Månadsarkiv: februari 2010

februari 26, 2010 · 11:17 f m

16. Att göra avtryck

Friedrich Nietzsche hade fått för sig att den djupaste drivkraften i människan var att få göra avtryck. Att bli synliggjord – och därmed också verklig. Han kallade det för vår inneboende ”vilja till makt”.

Och den mest suveräna upplevelsen av denna makt menade han var den att kunna få bestämma hur verkligheten såg ut. Att, så att säga, få lägga ut alla linjalerna och samtidigt få andra människor att följa dem.

Utifrån detta sätt att se skulle det alltså vara män som Jesus, Muhammed och Buddha – möjligtvis Marx och Mao – som skulle vara de allra mäktigaste. De har i varje fall fått lov att styra och ställa med verkligheten för många hundratals miljoner människor.

Vissa kanske skulle säga att den största drivkraften i människan var att tillfredställa sin hunger, säkerställa sin avkomma eller att bli rik. Nietzsche skakade dock på huvudet åt sådana enkla förklaringar. Det är inte rikedomen vi eftersträvar – det är vad rikedomen kan göra för oss. Det är inte mättnaden vi söker utan frånvaron av den maktlöshet hungern tillfogar oss. Det är inte avkomman vi vill åt utan den känsla av berättigande som den ger. Alla dessa variationer var för F.N. bara olika uttryck för vår övergripande önskan att få vara suveräna.

Tänk er exempelvis en förmögen person som i girig rädsla gömmer sig för världen och likt draken Fafner, ruvar på sina egendomar. Vi skulle knappast kalla denna person för mäktig. Förmögen, ja – men inte mäktig och knappast tillfreds.

Det är alltså inte primärt pengar som ger oss denna känsla av makt utan snarare hur vi låter dem arbeta för att just göra oss mäktiga. Det är avtrycken vi vill åt för att bli sedda. Vi måste ropa högt för att höras. It makes sense.

Andra sätt att exekvera denna önskan efter avtryck är ju annars att tagga husväggar, blogga, vara med i dokusåpor eller genom att helt enkelt förneka maktens betydelse helt och hållet. Alla sätt att nå denna tillfredställelse står givetvis i relation till våra möjligheter att kunna ta för oss. Och alla sätt är givetvis bra utom de som är riktigt dåliga.

1 kommentar

Under Makt och Rädsla

februari 25, 2010 · 11:53 f m

15. Riktiga åsnor föredrar halm

Det finns uttryck som nöts ut, bryts ned. Förlorar så sin mening. ”Allting är relativt” är ett sådant utslitet och överspelat uttryck.

Det används oftast när någon vill hävda sin rätt att tycka något som de inte riktigt kan försvara. Vad man då vanligtvis menar är, att var och en har rätt till sina egna åsikter. Och att ingen kan säga att det ena sättet att se, är förmer än ett annat. Men så är det ju inte alls – det vet vi ju alla.

Bara för att vi inte har tillgång till några absoluta kriterier – innebär det ju inte att det som var och en tycker är rätt. Detta är bara en missuppfattning. Ett riktigt logiskt snömos. Att allting är relativt innebär alltså inte att alla relativa utsagor är riktiga. Det kan givetvis finnas såväl falska som ogiltiga relativa resonemang.

Att varje åsikt, liksom smak, har sin grund hos den som uppfattar dem – det är självklart. Men detta gör alltså inte alla åsikter och smaker giltiga eller ens berättigade.

Någon kan hävda att demokrati innebär förtryck och att kvinnor är underlägsna män – men det gör alltså inte dessa ställningstaganden till några giltiga relativa omdömen. Inte för någon. Inte ens för dem som hävdar detta.

Därför är det inte heller OK, när vi blir ifrågasatta, att bara rycka på axlarna och hävda att allting är relativt . Vi kan givetvis alltid få tycka vad vi vill – men får då även stå ut med att andra eventuellt uppfattar oss som knäppgökar eller åsnor.

Vad den gamle Herakleitos hade att säga om åsnor, var för övrigt att: ”Åsnor föredrar halm framför guld”. Och visst är det väl så. Åsnor äter hellre gräs, halm, sopor än guld och skulle troligtvis annars inte överleva. Han menade även att ”Svin njuter av gyttja mer än av rent vatten” (D13) och att höns finner sig mer till rätta i ”damm och aska” (D37). Detta är verkligen något relativt!

Okunskap kan aldrig bli till kunskap hur vi än försöker att relativisera dess innehåll. Okunskap kan i vissa sammanhang vara en förmildrande omständighet – men aldrig ett giltigt eller godtagbart perspektiv.

Lämna en kommentar

Under Sanning & Inkonsekvens

februari 24, 2010 · 10:03 f m

14. Saker som är bakvända

Det vi sist av allt lägger märke till är sådant som är näraliggande. Som själva luften vi andas. Vi känner mer av det vi inte har – än det vi faktiskt har. Vilket kan verka lite bakvänt.

Vi vet alla hur vi kan sukta efter något och hur vi kan längta efter att få vara tillsammans med just dem vi inte är tillsammans med. Och när vi slutligen köper den där saken vi trånat efter märker vi efter ett tag att den inte längre betyder någonting. Samma sak med dem vi saknar – när de väl är hos oss märker vi dem knappt…

Alltså, om vi vore fiskar så skulle vi inte uppleva vattnet förrän vi kommit upp på land. Då först börjar vi sprattla och kippa efter andan. Då först blir vattnet verkligt för oss.  Som Jean-Dominique Bauby visar i boken Fjärilen i glaskupan. Det är först när orden överger oss som de blir som allra viktigast.

Och det är väl egentligen detta jag främst vill peka på. Vi upplever oftast inte de strömmar av ord som sköljer över oss. Hur de tar sig fram och hur de får fäste. Hur vi skapar en mening i det sagda. Vad som händer i ett samtal. Det är som med luft och vatten – något som bara finns där.

Vi tar exempelvis för givet att människor med samma språktillhörighet förstår varandra. Så är det ju förstås inte. Säkert hälften av de som läser detta kommer inte att förstå ett iota – medan andra kommer att se det som något alldeles självklart.

Även om vi delar samma språk så är det så oerhört mycket mer som ska till för att vi ska förstå varandra. Vi måste exempelvis veta var vi står och vad den andre vill. Vi måste hantera eller förstå den kontext vi befinner oss i. Vi måste ha en förståelse för den relation vi just nu har… för att överhuvudtaget kunna tolka vad som sker, etc.

Och detta hanterar de flesta av oss simultant medan vi talar om resor, mat, trassliga förhållanden och ett alltför ymnigt snöande. Det är helt fantastiskt!

1 kommentar

Under Logos – Ord – Språk

februari 23, 2010 · 10:20 f m

13. Petrus Syndrom

Du tror dig ha makt över orden men jag garanterar – det är orden som har makt över dig.

Ett talande exempel på detta är den avslöjande ordleken ”vilken färg har snö?” där vi just på grund av våra starka språkliga associationer för det mesta tvingas svara fel (något jag valt att kalla för ”Petrus syndrom” eftersom han lyckades svara fel även när han visste att han skulle svara rätt).

– Vilken färg har snö?
– Vit!
– Vad dricker kor?
– Mjölk!

I detta klassiska exempel blir felsvaret uppenbart tokigt men tänk om orden har en liknande förmåga att leda oss vilse även i andra och kanske viktigare sammanhang. Med stor sannolikhet är det nog så.

Ett flagrant exempel är Zenons klassiska paradoxer: Alltså om vi färdas från en punkt A (Göteborg) till en punkt B (Stockholm) så måste vi först tillryggalägga halva sträckan C (Väderstad). Detta håller nog alla med om.

Och de flesta förstår också att vi sedan för att bege oss från vår nuvarande position fram till B, återigen måste färdas halva denna nya sträcka – och på så vis fortsätta i all evinnerlig tid. Varje upptänkbart avstånd går nämligen alltid att dela i hälften – annars är det per definition inget avstånd. Zenon drog därefter slutsatsen att rörelsen och rummet egentligen inte existerade. Han lät alltså den språkliga logiken ”over-rule”.

Ett annat exempel på hur vi leds att tänka på ett visst sätt är i den franske filosofen René Descartes skeptiska meditationer. Här försöker han kritiskt ta reda på vad vi människor verkligen kan veta med säkerhet. Och han börjar med sitt ”cogito ergo sum” – ”jag tänker alltså finns jag”. Därefter drar han snabbt en serie slutsatser om både högt och lågt för att slutligen komma fram till ett bevis för guds existens… Och dessa slutledningar hade just sin grund i liknande språkliga låsningar – precis som dem vi såg uppträda i Zenons paradoxer.

Och liknande logiska luftsprång stöter man fortfarande på lite varstans.  Språkliga associationer kan på så sätt leda oss i princip vart som helst. Det gäller således att hålla tungan rätt i mun.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk

februari 22, 2010 · 9:44 f m

12. Memerna anfaller!

Hört talas om ”memer”? Om inte så kan jag garantera att du snart kommer att göra det. En ”meme” (uttalas meem) är en idé eller ett uttryck som förökar sig genom att vi tar dem till oss, memorerar och sedan reproducerar dem.

Memerna är helt och hållet skapade och upprätthållna av oss människor. Typiskt livskraftiga memer återfinns exempelvis i trender, skvaller, framgångsrika slogans, melodier och i mode.

Bruket att bära slips är ett exempel på en levnadskraftig meme. Att ta in en gran till jul är också en meme. Att tro på ödet är en uråldrig meme. Internet är i sig en teknisk meme som framförallt också är ett medium för att sprida andra memer. En meme är alltså en tendens som repeteras, sprids, når en kulm och sedan oftast dör – vissa överlever i flera tusen år. Tron på gud är en riktigt gammal sådan överlevnadskraftig meme.

Memerna har ingen fysisk existens utan överlever bara så länge som vi håller dem vid liv. De antika sofisterna skulle säga att memerna tillhörde, vad de kallade, ”nomos” – det som var kulturellt betingat. Då till skillnad från det som tillhörde ”physis” – det som var av naturen.

Enligt den engelska psykologen Susan Blackmore, som utvecklat tankarna kring våra memer, kan dessa handla om allt möjligt som vi kan imitera och på så vis föra vidare från människa till människa. Termen myntades ursprungligen av Richard Dawkins 1976 i boken, Den själviska genen. I denna bok liknar han ”memerna” vid virus.

Memernas främsta styrka är att de kan föras vidare. Det överlever alltså genom att bli imiterade, memorerade och reproducerade. Och de memer som vi inte för vidare dör en ögonblicklig död. De som överlever – som exempelvis denna teori om memer – kan i princip leva så länge de hittar lämpliga ”värddjur”. Välbesökta bloggar kan på så vis betraktas som små meme-maskiner som ständigt spottar ur sig nya uppslag, trender och perspektiv.

Memens eventuella överlevnad har alltså ingenting med nytta, sanning eller trovärdighet att göra. Det avgörande är att de enkelt kan reproduceras, imiteras och på så vis snabbt komma i omlopp. Det är deras främsta styrka.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk

februari 19, 2010 · 10:23 f m

11. Om kvinnor som vet sin plats

Det finns alltjämt personer – framförallt då män – som faktiskt anser att kvinnor inte riktigt når upp till mannens nivå vad gäller intelligens, kreativitet och handlingskraft. Med riktlinjen ”mannens nivå” avses då vanligtvis det historiska faktum att de mest framträdande genom tiderna i första hand varit män. Det är män som hållit i taktpinnarna och det är oftast män som stått för fiolerna.

Att det även har funnits kvinnliga vetenskapsmän, musiker, författare och matematiker under några århundraden förändrar inte själva helhetsbilden. Men vi talar då också om de mest utmärkande personerna och det kanske rör sig om några tusen personer per hundra år – i hela världen. Det handlar alltså om någon tusendels promille av mänskligheten som till synes driver vår materiella och kulturella utveckling på detta sätt. Och kvinnans faktiska andel inom denna bemärkta grupp ökar i kvadrat med varje år som går. Kvinnan vet numer hur hon ska ta sin plats.

Men det intressanta är – att om jag såsom man hänvisar till den manliga intelligentian, för att på så vis framhäva mig själv, så är jag inte bara chauvinistisk utan även irrationell. Därför att jag kan givetvis, i varje fall inte förnuftigt sett, i egenskap av att bara vara man, tillgodogöra mig varken Albert Einsteins eller Maria Skłodowska-Curie´s kunskaper och genialitet. Alltså, hur jag än vänder och vrider på mig så finns det alltid både män och kvinnor som kommer att vara mig både överlägsna och underlägsna i det mesta. Och så är det för oss alla, för såväl män som kvinnor. I allt! Alltid!

Ett vanligt sätt att slippa hantera framgångsrika kvinnor är ju förstås att helt enkelt försöka undvika dem. Och denna metod ser ut att framgångsrikt praktiseras av just sådana män som vanligtvis betraktar kvinnor som underlägsna. De sätter sig inte självmant i en sits där de ens behöver komma i närheten av en kunnig och framstående kvinna.

Män som generellt nedvärderar kvinnan tenderar istället just att omge sig med kvinnor som just är dem själv underlägsna i det mesta. Deras partners verkar vara handplockade utifrån detta ändamål. Vi boostar på så vis oss själva och inordnar vår tillvaro helt efter de fördomar och behov vi har och finner där i såväl våra positioner som våra egna sanningar.

3 kommentarer

Under Feminism, Genus, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

februari 18, 2010 · 10:34 f m

10. Ingen lek med ord!

Lek med tanken att du bara skulle kunna räkna till 3. Ett, två och tre. Thats it! Och allt över tre skulle vara fullständigt ogripbart för dig. Du skulle förstås kunna höra andra referera till både 37, 167 och 14 men du skulle aldrig riktigt förstå vad de menade.

Du skulle givetvis märka av vissa dissonanser i förhållande till omgivningen. Och du skulle snart läsa av andras blygsel och eventuella nedlåtenhet när det visade sig att du inte kunde omfatta, exempelvis siffran 7.

Detta skulle säkert göra dig både sårbar, arg och kanske du skulle betrakta det som ett ytligt intellektuellt snobberi att lära sig räkna längre än till tre. Därför att, som du menar, det finns andra värden här i livet, än att kunna räkna. Du skulle då alltså på detta sätt framtvinga en rad efterrationaliseringar för att överhuvudtaget kunna känna att du hade pejl – att allt var OK. Du kanske inte skulle använda dig riktigt av exakt dessa tankeord – men av något motsvarande –  som exempelvis, ”Fuck Them”!

Och för att upprätthålla dessa rättfärdiganden så skulle du nu också behöva undvika alla som inte delade dina efterrationaliseringar och även alla som kunde räkna längre än till tre. Och istället skulle du behöva söka dig till grupperingar, som liksom du själv, ansåg att 3 var gott nog.

På detta sätt jämnar vi effektivt ut allt för stora skillnader mellan oss själva och omvärlden.  Och inordnar oss där vi bäst hör hemma.

En ung person som gått ut gymnasiet förväntas ha en ordförståelse på omkring 175.000 ord. I jämförelse kan sägas att svenska språket består av omkring 350.000 ord och att ett omfattande engelsk lexikon består av cirka 1,5 miljoner ord och referenser. Det är som att lära sig räkna.

Bland oss finns i denna stund individer som endast har ett aktivt språkbruk på några tusen ord med en i bästa fall passiv förståelse på omkring 10.000 ord.  Och rapporter visar att språkförståelsen minskar överlag för varje år som går. Allt fler unga förstår allt mindre. Och får därmed allt svårare att reda ut relationer, sig själva eller finna en naturlig plats i den värld som blir alltmer avlägsen, alltmer abstrakt. Det är inte längre någon lek.

1 kommentar

Under Logos – Ord – Språk

februari 17, 2010 · 11:39 f m

9. Eurocentriska cirklar

Det sker just nu en nästan hisnande historisk glidning. Det är saker i världen som sakta börjar röra på sig. Och då avser jag inte kontinentalplattornas förskjutningar. Vad jag menar är att det finns krafter som talar ett för oss nytt språk och som nu sätter upp en alldeles egen och annorlunda agenda.

Vi har här i väst tröskat omkring i våra eurocentriska cirklar i flera tusentals år. Suveräna. Ointresserade. Högbröstade. Nu börjar alltså andra röster göra sig gällande och jag tänker då givetvis i första hand på Kina. Men andra står på tur.

På tur för vad? Jo, på att få upprätta sina egna identiteter. De tar sig nu rätten att själva få uttrycka sig och gestalta sina särarter.

I hundratals år har de tvingats lyssna. Underordna sig våra perspektiv som en andra klassens innevånare. Och anledningarna har givetvis varit såväl militär, vetenskaplig, ekonomisk och organisatorisk underlägsenhet.

Det är det västerländska samfundet som fram till i dag satt reglerna för Förenta Nationernas arbete, olika världsorganisationer samt satt riktlinjerna för den ekonomiska tillväxten. Västvärlden har på detta vis effektivt satt den politiska agendan och kunnat peka finger åt dem som inte kunnat leva upp till våra intentioner.

Västerlandet har i egenskap av världsherrar sett ned på andra sätt att försöka lösa samhällets organisation. Och vi har skapat normer om mänskliga rättigheter och introducerat idéer om demokrati – om allas lika värde inför lagen och om allas vår rätt till tanke- och yttrandefrihet.

Men våra demokratiska ideal grundar sig på den liberala humanism som sätter människan och individen i centrum. Vi har en flertusenårig tradition av att betrakta människan och livet på detta sätt. Det är bra – men denna syn på individen och på frihet delas nu inte av alla. Det finns de som finner talet om individen omoralisk – som ett utryck för egoism och nihilism.

De värdesätter kanske istället familjen, religionen, nationen eller kollektivet. Och vad kan vi göra åt det? Så länge vi ägde makt och därmed rätt att lägga ut våra måttsystem, var det givetvis inga problem. Men i maktlöshetens namn börjar nu även andra måttsystem att göra sig gällande. Och det kommer att bli vårt problem.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

februari 16, 2010 · 9:44 f m

8. Om kärlek

Det finns nog ingenting som är så lockande som det som rör kärleken och det sexuella. Därför vill jag nu med varsam hand försöka sära lite på begreppen. För att se vad som eventuellt ligger fördolt där i.

Vi använder ett språk där ”kärlek” ofta är synonymt med att ”känna stark åtrå” och där ”att älska” innebär ”att ha sex” med någon. Samtidigt talar vi ibland om sådant som ”kärleksbudskap” och att ”älska sin nästa”. Samma begrepp ”kärlek” och att ”älska” men med helt olika betydelser.

Denna komplexitet, menar jag, har starkt påverkat vår syn på kärleken. Själva den språkliga förvirringen har här även skapat en vardaglig förvirring som slår vilt omkring sig. Och som drabbar de flesta av oss.

Eftersom den ena betydelsen av kärlek innebär en vittomfamnande välvilja och den andra en renodlad åtrå – en vilja att ta, äga och ruva på något – är det inte så konstigt att vi ibland inte riktigt vet vad den andre parten har för avsikter när de säger att de älskar oss. Och vi vill självfallet också alla vara älskade, både på det ena och det andra sättet. Detta gör också att vi inte riktigt vill kännas vid att vi låter orden kollra bort oss. Vi ser – men vill egentligen inte veta vad det betyder.

Vi verkar inte heller vilja ha en uppdelning av begreppen eftersom vi gärna också ser att våra mest egoistiska känslor, vår vilja att äga och konsumera någon annan, ska bli sammanblandade och kamouflerade med känslor som vi tror är mycket finare. Nämligen med den osjälviska kärleken. Vilket är en ren ”tankevälta” – men som alltid varit framgångsrik. Speciellt för dem som vill förföra och äga makt över andra.

Under antiken använde man sig av de bägge begreppen ”agape” och ”eros”. Agape för att beteckna den altruistiska kärleken, eros för att beteckna den erotiska. Inom buddhismen har en liknande uppdelning gjorts, den mellan ”pemma” och ”metta”. Pemma är en kraft som drar något till sig – tagande. Metta är en rörelse som expanderar – givande. En viss skillnad är det nog.

1 kommentar

Under Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

februari 15, 2010 · 9:13 f m

7. Om att ta sig rätten…

…att få vara lite enkelspårig. Jag har personligen egentligen inte så många strängar på min lyra. När jag vill säga något så är det oftast bara sådant som har med livet att göra. Jag talar ogärna om döden. Den är för ogripbar.

Jag tänker, talar och skriver faktiskt hellre om mycket mer konkreta saker, sådana som man kan ta på eller i varje fall, ta fasta på. Sådant som exempelvis vår önskan att till varje pris tro på något. Om vår starka vilja att finna meningen med varför; vi lever; varför saker och ting är på något visst sätt eller varför vi gör vad vi gör.

Jag skriver också gärna om vår otroligt differentierade tillvaro där just så många olikheter måste samsas – samtidigt. Det är verkligen fängslande! Tycker jag.

Jag finner också verklig glädje i att skriva om språket och alla de ord vi måste använda oss av för att göra oss förstådda. Och att vi, för att överhuvudtaget kunna kommunicera, måste ha en liknande uppsättningar språkliga byggklossar till hands. Och inte bara byggklossarna! Vi måste även ha en liknande förmåga att kunna bearbeta alla dessa intryck! Detta finner jag synnerligen fascinerande, framförallt eftersom detta så ofta inte är fallet. Alltså, det är troligtvis mer vanligt att vi inte har samma förståelse och bakgrund – och ändå löper våra försök till kommunikation så fantastiskt väl. Om vi skulle börja missuppfatta varandra mer än vi uppfattade varandra korrekt – skulle ju det mesta bli fullständigt kaotiskt!

Jag skriver gärna om sådana praktiska saker som språkets påverkan på vårt sätt att tänka. Och hur detta hänger samman med demokrati, dess förutsättningar, brister och svagheter. Och om den liberala humanismens utsatthet. Om maktbalanser, motsättningarna och om den stundande, nya världsordningen. Om sådana krafter som tär på det västerländska samhällets förtroendekapital. Om stridigheterna mellan den pragmatiska hållningen och ideologisk fundamentalism. Om kreationism och vetenskapsförakt. Om tänkande, kunskapens innehåll och om vår framtidstro och utvecklingsoptimism. Om idéer och uppfinningar som påverkar våra liv. Om idéer som förhoppningsvis inte kommer att påverka våra liv.

Detta skriver jag om med risk att uppfattas som lite enkelspårig.

1 kommentar

Under Demokrati, Sanning & Inkonsekvens