Monthly Archives: september 2010

76. Relativt Skoskav

Lika – Olika

Frågan om vi lever i en relativ och föränderlig värld pockar dagligen på min uppmärksamhet. Som ett gruskorn i skon.

Alla kanske inte formulerar problemet som jag – men problemets kärna ligger ändå där och skaver hos de flesta.

Skavet ger sig till känna när vi exempelvis försöker få andra att förstå hur vi tänker  eller när andra inte riktigt gillar samma saker som vi. När den andre föredrar annan mat, klädstil och musik!

Men kanske speciellt när den andre har en annan uppfattning om vad som är verkligt, rätt och riktigt. Vem av oss har egentligen rätt?

När skillnaderna mellan oss blir för stora då kraschar det lite i vår upplevelse av att vi delar samma verklighet. Det är detta som är så obehagligt frustrerande. Olikheter har svårt för att samsas, de är helt enkelt för utmanande för vårt eget välbefinnande. För vår egen självbild. För vår identifikation.

Allt det vi faktiskt delar upptäcker vi vanligtvis inte. Olikheterna däremot är något som utmanar och som vi måste ta aktiv ställning till:

Antingen har ju den andre verkligen rätt i sina uppfattningar vilket medför att vi själva kan ha fel – vilket vanligtvis är en alldeles för stor utmaning för att det ens skulle vara ett tänkbart alternativ för oss.

Följdriktigt väljer vi istället oftast att betrakta det som att den andre har fel eftersom vi själva med ganska stor säkerhet ändå vet med oss att vi har rätt. Det känns helt klart mycket mer betryggande.

Eller så… kanske vi godtar den pluralistiska beskrivningen av världen som säger att vi alla är olika och utvecklar en oerhörd vittomfamnande tolerans mot allt som går stick i stäv med vad vi själva tycker. Ja, vi proklamerar kanske till och med att vi ”gillar olika”.

Alla har lika rätt... eller fel...

Och för att psykologiskt klara av denna balansgång anlägger vi därefter kanske t.o.m. en attityd av att man egentligen ”inte behöver tycka så jäkla mycket” (det skapar ju bara konflikter). Och vi blir därmed också lite mer aloof, lite mer tillåtande – ja, lite mer urbaniserade helt enkelt.

Med risk att vi till slut varken vet var vi själva står eller om någon överhuvudtaget kan ha rätt eller fel i någonting.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Relativism

75. Personlig Positiv Positionering

"Du, din djävla narkoman!"

Det enklaste och mest naturliga sättet att positionera sig själv är att ta ut avståndet till dem som man anser vara sämre.

Som jag har hört berättas gällande det indiska kastväsendet: Det är de lägre kasternas önskan om att inte ligga sämst till som till stor del upprätthåller det förbjudna systemet!

De lägre kasterna uppfinner på så vis klassen av kastlösa. De som gör att de själva intar en position.

Denna drift att få vara någon, att få betyda någonting är givetvis något som vi alla kämpar med. Vi vill alla känna att vi har en identitet och att vi har ett värde i gemenskapen.

Och för de allra flesta av oss så finns det alltid någon grupp under som vi kan ta avstånd från och som därmed bidrar till att ge oss vår eftertraktade plats.

Men för bottenskrapet i ett samhälle – och kom nu inte och antyd att det inte finns något sådant – så pågår en ständig kamp om att definiera och formulera detta avstånd till ”de andra”.

Det är precis som med alkisen som sluddrar till grannen på parkbänken: ”Du din värdelösa narkoman!”

Och är man nu inte helt på det klara med hur man själv ska lyckas med att skapa denna nya undergrupp så finns det alltid andra som är villiga att ta på sig att vara språkrör. I årets val var det framförallt Sverigedemokraterna som fick ge röst åt de hunsades revansch.

De gav röst åt en befolkningsgrupp som delvis består av lågutbildade och frustrerade unga män där den personliga känslan av misslyckande och hopplöshet dominerar. En grupp som nu kräver respekt för vad de faktiskt är! Och de är minsann ändå riktiga svenskar! Som gillar folkdans, köttbullar, falukorv med potatismos och eh… julafton.

Kastlös – lägre än lägst

Alltså en grupp som, liksom den indiska lågkasten, har allt att vinna på att utmåla en annan grupp som samhällets absoluta bottenskikt.

Samtidigt kan vi i den upplysta urbana medelklassen förfasas över detta faktum. Vi som verkligen inte upplever att vi ser ned på någon alls… Ja, som inte ens behöver se ned på någon för att befästa våra egna positioner.

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

74. Jag gillar både och…

På behörigt avstånd från allt som är annorlunda är det enkelt att ta ställning för att man ”gillar olika”.  Det är klart vi gör! Vi är ju ändå alla moderna urbaniserade medborgare med hyfsat höga toleranströsklar för allt som är främmande.

Men verkligheten talar ändå sitt tydliga språk – mot all vår solidariska idealism och goda deklarationer; vi bor faktiskt inte i samma trappuppgångar som det ”olika”; vi sänder inte heller våra barn till skolor som domineras av för stora ”olikheter”; och vi umgås framförallt inte med det som är ”olikt” .

För att vara en befolkning som verkligen säger sig gilla det som är ”olikt” är vi förvånansvärt heterogena och kulturellt segregerade. Flertalet av oss umgås ju inte ens utöver våra egna klasstillhörigheter än mindre utöver de kulturella.

Och frågan uppstår: måste man säga och göra samma sak. Måste vi vara konsekventa?

För mig är svaret givet: Om vi inte rätt stämmer av en situation kan vi inte heller åtgärda den på ett lämpligt sätt. Vi kan alltså aldrig agera skickligt utifrån en lögn eller ett önsketänkande.

Karta över Sverige 2010

Karta över Sverige 2010

Visst föredrar även jag att leva i ett pluralistisk och globalt samhälle men därmed inte sagt att jag med nödvändighet måste ”gilla” alla dess olika yttringar.

Jag ”gillar” till exempel inte ”brölande huliganer”, ”brackiga borgare” eller en exalterad ”tokvänster” – därför att de alla upprätthåller perspektiv och värderingar som jag helt enkelt inte omfattar – och som jag därför helst väljer att ta avstånd från.

Men jag accepterar dessa grupperingars rätt att existera – dock bara så länge de samtidigt erkänner min rätt att få vara den jag är.

Svårare än så är det faktiskt inte. Omfattar vi inte de demokratiska fri- och rättigheterna kan vi självfallet inte heller åberopa dem för att därefter kräva vår rätt.

Vad jag tror vi egentligen gillar mest här i denna diskussion om ”att gilla olika” är snarare synen på oss själva som oerhört storsinta och vittomfamnande.

I vår kulturs storstilade strävanden efter jämlikhet och tolerans har vi någonstans tappat bort den riktiga världen. Världen så den ser ut med alla sina olikheter och diskrepanser.

Vi misstar sedan helt enkelt kartan för terrängen.

12 kommentarer

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

73. Moralpaniiik!

Det vandrade en livs levande gast genom den svenska offentliga debatten. Alla kände vi av den isande kylan. Den där obehagliga vinden som går genom både märg och ben.

Den som någon gång vistats en längre tid i Skåne känner nog igen den. Det är ett ganska typiskt skånskt fenomen. Den här gången drabbades vi av den i form av att Sverigedemokraterna tog sig in i vår helsvenska riksdag.

Och vi överrumplades alla av en slags förlamande kramp. Inom vänstern ställde man sig mangrant upp på barrikaderna och väckte liv i gamla ”högerspöken” och Lars Ohly lovade med emfas att kampen nu skulle hårdna och att man skulle börja tillgripa ”utomparlamentariska metoder”.

Mitten och alliansen fastnade i den retoriska fällan och var tvungna att förtydliga och förstärka avståndet till den nya bruna ”högern” och försäkrade att man inte ens skulle ”ta i dem med tång”.

Vi får inte glömma att brunt får vi när man blandar alla färger. Och precis som är fallet med de flesta populistiska strömningar så har Sverigedemokraterna nu bara lyckats fånga upp en underliggande frustration som går tvärs igenom hela befolkningen. SD kanske inte alltid gör den allra skickligaste analysen av problemet och har inte den mest genomtänkta lösningen men de har definitivt lyssnat till den oro inför framtiden som många säger sig uppleva.

De har fångat upp rösterna från en grupp ”verkliga människor” som inte i första hand tolkar världen efter vår kulturs mest anpassade ideologiska riktlinjer – utan som kanske mer reagerar med frustration utifrån en känsla av upplevt hot och utanförskap. Utifrån en maktlöshet skapad av arbetslöshet, bristande utbildning eller allmän hopplöshet. I denna grupp ingår självfallet också många av våra nya svenskar – något som SD denna gång valde att inte plocka upp.

Genom att isolera SD från varje form av inflytande sänder vi nu samtidigt ett förenklat budskap till alla som röstade på dem att de inte har någon plats, eller ens hör hemma, i den nya svenska gemenskapen. Frågan är om det verkligen är så vi bäst hanterar känslor av rädsla och intolerans och tar ansvar för ett framtida Sverige?

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

72. Min och andras glädje

Vår rätt till glädje upplevs nog av de allra flesta som lika grundläggande som vår rätt till frihet. Ingen av oss vill var ofri och ingen vill leva glädjelös.

Glädjen är vår raison d’être – kanske vår främsta anledning att leva. Något ingen får ta ifrån oss. Det är därför vi ogillar glädjedödarna. De som slår oss på fingrarna och vill få oss att sluta skratta. De som inte förstår att vi bara vill vara glada.

Anledningen till att jag nu skriver om glädje är därför att jag misstänker att den inte alls är så självklart okomplicerad som den gärna framställs.

Den enkla odelade glädjen är egentligen bara enkel och oproblematisk för dem som upplever den. När vi får ”flyt” upplever vi glädje. Det är inte så konstigt.

Vi upplever exempelvis glädje när det går bra för oss, när vi lyckats med något vi föresatt oss. Men frågan är självfallet om det då spelar någon roll vad det är vi har lyckats med? Eller om det snarare är själva uppfyllelsen som skänker glädje? Jag lutar mot det senare – att målet faktiskt inte spelar någon större roll.

Vår upplevelse av glädje vilar då på lager av lager av personliga drifter och drömmar. Drömmar som inte nödvändigtvis behöver vara av, så att säga, ”god” karaktär. Utan som lika gärna kan handla om sådant som dominans, övergrepp och eget välbefinnande skapad på andras bekostnad.

Detta ger också glädje – när man lyckas köra över någon som man ville köra över. Då, när man befinner sig i detta fantastiskt okritiska sinnestillstånd av personligt ”flow”.

Och det är i detta tillstånd, när vi uppfylls av vår egen glädje, som vi också riskerar att bli både oförsiktiga och okänsliga för andras behov. Jag talar nu bara av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte själv – uppfylld av just denna glädje – levererat en onödig sarkasm eller en putslustig ironi – som strimlat någon annan stackare i småbitar?

Jimmie Å´s glädje – inte min glädje...

Vår glädje uppstår väl bland annat när vi just får känna oss hämningslöst fria, utan grubblerier eller onödig hänsyn…

Och denna glädje är bland de finaste vi har. Frågan är bara hur vi ska se på andras glädje?

9 kommentarer

Filed under Kommunikation, Makt och Rädsla, Mysterier