På behörigt avstånd från allt som är annorlunda är det enkelt att ta ställning för att man ”gillar olika”. Det är klart vi gör! Vi är ju ändå alla moderna urbaniserade medborgare med hyfsat höga toleranströsklar för allt som är främmande.
Men verkligheten talar ändå sitt tydliga språk – mot all vår solidariska idealism och goda deklarationer; vi bor faktiskt inte i samma trappuppgångar som det ”olika”; vi sänder inte heller våra barn till skolor som domineras av för stora ”olikheter”; och vi umgås framförallt inte med det som är ”olikt” .
För att vara en befolkning som verkligen säger sig gilla det som är ”olikt” är vi förvånansvärt heterogena och kulturellt segregerade. Flertalet av oss umgås ju inte ens utöver våra egna klasstillhörigheter än mindre utöver de kulturella.
Och frågan uppstår: måste man säga och göra samma sak. Måste vi vara konsekventa?
För mig är svaret givet: Om vi inte rätt stämmer av en situation kan vi inte heller åtgärda den på ett lämpligt sätt. Vi kan alltså aldrig agera skickligt utifrån en lögn eller ett önsketänkande.
Karta över Sverige 2010
Visst föredrar även jag att leva i ett pluralistisk och globalt samhälle men därmed inte sagt att jag med nödvändighet måste ”gilla” alla dess olika yttringar.
Jag ”gillar” till exempel inte ”brölande huliganer”, ”brackiga borgare” eller en exalterad ”tokvänster” – därför att de alla upprätthåller perspektiv och värderingar som jag helt enkelt inte omfattar – och som jag därför helst väljer att ta avstånd från.
Men jag accepterar dessa grupperingars rätt att existera – dock bara så länge de samtidigt erkänner min rätt att få vara den jag är.
Svårare än så är det faktiskt inte. Omfattar vi inte de demokratiska fri- och rättigheterna kan vi självfallet inte heller åberopa dem för att därefter kräva vår rätt.
Vad jag tror vi egentligen gillar mest här i denna diskussion om ”att gilla olika” är snarare synen på oss själva som oerhört storsinta och vittomfamnande.
I vår kulturs storstilade strävanden efter jämlikhet och tolerans har vi någonstans tappat bort den riktiga världen. Världen så den ser ut med alla sina olikheter och diskrepanser.
Vi misstar sedan helt enkelt kartan för terrängen.
Anthrôpos Metron 
Tack för att du sätter ord på mina tankar. Den totala likriktningen och självgodheten i Vi gillar olika-kampanjen får det att krypa i kroppen på mig…
Tack för att jag hittade denna blogg genom Retorikexperterna blogg.
”Antingen-eller” är ett vilseledande sätt att resonera som kallas ”principen om det uteslutande tredje” och som har bara giltighet i vissa former av matematisk logik. Denna fråga har sysselsatt mig mycket och alltid, och jag har skrivit flera texter om detta problem.
Här kan man bara ta upp några allmäna synpunkter. Dessvärre är ”antingen-eller”- resonemang ett väldigt vanligt sätt att vilseleda och skapa förvirring och konstgjorda motsättningar. I politiken är denna felaktiga princip väldigt farligt. ”Om du inte tycker som jag är du min fiende”. Jag brukar använda en berättelse: ”En lärare frågar ett barn: Har du begått någon god handling idag?”. ”Ja — svarar barnet — jag har hälpt en blid att gå öber gatan”. ”Ash, det där var ingenting” säger läraren. ”Jodå, svarar barnet, det tog en hel timma … han ville inte”.
När Vilks gjorde sitt konstverk (Mohammed som hund) och blev angripen av våldsamma muslimer, tyckte många i etablissemanget att
man måste stödja Viilks, eftersom dessa våldsamheter måste fördömas. Det var svårt att låta många förstå att man inte behöver tycka om vad Vilks har gjort, därför att detta fått några att bli onda.
Man tycker inte om Hamas, därför att man inte godtar vad Israels regering företar sig i Palestina. ”Varken-eller” och även ”Både-och” är
ofta sundare än ”antingen-eller”.
Hej. Det är riktigt det du säger om ”antingen-eller” eller ”lagen om det uteslutna tredje” – den fungerar bara inom vissa områden (men den fungerar å andra sidan också väldigt bra där). Jag har skrivit om problemet på många av mina inlägg (ex: https://maxexhact.wordpress.com/2010/08/09/69-allt-ar-inte-relativt/) även om det inte alltid är explicit. Fenomenet genomsyrar kanske snarare det mesta som jag har skrivit om här på ”Antropos Metron” och kanske i synnerhet inom arbetet ”En autopsi av Protagoras”. Mitt arbete ”Meningen med Varför?” handlar mest om retorik (i sin ursprungliga betydelse).
Principen om det uteslutna tredje gäller bara i formella resonemang och i positivvetenskap. I handlingslogiken gäller princiipen inte. Om deta skrev jag ett häfte som hette: ”Handlingsfrihetens villkor” som desvärre bara finns i tryct form. Jag har dock ett tiotal skrfter där denna frågan ställs unde luppen
Riktigt! Men dessvärre en aristotelisk lag som har missuppfattats och misstolkats genom årtusendena. Jag läser gärna vad du har skrivit!
Jag ska leta fram i vilka texter ja har tagit upp denna fråga som har varit aktuell för mig hela tiden. I En text som heter ”Positivism eller hermeneutik” (den går att hitta i nätet) påpekar jag att ordet ”eller” kan tyda på uteslutning men också på alternativ. I ”Vill du åka eller inte åka?” ställs de två alternativen som varandra uteslutande. ”Du får kött eller vegetariskt”, ställer också mot varandra. Men i ”Jag heter Pelle eller Per” försvagas alternativet, man heter det ena men också det andra. Det uteslutna tredje gäller när något ställs mot allt annat såsom man gör i matematiken: ”Antingen A eller icke A”. Då är allt som inte är A inkluderat i ”icke-A”. Vi har sedan ”Sant / icke-Sant” och man tror då att det är detta liktydigt med ”Sant/falskt” . Men detta likställande är icke sant (jag skulle t o m skilja mellan ”icke-sant” och ”icke sant”).
Det som inte är sant blir inte nödvändigtvis falskt. Det kan vara möjligt, det kan vara osannolikt, men inte falskt. Det dyker upp nya former av alternativa: det sannolika och det osannolika, del möjliga och det omöjliga. Henrik von Wright försökte lösa problemet med en tvåvärdes logik (där värden blir bara sant och falskt) med en modallogik, som innefattar de möjliga som något mellan sant och falskt. Men han tänkte inte på (om jag minns rätt) att något kan också vara ”möjligt eller omöjligt” vilket återskapar en ny dikotomi. Hela problemet ligger i ”negationen” som är ett slags gräns. Det hör till människas tanke förmåga (logos) att kunna säga ”nej”, att kunna tänka på en gräns där det vi tänker på slutar gälla. Det är människans förmåga att kunna tänka nej (eller fråga ”varför inte?” såsom det är vanligt bland finnar) som gör människan till ett djur som kan tänka det icke befintliga och därmed föreställa sig framtiden och planera. Detta är kulturen, som överskrider naturen. Men kultur är inte utan vidare naturens negation (såsom vi brukar tro i ”natur och kultur). Människans natur är just kulturen: at kunna skapa det som inte fanns eller som inte blev av sig självt.
Här ser man en rad olika tankegångar som kan uppstå när man börjar grubbla om ”antingen-eller”. Jag var opponent till en avhandling där författaren sade just att hon inte accepterade ”antingen-eller” utan ”både-och” (hon nämnde inte ”varken eller” men det lämnar vi därhän). Min kommentar var att hon satt ”antingen-eller” mot ”både ock”. I samma ögonblick hade hon bekräftat den princip om ”antingen-eller” som hon avvisade. Valet mellan ”antingen-eller” och ”både-och” var också ett val mellan två alternativ. (Hon blev mållös). Antingen väljer man antingen ”antingen- eller” eller också väljer man inte det. Då har man valt ”antingen-eller” ändå. Det kräver lite tankegymnastik för att reda ut sådant. Man kan inte inbilla sig att orden kan användas med en fast betydelse oavsett sammanhanget. Ändå drivs vi alla att göra det ofta. Den fråga som väcks då är ”vad är språket?”.
Det var mycket på en gång! Försök gärna att utmejsla och renodla det du vill säga – då blir det lättare att ta till sig och därmed också lättare att svara på. Det vill säga, en kommunikation mår bäst av att behandla en frågeställning åt gången. Jag blir s.a.s. också mållös :-)
Däremot kan jag se att du trevar efter något både intressant och viktigt – det är dock synd att slarva bort allt detta i en alltför väl tilltagen vilja att med en gång säga för mycket…
Den problematik du tar upp i fallet med avhandlingen där författaren inte accepterade ”antingen-eller” utan föredrog ”både-och” speglar just det stora problem (som jag ser det) som neo-relativismen förde med sig under 1900-talet och som i dag genomsyrar så många dåliga beslut.
Jag ska förklara! Den relativism syn som är förhärskande är en form av relativism som troligen härrör från Platons förenklade och relativistiska ”straw-man” som han använder för att mota Protagoras i grind!
Protagoras redogjorde rent deskriptivt vad han uppfattade var människans predikament – nämligen att vara måttet för allt det hon tror eller icke tror på!
M.a.o. det är inte så att vi kan gå och välja ett ”icke-perspektiv” och säga ”allt är relativt” och att det därmed inte finns mer att tillägga och att då också tro att alla utsagor därmed äger samma eller inget värde. Det är detta som var Platons medvetna felläsning av Homo-mensura-satsen.
Man kan alltså inte göra sig perspektiv-lös lika lite som man kan välja bort att tänka i termer av antingen-eller utan att samtidigt arbeta utifrån just en uteslutande aningen-eller-metod…
Jag vet att det är mycket på en gång. Syftet var just att visa att frågan om antingen-eller är mycket mer invecklad än vad många tror, när man börjar undersöka den på djupet. I en sådan mängd av infallsvinklar kan man ändå fokusera på någon av dessa för sig och försöka fundera själv och kanske finna en bättre förklaring eller en avvikande syn. Det bättre är inte det godas fiende, såsom enögda antingen-eller-tänkare tror.
Hur idén om ”antingen-eller” kan uppstå beror i mångt och mycket på vårt materiella och kroppsliga erfarenhet. När et litet barn slår sig mot ett hårt föremål, då lär han sig erfarenhets mässigt att det ena inte är det andra. Det blir en smärtsam erfarenhet, kan man säga. Vår uppfattning av den yttre verkligheten tvingar oss till att se skillnad. Urskiljningsförmågan är ett tecken på klokhet. Men då är vi redan på en språklig nivå. Och den benägenhet vi har att ”definiera” handlar just om att kunna ”särskilja”. (”Finis” är gränsen och en ”definition” är en avgränsning i ord (nota bene: ”i ord”, inte ”i sak”).
Vi har en benägenhet att blanda samman ”det vi talar om” med ”vårt tal om det”. Detta fenomen kan kallas ”metonymi”, i retorisk terminologi. Alla våra kunskapsord fungerar på detta vilseledande sätt. Kunskap är ”vad vi gör i våra tankar” och ”det tänkta”. Detta har tvingat fram en ny användning av verbet ”kunskapa” (som aktivitetens benämning). Verbet ”kunskapa” användes tidigare (såsom NE Ordbok bekräfta) för att benämna att spana eller spionera.
När vi använder ”antingen-eller” reducerar vi det som betraktas till en dikotomi som markerar gränsen mellan två saker. När vi talar om”antingen-eller” är vi inne på en metaspråklig nivå. Då talar vi inte längre och det som skiljs år utan om den begreppsmässiga formuleringen av skillnaden. Så länge de två saker som ställs mot varandra har en bestämd och konsistent betydelse, är det inga problem. ”Antingen-eller” är då bara det särskiljande begreppsmedlet.
Problemet uppstår när man vill reducera allt till ”det ena” eller ”det andra”. Man buntar ihop och generaliserar: ”Om du inte är med mig så är du mot mig”, ”Man är antingen höger eller vänster”. Man låter en särskild egenskap eller aspekt karaktärisera allt. Den som inte har den karaktären tillhör det andra. Antingen-eller. Den invandrarpolitiska diskussionen är ett aktuellt och jobbigt exempel på detta. Urskiljningen reduceras till ett fåtal egenskaper utan nyansering.
Antingen-eller-resonemang låter också den ena sidan fungera som måttstock eller modell för att begripa den andra. Man kan uttrycka dikotomin i formeln A eller icke-A. I matematiken fungerar denna formel därför att A saknar bestämt innehåll. Det handlar om ”variabler”, dvs. uttryck som kan betyda vad som helst. Och variabeln A ställs mot allt som inte är A. Men att tala om att ”något” inte är ”det eller det” är inte detsamma som att tala mo vad ”något” är. Uttrycket ”inte-A” är begreppstomt och omfatta vad som helst med enda krav att det saknar det som kännetecknar A. Matematik hamnar i formell logik och formell logik är viktig för att binda samman resonemang, så att man inte drar felaktiga slutsatser. Men en formell logik som inte tar hänsyn till de konkret semantiska ingredienserna (formell logik är bara syntax) blir inte alls till hjälp för en uppfattning som orienterar oss i den erfarenhetsmässiga verkligheten.
”Den som inte är med mig är mot mig” är ett typiskt reduktionistiskt resonemang, som låter allt som förenar motståndarna hamna i dunkel, som om det inte existerade. Det intressanta är att två parter inte kan bli motståndare till varandra om de inte har just något gemensamt av stor vikt. Båda dansar kring en gemensam majstång, så att säga. Alla konflikter måste därför granskas genom att ta fasta på det som förenar båda i kampen, något som båda vill erövra och behålla eller tolka på var sitt enögda sätt. Här träder in just den relativism som Max åberopar hos ”antingen-eller”. Jag kommer att tänka på sådana situationer då någon, helt bestämt och förtryckande, säger ”Du har helt fel!”. Jag brukar då, nästan reflexmässigt, svara: ”Helt fel kan man inte ha”. Konfliktforskningen och förhandlingar mellan motstridiga intressen koncentrerar sig just på en gemensam element som värderas och tolkas från olika infallsvinklar. Det är genom en neutral (neutrum betyder ”vare sig det ena eller det andra”) granskning av det som båda har i åtanke, som en förhandling måste börja. Man försöker upptäcka att det finns aspekter som man nonchalerar eller som fått överdriven betydelse.
Återigen ett väldigt långt inlägg som kräver både tid, fokus och ett rejält mått med förkunskaper… Absolut inget fel i detta, det blir bara lite svårt att bestämma sig för vilken del av inlägget som man kan gå in och föra en dialog kring.
I vilket fall som helst, vad gäller sluttampen och ”olika infallsvinklar” så har jag nyligen läst Michael Mendelsons bok ”Many sides” som på ett väldigt överskådligt och informativt sätt beskriver just behovet av denna gränsöverskridande metod som han benämner ”antilogi” (men som jag i mina texter kallar ”Dissoi Logoi”) och som har sina rötter i just det protagoreiska tänkandet. Vilket är en oerhört underskattad metod och så gott som okänd i Sverige men som, vad jag förstår, i USA länge har använts inom grundläggande retorikutbildning.
Jag ser att inalgen hamnat i fel ordning. Att det blir för långt har sin förklaring. Nuförtiden orkar vi sällan läsa mer än några rader. Kravet ”kort och koncist” har blivit vanligt. Vilket betyder att vi får väldigt ytliga uppfattningar om mycket. Konstigt nog hör man ingen protestera mot de invecklade och långa förklaringar om hur tekniska problem ska lösas. Hur många tjocka böcker om datorns program har vi inte dragits med, varje gång Microsoft byter till något nytt? Där borde ”konst och koncist och begripligt” vara ett rättmätigt krav.
När jag ska förklara en komplicerad filosofisk fråga, får jag hela tiden en känsla att det som jag skiver kan missuppfattas om det inte nyanseras med flera aspekter och exempel. Mängden är till för att
få den grundläggande tanken att bli så precis som möjligt. Jag märker på mig själv, när jag läser om något som är lite abstrakt, att jag får en tolkning i början, men den förändras och nyanseras när jag läser vidare och får de kompletterande resonemangen. Det kan låta som om vi inte kan se skogen för bara träd. Men det är ändå sammanhanget träden emellan som ger insikten i vad det egentligen handlar om. Annars kan vi vara överens om detaljer men inte om vad frågan gäller.