Etikettarkiv: Sverige

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Under Filosofi, Prsonlgt

223. Den förlorade självkänslan

 

600px-Sweden-Royal-flag-lesser-coa.svg

Det fanns en gång en särpräglad svensk identitet – kanske finns den fortfarande men uttrycker sig på annat vis.

När jag var sexton ville jag bli kock och arbetade därför som lärling i ett hotell- och restaurangkök i Luxemburg! Det var jag och ett gäng portugiser och vi slet 15 – 16 timmar om dagen – sex dagar i veckan. När mina föräldrar väl beklagade sig över detta fick de höra att: Men dra då för fan hem till er jävla socialiststat…

Det fanns på den tiden ett särpräglat svenskt perspektiv som skilde sig från många andra länders sätt att se på saker-o-ting. Sverige var i många avseenden ett föregångsland. Vilket det kanske fortfarande är.

Men det är inte enbart välfärds-, rättvise-, och jämlikhetssträvanden vi har anledning att yvas över. Det finns även historiska orsaker till att känna stolthet över vårt land och dess intelligentia.

Exempelvis så har Sverige, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen – det är i varje fall vad vi skulle kunna utläsa av det periodiska systemet beskrivet utifrån aktuellt upptäckarland.

Men hur kunde Sverige hamna i topp med hela 20 upptäckter, före länder som Tyskland, Frankrike, Italien? Vilket är en nästan svindlande prestation!

Och var befinner vi oss i dag? Kommer vi även att tillhöra de tre främsta länderna i världen under kommande 100 år av social, industriell och vetenskaplig utveckling?

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Med den senaste PISA-undersökningen* gällande svenska elevers kunskapsnivå i färskt minne kan man väl knappast längre hysa några sådana illusioner om Sveriges framtida storhet.

Men vad beror det på?

Kan det vara så att den starka positiva drift till socialt nytänkande och ständig förnyelse till slut även bidragit till en upplösning av traditionella och historiska värden som vi nu inte längre vill kännas vid?

Och att vi därmed också har kastat ut själva barnet (den nationella identiteten, kunskapen, stoltheten), med badvattnet?

Jag kan ju förvisso bara hänvisa till mig själv där just denna (psyko-) logiska utveckling ägt rum.

Och att jag därmed kanske också bidragit till att riva upp fältet för de tok-nationalistiska idéer och strömningar som nu fritt kan ströva omkring och bara välja och vraka bland de historiska artefakterna som ligger omkullvräkta och bortglömda i vår omedelbara närhet.

* Se Skolverket: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2014/svaga-resultat-i-ny-pisa-rapport-1.217275

1 kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik