningarna för det som just också skapar en mer omfattande gemenskap.

Förlåt, men vad jag tänker på just nu är framförallt den oenighet som uppstått inom det så kallade postmodernistiska projektet. Där man i kamp mot normer och maktetablissemang också just gett upp tron på de rationella principer som för andra just är det som kanske utgör själva sammanhållningen.

Jag menar, en fungerande och rationell kommunikation är förstås en förutsättning för att få en gemenskap att hålla ihop. Tillsammans och genom praktiska generaliseringar upprättar vi sedan normer, vanor och skapar samförstånd.

Ett exempel på vilken slags splittring jag just nu har i åtanke, är de som sker inför öppen ridå inom just den svenska identitetspolitiken och där kanske främst inom hbtq-etablisemanget.

Åsa+Linderborg

… och Åsa Linderborg på aftonbladet – två trogna vänsterkämpar som frågar sig vad som gick snett.

Och jag tänker väl då främst på den debatt  som initierades av Åsa Linderborg i Aftonbladet i höstas[1] och som då gav en del mediesvall[2] och som nu häromdagen även togs upp av DN´s Stina Oscarsson (som också just är en del av nämnda etablissemang)[3].

Och vad diskussionen handlar om är den oresonliga hållning som driver vissa aktivister inom identitetspolitiken och då framförallt inom den svenska hbtq-rörelsen att agera mot minsta avvikelse från vad de uppfattar som den enda rätta vägen.

Dessa konflikter gestaltar nu också med all tydlighet, den logiska återvändsgränd som såväl postmodernismen som identitetspolitiken, i sina mest extrema former, hamnat i. Och fortsättning lär följa!

————————————————————————–

[1] Åsa Linderborg: Det ska fan vara politisk korrekt

[2] Åsa Linderborg: Solidaritet slår identitet

[3] Stina Oscarson: Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?

2 kommentarer

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

261. Post-post-modernistiskt anslag!

cykel-535x299

Att det var något lurt det här med designen på herrcyklar det förstod man ju tidigt!

Visst har dom rätt dom som säger att vi alla är intryckta i någon slags maktstruktur! Jag menar, jag har aldrig valt att kalla en cykel för en ”cykel” och dessutom, bara för att jag råkar vara kille, så har jag då i hela mitt liv behövt cykla omkring på en sådan där med stång.

Det ni! kan ni föreställa er den smärta det innebär att som barn slinta med bägge fötterna samtidigt och falla skoningslöst. Att man fortfarande är hel och vid liv är mest bara tur.

Så, vad jag säger är bara att redan som liten började man ju förstå och ifrågasätta logiken i en mängd saker som då ansågs vara normalt. Morgonbönen i skolan exempelvis, vem hade bestämt den? och att det bara skulle serveras kött i matbespisningen! eller att vi tvingades vara med på gympan trots att vi inte stod ut med lukten i omklädningsrummen! och att det alltid förväntades av mig att jag skulle bjuda upp till dans – när det var jag som var den lille osäkre svage.

I barn- och tonåren var man så fullständigt inpyrd av dessa ifrågasättanden och det var ändå långt innan jag ens hade börjat plugga och fått lära mig att det bara var bra att tänka kritiskt, konstruktivistiskt och i termer av just gömda och glömda maktstrukturer.

Pilen_Lyxliten

Men det tog ju ett tag innan man med rebellisk uppsyn vågade trampa omkring på en damcykel.

Så nog var det någonting man hade lagt i maten alltid – jag menar detta ifrågasättande av auktoriteter och normalitet var då något som bara låg och pyrde i luften.

Och denna kritiska hållning, som nu i dag alla som genomgått  högre utbildning fått lära sig, det kan vi ju nu givetvis inte göra ogjort.

Den strukturella orättvisan är därmed för alltid avslöjad och alla maktspelare har befunnits vara nakna, men vad blir då nästa drag?

Vi kan inte gå tillbaka till det gamla när vi neg vackert och stod med mössan i hand, för det funkar ju bara inte! Vi kan inte heller tråckla oss utanför historien och de befintliga strukturerna och vi kan inte heller stiga in i några slags frizoner, även om det nu är somliga som verkligen försöker sig på också detta. So whats next?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

247. Appropriering? Rasifiering? Identitetspolitik?

B3cQ3F9IEAACuD4.png-large

Börje Salming

Ibland händer det att nya ord tränger sig på. För bara ett par år sedan hade i varje fall inte jag stött på begreppen ”appropriering”, ”rasifiering” eller ”identitetspolitik”. Sedan ökade frekvensen så sakteliga och i dag möter jag dem var och varannan dag.

Orsaken är förstås att de är besläktade och lever sida-vid-sida. Samt att de uppstått ur ett perspektiv som delas av en allt större krets intellektuella och deras ideologiska ”hang-arounders” – som kanske inte alltid talar i dessa termer – men som ändå gärna använder de ideologiska verktygen för att rista in sin alternativa verklighetssyn i lacken på vad de uppfattar vara det patriarkaliska förtryckarsamhället.

Ja, men orden då!

Ja, med kulturell ”appropriering” menas vanligtvis att någon lägger beslag på uttryck som tillhör en annan och svagare grupps identitet. Som när Miley Cyrus härom året försökte twerka eller när Börje Salming nu klädde ut sig till Sitting Bull[1].

Begreppet ”Rasifieringen” ligger därmed nära och innebär att de som har makt tagit sig rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt och därmed kört över andra (utsatta) gruppers upplevelser av verklighet.

rs_560x415-130830150852-1024..miley-cyrus-twerk-vma.ls.83013

Miley Cyrus

Den ”västerländska” synen på civilisation, demokrati, bildning och frihet, är bl.a. sådant som har ifrågasatts, då denna syn uppfattats som nedlåtande, alltså rasifierande, i sitt förhållande till andra och svagare kulturer.

Och så kommer vi då slutligen till begreppet ”identitetspolitik” – med vilket avses en mot-kamps-rörelse som uppstått i polaritet till att någon starkare part upprättat gränserna för sin normalitet. Exempel på utsatta mot-kamps-grupper är då vanligtvis sådana som definieras utifrån ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur.[2]

Det dessa tre begrepp nu har gemensamt är att de alla uppstod ur ett ganska visset 1900-talslut där utopierna och drömmarna om en bättre värld nedmonterades i samma takt som berlinmuren.

De skapades av ett gäng missmodiga postmodernister som i sin kritik och sitt utanförskap såg på världen i termer av enbart sociala konventioner, makt och maktmissbruk.

Och allt det som ditintills upplevts som eftersträvansvärt förvandlades därigenom till stoft. Begrepp som demokrati, bildning och upplysning och som stora delar av befolkningen, framförallt inom borgerskapet, upplevt som civilisationsbärande storheter, ”avslöjades” därmed enbart vara patriarkaliska feberdrömmar. Så det kan gå!

—————————–

[1] Att ”twerka” – alltså att skaka utmanande på rumpan, uppfattas av rasifieringsexperterna som något som tillhör den svarta kulturen och bör då inte ”approprieras” av en vit västerländsk popartist som Miley Cyrus. Och en vit europeisk makt-man som Börje Salming bör inte, trots att han själv är halvsame och engagerad i minoritetsfolkens rättigheter, inte klä ut sig till sin idol Sitting Bull. Och att som jag gjorde när jag var barn, leka indianer och vita, vore ju därmed i dagens läge något fullständigt otänkbart. Och därmed har härkomst, ras och blod åter kommit att spela en avgörande roll i en slags omvänd rationalitet.

[2] Viktigt dock att betona att det inte är alla som tillhör en viss ”ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur” som identifierar sig med sin klassificering och därmed tillhör den s.k. identitetspolitiken. Utan denna har som regel sin grund i ett offerperspektiv som framförallt framhålls av s.k. vänsterintellektuella.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

245. Blod i öron, näsa, hals

Fear_the_Menstruation_Fairy_by_Shadowglove

Det är inte mensblodet i sig som stör – snarare dess massmediala inramning.

Ja, vad ska man säga? Jag har liksom svårt att finna ord. Och det brukar jag inte ha. Men just i dag är det som om någonting stockar sig i halsen.

Nej, det är inte det där med mensblodet i sig som stör – snarare då mer den här massmediala inramningen som denna kroppsspecifika vätska fått den senaste tiden.

Jag vet inte hur många gånger jag nu hört det droppa och rinna nedför benen på ännu en kulturarbetare*.

Men nu hör det ju också till saken att jag är en sådan där trogen P1-lyssnare som just också gärna lyssnar på sådant som Kulturnytt och Tendens och dessutom läser tidningarnas kultursidor – och det är väl kanske därför jag blivit så exponerad.

För om jag swischlat över till RiksFM eller Lugna Favoriter hade jag ju säkert sluppit höra det mesta.

Men nu hör det till saken att jag faktiskt också vill höra vad som rör sig i kulturmänniskornas hjärnor – för det är just rösterna som har makt och medieutrymme vi måste lyssna lite extra noga på.

Och min slutsats är ändå som jag också skrev härom dagen i inlägget ”Den symbiotiska hatpolitiken” – att de som låter de mest extrema åsikterna göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, definitivt är ansvariga för de alltmer utbredda sympatierna för den extrema högern.

Det är inget konstigt! Logiken är rätt så påfallande.

0000663_400

Vissa kanske finner att några ibland tar sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.

Därför om vi nu bara ser till det här med mensblodet – de flesta av oss ryggar faktiskt vid åsynen av olika kroppsvätskor, sen må det vara avföring, mensblod, snor, kräks eller något annat som kroppen kan stöta ifrån sig.

Och rent fysiskt känner i varje fall jag nu när jag skriver – att jag nog blir lite avtänd! Och detta är jag definitivt inte ensam om. Och det är det som betyder någonting här.

Därför de flesta av oss befinner oss någonstans inom normalkurvan – och kanske är lite extra känsliga för det här med kroppsvätskor! Och kanske inte heller nödvändigtvis vill höra om det samtidigt som vi borstar tänderna och ska göra oss redo att möta ännu en ny besvärlig dag.

Och då finns risken att några faktiskt tycker att extremvänsterns provokationer har gått lite för långt – och att några inom Public Service tagit sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.

—-

* I dag var det alltså dags för dagens lucka i Kulturnytts julkalender och Jenny Aschenbrenner gladdes åt att kulturen nu blivit tomteröd:

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D478%26artikel%3D6040006

6 kommentarer

Under Feminism, Genus, Kulturdebatt

243. Den Symbiotiska Hatpolitiken

RakV_nster.1

I varje kamp ger givetvis motståndet bara ytterligare kraft…

Det är inte riktigt min grej att rita upp den politiska  kartan. Men jag har en väldigt stark föraning om att de extrema partiernas framgångar just nu, till stora delar beror på den motsatta sidans krampaktigt hållna retorik & utspel.

Varför? Jo därför att det framförallt är ur den andra sidans oresonliga ensidighet som motsatsen får sin näring.

SD lever och frodas just nu av vänsterns starka hat mot allt och alla som inte delar deras ideologiska förklaringar av världen.

En extrem högerpolitik uppstår inte ur intet – utan slår snarare mynt av att stora delar av befolkningen upplever en obalans och frustration över att deras verklighet inte längre blir synliggjord.

Många dras mot höger när de inte längre känner sig hemma i den beskrivning av världen som den andra sidans mest extrema röster vill göra gällande. Samma sak gäller förstås också i motsatt riktning.

Och just därför har nu massmedias truliga övertro på att det skulle gå att mota SD i grind bara genom att man gav tillräckligt utrymme åt motsatserna, varit fullständigt kontraproduktiv.

Jag ser därför att de som i publika media låtit de mest extrema mot-perspektiven göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, varit en av orsakerna till dagens populära nyfascism.

Var gång vänsterns rop skalla – att allt till höger om mitten är fascism – så sker en rörelse mot höger.

RakH_ger.1944

…åt den andre

Varje gång vi i media tvingats snubbla över ännu ett otympligt inplacerat ”hen” känner jag obehaget – eftersom jag vet att detta obetydliga lilla ord fått ytterligare några att förflytta sig högerut.

Varje gång jag i ett reportage hör om ytterligare en regnbågsförälder som döpt sitt barn till ett könsneutralt namn – i övertygelsen om att könet bara är en social maktkonstruktion – hör jag det där olustiga trampet höger över, mot en mer ”naturlig” människosyn.

Varje gång diskussionen om invandringens problem och kostnader tystas – därför att några välvilliga menar att lidande inte kan mätas i pengar – förflyttas positionerna ytterligare.

Varje gång ni gillar och delar hatisk politisk demagogi på sociala medier så sker dessa förflyttningar. Ni kallar det för kamp – jag kallar det för dumhet.

2 kommentarer

Under Feminism, Kulturdebatt, Politik