Det vandrade en livs levande gast genom den svenska offentliga debatten. Alla kände vi av den isande kylan. Den där obehagliga vinden som går genom både märg och ben.
Den som någon gång vistats en längre tid i Skåne känner nog igen den. Det är ett ganska typiskt skånskt fenomen. Den här gången drabbades vi av den i form av att Sverigedemokraterna tog sig in i vår helsvenska riksdag.
Och vi överrumplades alla av en slags förlamande kramp. Inom vänstern ställde man sig mangrant upp på barrikaderna och väckte liv i gamla ”högerspöken” och Lars Ohly lovade med emfas att kampen nu skulle hårdna och att man skulle börja tillgripa ”utomparlamentariska metoder”.
Mitten och alliansen fastnade i den retoriska fällan och var tvungna att förtydliga och förstärka avståndet till den nya bruna ”högern” och försäkrade att man inte ens skulle ”ta i dem med tång”.
Vi får inte glömma att brunt får vi när man blandar alla färger. Och precis som är fallet med de flesta populistiska strömningar så har Sverigedemokraterna nu bara lyckats fånga upp en underliggande frustration som går tvärs igenom hela befolkningen. SD kanske inte alltid gör den allra skickligaste analysen av problemet och har inte den mest genomtänkta lösningen men de har definitivt lyssnat till den oro inför framtiden som många säger sig uppleva.
De har fångat upp rösterna från en grupp ”verkliga människor” som inte i första hand tolkar världen efter vår kulturs mest anpassade ideologiska riktlinjer – utan som kanske mer reagerar med frustration utifrån en känsla av upplevt hot och utanförskap. Utifrån en maktlöshet skapad av arbetslöshet, bristande utbildning eller allmän hopplöshet. I denna grupp ingår självfallet också många av våra nya svenskar – något som SD denna gång valde att inte plocka upp.
Genom att isolera SD från varje form av inflytande sänder vi nu samtidigt ett förenklat budskap till alla som röstade på dem att de inte har någon plats, eller ens hör hemma, i den nya svenska gemenskapen. Frågan är om det verkligen är så vi bäst hanterar känslor av rädsla och intolerans och tar ansvar för ett framtida Sverige?
Anthrôpos Metron 