Fågel, fisk eller mittemellan? Var finns vår rätt?

Så, med vilken rätt tar vi oss då rätten att ha rätt? Och med vilken rätt uttalar jag mig i tron att just jag har förstått det hela rätt? Frågan är kanske inte den vi i första hand ställer oss själva – men är alltid relevant när vi stöter på andras anspråk på att ha rätt.

Jag ställer framförallt frågan mot bakgrund av att många av oss gärna mäter världen därute utifrån våra ideal om den upplysta demokratiska utopin. Detta är så att säga den linjeräta linjal vi lägger ut över världen på samma självklara sätt som vår tidsaxel läggs ut från Greenwich (GMT) i London.

Det jag här främst tänker på och som vi gärna och med stor övertygelse lägger ut över världen är då självfallet våra grandiosa upplysningsideal som därmed också kommit att dominera men också hamna i konflikt med stora delar av världen.

Men frågan ställs nu allt oftare; varför uppfattar vi då dessa fri- och rättigheter som så överlägsna andras uppfattningar? Ja, jag tror egentligen ingen av oss har några större problem med att besvara den frågan – det är klart att demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet är att föredra – men frågan är ändå med vilken rätt vi tycker att det är så himla mycket bättre?

Är det så att vår känsla för vad som är rätt i grunden bara handlar om en smaksak – eller går det att förankra den i något mer beständigt än så?

Det är förstås där någonstans i dessa labyrinter vi befinner oss i dag och ovissheten kring hur vi tar oss bort från denna relativistiska osäkerhet ser faktiskt bara ut att växa med åren.

När det gäller vår tro på vår egen legitimitet är det ofta något som gärna brister. Det är som om vi under så lång tid inte haft någon anledning att tänka igenom våra positioner, så att vi nu blivit lite tagna på sängen.

Men hur skulle då vårt försvar för våra rättsprinciper rent rationellt och ideologiskt se ut? Hur argumenterar vi frihetsivrare för att det i striden mellan två helt skilda världsuppfattningar ändå finns ett som är bättre än det andra?

Märk väl! Jag ifrågasätter inte att vi har rätt – vad jag undrar över är med vilken övertygelse vi kan försvara denna rätt.

Det är just det som är det intressanta i denna kråksång.

Jag tror nu att om svaret varit en hund så hade den hoppat upp och bitit oss i näsan! Och med det menar jag då bara att svaret nog ligger så nära till hands att vi inte ens igenkänner det.

Orsaken är därför att svaret, om det överhuvudtaget blir uttalat, genast skulle förvandlas till en oxymoron; en omöjlig koppling, en anomali, en paradox, ett odjur vi inte riktigt förmår hantera. Därför väljer vi vanligtvis att inte ställa de riktigt svåra frågorna och slipper på så vis också att reda ut denna hemska knut.

Problemet för oss just nu är dock att motståndet mot det öppna samhället vuxit sig allt starkare och knuten därmed blivit hårdare åtdragen. Så det börjar bli hög tid att konfrontera monstret.

 

Så till att börja med! Själva den gordiska knuten!

I vår västerländska kunskapstradition och därmed också i vårt språkliga arv finns en logik inbyggd som gör att vi vanligtvis utesluter sådant som vi upplever motsäger sig självt. Det är väl i och för sig inget fel i det – det är bara det att vi ibland kanske upplever sådant som motsatser och därmed som uteslutande, som egentligen kanske inte skulle behöva vara det.

Det klassiska exemplet på detta problem gav oss den grekiske filosofen Herakleitos som redan 500 år före vår tideräkning yttrade något i stil med att: ”Skruvens väg in i trä går både rakt och i cirklar”. Och, ja visst gör den! Den går rakt om vi ser den från sidan och i cirklar om vi ser den uppifrån. Vad han ville visa var troligen just bara det faktum att det vi ibland uppfattar som paradoxalt och motsägande – kanske inte alltid är det.

Orsaken till att vi ibland uppfattar vissa saker som motstridiga kan mycket väl istället uppstå på grund av en sammanblandning av perspektiv.

Jag börjar med att lyfta detta problem med vårt språk och dess logik därför att jag misstänker att vissa av de knöligheter vi stöter på och som rör frågor om rätt och fel, just kan bottna i ett sådant alltför svartvitt eller ensidigt antingen-eller-tänkande.

Dessutom, i kölvattnet av dessa låsningar rörande rätt och fel, verkligt och overkligt, ligger också en hel drös med andra närbesläktade frågor och guppar. Det kan vara sådana som rör bland andra kulturrelativismen, identitetspolitiken, minoriteters rätt och vår bristande tilltro till auktoriteter. Frågor som alla i grunden också handlar om just legitimitet och vilka som äger rätten att ha rätt – eller i en mjukare variant – vilka som äger rätten att få hävda sin egenart.

Det som måste understrykas när det gäller den här typen av knöligheter som är kopplade till språket, logiken och våra kulturella uppfattningar är att de inte är speciellt lätta att formulera eller kommunicera, speciellt inte eftersom själva terrängen där vi återfinner dem både är minerad och samtidigt svårgenomtränglig.

Så, för att återkoppla till frågan om rätt och fel. Min erfarenhet säger mig att det brukar vara så att vi antingen försvarar vår uppfattning om att det finns fasta värden eller hamnar rejält på kant med denna övertro. Vilket inte är så konstigt eftersom det är så vi tänker!

De flesta jag har träffat på, som funderat lite djupare kring det här, har oftast och med olika argument försvarat uppfattningen att det ändå finns en slags högre rätt, även om man kanske inte funnit någon metod för att avgöra hur eller vad den skulle bestå utav.

Det motsatta perspektivet till denna önskedröm skulle då framförallt vara den nihilism som inte tillerkänner några värdeomdömen något som helst värde. Några verkligt seriösa representanter för denna värdelösa hållning har jag dock nästan aldrig träffat på.

Detta är alltså vad jag menar med ett antingen-eller-tänkande”.[1] Och detta drabbar såväl frågan om det verkligen finns något rätt och fel och som jag tidigare indikerat, frågorna om olika identiteters förhållande till det vi kallar norm. Vilket ju också i grund och botten utgör en rätt-och-fel-fråga. Och slutligen berör det då även sådant som rör andra kulturers synsätt och deras position i förhållande till det vi uppfattar som vårt sätt att se och som vi nu kallar för upplyst. Det kanske inte är en entydig positionering här som kan leda oss vidare.

 

Är alla dumma?

Det fanns en gång i en stad en barberare som rakade alla som inte rakade sig själva. Frågan var dock bara vem som rakade denne flitige barberare? Den enda rimliga slutsatsen var ju att om han inte rakade sig själv – så rakade han sig själv…

Detta kända problem uppstår i mängd- och abstraktionsteorier och formulerades ursprungligen av den engelske filosofen Bertrand Russels i början av 1900-talet. Och just den här analogin med barberaren är självklart bara en grov förenkling av den logisk-matematiska paradox han brottades med och som kallades ”The vicious circle principle”.

Jag är nu personligen ingen hejare varken på avancerad logik eller matematik men jag kan förstå det rent språkligt logiska problemet med denne barberare. Jag kan förstå att ett uttalande som innehåller begreppet ”alla” inte själv kan ingå i den egna utsagan.

Ja, till och med ett barn som skriker ”alla är dumma” menar ju självfallet inte att den själv ingår i gruppen av ”dumma”. Det säger ju sig självt! Eller hur?

För att då ta steget över till våra demokratiska rättigheter. I en representativ demokrati är det tänkt att alla ska ha lika mycket att säga till om (en person = en röst) och att varje åsiktsbildning bör respekteras. Demokratin bygger på så vis sin ideologi på en öppen och omfamnande attityd av tolerans och respekt för den andre.

Men frågan är hur långt denna öppenhet och tolerans kan utsträckas? Måste demokratin för att vara konsekvent även tillåta sådana krafter som samlats i syfte att omöjliggöra de demokratiska fri- och rättigheterna? Måste den alltså i sin öppenhet även tillåta sådana motkrafter som riktar sig mot själva demokratibygget?

Demokratins problem här påminner mig om Russels paradox. Att demokratin ska gälla alla och värna allas lika rättigheter till fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är grundläggande men innebär det verkligen att man som demokrat behöver bli svarslös så fort motståndarna börjar marschera?

Den öppenhet, välvilja och tolerans som är demokratins livsnerv bör alltså inte, enligt detta resonemang behöva resultera i en oförmåga att möta de hot som äventyrar dess egen existens.

Demokratin bör alltså på så vis uppfattas som en ”over-ruling-principle” som inte kan attackeras utifrån de förutsättningar som den själv har skapat möjligheter till. Därmed borde inte heller systemet kunna ifrågasättas eller bekämpas inom ramen för det demokratiska systemet. Demokratins motståndare får helt enkelt söka sig till andra arenor.

Detta är alltså ett sätt att argumentera för hur demokratin kan hålla sina fiender i schack – men det återstår fortfarande att se med vilka argument vi kan skapa en tilltro till själva systemet i sig; varför är det bättre och med vilken rätt önskar vi se demokratin etablerad i länder som ännu inte är demokratiska?

 

Men vi har väl ändå rätt – eller?

Det vi initialt måste förstå vad gäller demokratikonceptet är att det faktiskt är skapat av människor och bara kan existera i skydd av dem som försvarar det. Det började utvecklas redan på 450-talet före vår tideräkning och har alltid levt i nära symbios med mer humanistiska uppfattningar.

Det gör också att de fri- och rättigheter som många av oss i dag kanske upplever som självklara och som är en del av demokratin alltså inte är några universella idéer och inte existerar oberoende av oss – utan det är vi som formulerar dessa idéer och ansvarar därmed också för att upprätthålla dem.

Vi skulle förenklat kunna uttrycka det så här. Universella principer, i betydelsen alltid giltiga i alla tänkbara världar, kan vi knappast uttala oss om eftersom vi inte har en aning om vad som gäller i universum bortom tid och rum. Dessutom har vi heller aldrig kunnat finna några som helst indikationer på att sådana storheter skulle finnas.

Vad som återstår av den universella ambitionen är då förstås att vi alltid kan instifta lagar och bestämmelser som vi sedan ger universell giltighet. Men i detta finns ju också en klar begränsning: det är bara så länge vi sitter i förarsätet och upprätthåller ordningen som vi kan garantera dessa så kallade universella principer! Eller hur?

Men då måste man ju samtidigt fråga sig, vad är då dessa utfästelser värde i en situation där vi inte längre förmår upprätthålla vår ordning. Vad är de värda i en tid, då vi som gör dessa storslagna utfästelser, inte längre är i position att försvara dem? Vad är de värda om det system vi hyllar förlorar sin nuvarande maktposition?

 

Visst är det krångligt – men vad är inte?

Visst är det krångligt, vem har någonsin påstått något annat! Men samtidigt är det just de här krångligheterna som vi bara måste försöka reda ut. Därför de är så centrala i våra liv och påverkar i mångt och mycket hur vi tycker, resonerar och hur och vilka vi kommer att rösta på i nästa val.

Men det finns en smitväg här för alla som finner det hela alldeles för komplext!

Det handlar om en utväg för oss som vet att vi har rätt – samtidigt som vi vet att andra har fel – men som inte kan få ihop hur vi ska argumentera för denna rätt utan att undervärdera den andre som inte tycker som vi. Det är förstås här kruxet ligger!

Erfarenheten säger mig också att denna strutsmetod är vanligt förekommande och vi känner igen den på att vi inte riktig längre förstår vad som sägs. Och orsaken är för att det som sägs måste sägas under jord i slutna system (det är så strutsar pratar med varandra) och att därför själva andemeningen aldrig riktigt uttalas och därför inte heller kan avlyssnas i öppna rum. Våra politiker brukar använda sig av denna mumlande utväg – men också många av dagens opinionsbildare och samhällsdebattörer trevar också ofta omkring i detta mörker.

Och en av de främsta orsakerna till att vi famlar är för att om någon av oss i dag presenterar en berättelse som utgår från en maktposition kommer ingen att kunna lyssna – även om berättelsen för övrigt är såväl välvillig, trovärdig som viktig.

Som när exempelvis World Values Survey kommer med sina rapporter om vilka länder, folk och kulturkretsar som är mest öppna och mer toleranta mot andra och detta ensidigt visar att denna öppenhet framförallt återfinns i Nordeuropa – medan de mest intoleranta kulturerna samlar sig lite norr om ekvatorn.

Ja, vad gör vi då? Vi tystnar förstås, vilket i dag innebär det samma som att vi inte pratar om det, vi delar det inte på Facebook och journalister skriver helst inte om det. Därför att det helt enkelt bara blir kortslutning!

Den som har makt (och som därmed inte tillhör en underordnad och maktlös grupp) kan i dag alltså inte engagera sig i någonting som antyder att denne på något sätt uppfattar sig vara bättre än andra. Vilket beror på, såvitt jag kan förstå, att vi kollektivt sett har ett tämligen outrett och ideologiskt förhållande till frågor om makt.

Här i väst vet vi att det är fel och fult att sätta sig på höga hästar och att det är elitistiskt och därmed förkastligt att tro sig ha en bättre insyn i något än andra. Vilket är något som givetvis också slår in en kil i alla slags naturliga hierarkier, så som utbildningsinstitutioner, ordningsmakten, föräldraskapet, etc. Detta samtidigt som vi givetvis alltid roffat åt oss och verkligen alla vet var och hur man när sig på bästa sätt. Vi kan betrakta det som dubbelmoral – men frågan är nog lite kinkigare än så.

Men detta gör att många viktiga diskussioner om världen och därmed också vår framtid alldeles för enkelt hamnar i klinch med varandra. Det kan gälla frågor som rör hur vi ska förhålla oss till utsatta minoriteter eller hur vi hanterar andra kulturers tolkningsrätt. Det handlar om sådana frågor som ställdes på sin spets efter terroristattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris. Det handlar om allt från frågor rörande internationellt bistånd till hur vi ska hantera olämpliga satiriska teckningar och talkshower.

Men just på grund av vårt oförlösta förhållande till dessa centrala frågor om rätt och fel, sanning och lögn, riskerar vi istället att blunda för vad som verkligen gäller.

Jag är exempelvis tämligen övertygad om att om vi frågar runt bland de större världsomspännande organisationerna (SIDA, Unesco, UN, EU eller varför inte WVS) med vilken rätt de anser sig kunna mäta världen utifrån sitt ensidiga upplysningsperspektiv, så kommer ingen av dem att kunna ge ett entydigt svar och det trots att frågan i grund och botten rör deras egen status och legitimitet.

Så, vad är det jag säger här? Är det då rätt och riktigt av oss att ge andra upprättelse och bekräftelse och tagga ned på våra egna maktambitioner? eller menar jag att vi ska fortsätta upprätthålla vår egen rätt och låtsas som ingenting?

 

Sluta darra på manschetterna

Det är alltså framförallt osäkerheten kring den egna ståndpunkten som gör att så många darrar på manschetterna så fort samtal om vår rätt förs på tal. Denna försiktighet, som är så kännetecknande för så många, uppstår givetvis ur en rädsla av att uppfattas som inskränkt – speciellt eftersom vi gjort vidsyntheten till positiv norm. Andra kulturer har som regel inte samma problem med sina inskränkta perspektiv eftersom toleransen för det avvikande där aldrig getts samma position och status.

Detta, menar jag, är också en springande punkt i många av dagens oklara och vaga resonemang kring vår egen rätt och andras orätt.

Om vi inte kan finna ett hållbart försvar kring vår egen rättsuppfattning kommer vi inte heller att kunna hålla ställningarna mot en omvärld som alltmer kräver sin.

Kina har genom sina stora ekonomiska framgångar alltmer börjat med att erövra sin rätt. Ryssland med despoten Vladimir Putin står och stampar i hopp om att få etablera sin, samtidigt som den muslimska världen kräver att få sina idéer bekräftade och respekterade. Och ingen av dem tvekar någonsin gällande sin egen rätt – de har helt enkelt redan ett tillräckligt bra svar. Och kan därför också med kraft agera för sina respektive mål!

Och deras rätt, så som de uppfattar det, erhåller de genom att antingen knyta an till någon slags högre sanktion, en gud, en nationalistisk idé, en rationell plan (historicitet) eller helt enkelt knyta an till sin styrka.

Vad gäller möjligheterna att knyta an sin rätt till mytologiska och universella storheter kanske fungerar inom gruppen men ger knappast någon trovärdighet utanför den egna kretsen. De flesta av oss förstår ju också – precis som postmodernismen länge predikat – att rätten alltid är normativ. Varken mer eller mindre!

Och här får ju därför de postmoderna tankeströmningarna också rätt i sin syn på hur denna rätt uppstår och fördelas. Den uppstår helt enkelt genom att någon tar den! Och denna sanning kan vi nog aldrig ta ifrån dem.

Så, på grund av denna nya insikt som nu ändå postmodernismen gett oss och som vi därmed inte kan låta vara ogjord – så kan vi ju nu heller inte längre åberopa argument kring vår egen rätt som bara är rester av religiös metafysik och gamla önskedrömmar.

Nej, vi måste alltså, för att kunna behålla vår rätt, snarare försöka hitta sätt att argumentera som mer ligger i linje med vår egen tid. Genom uppdaterade budskap som kan kommuniceras och även förstås av andra som i dag kanske inte omfattas av denna rätt! Ett slags post-post-modernt angreppssätt, skulle jag vilja se det som.

 

Vi behöver alltså inte ge alla rätt!

Många av oss upplever säkert att det finns ett problem med att andra inte uppfattar rätt och fel så som vi själva gör. Vi kanske inte finner att någon ska behöva bli piskad för att de argumenterar för frihet och jämlikhet, som nu Raif Badawi i Saudiarabien. Vi vill kanske inte att någon som går i en fredlig manifestation ska behöva bli skjutna till döds av polisen, som nyligen Shaima al-Sabbagh i Kairo. Vi vill kanske inte att våra romska tiggare ska behöva bli antastade eller att de svenska moskéerna blir attackerade.

Vi tycker självfallet alltid att vi själva har rätt och att de som förtrycker andra i namn av en påhittad rätt – har fel. Ja, det tycker vi – samtidigt som andra kanske upplever det som att vi med detta ständiga trummande på de goda intentionernas trumskinn mest bara försöker tillintetgöra och skymfa det som andra kanske värnar mest; sådant som traditioner, moral och helt andra slags trossatser.

Det faktum att vi är olika kan vi aldrig komma ifrån och därför måste vi också ha en förståelse för det ojämlika men samtidigt ofrånkomliga maktförhållande som vi alltid kommer att befinna oss i. Men vi behöver för den skull inte ge alla rätt!

Vad vi inledningsvis måste förstå här är att ingen av oss egentligen har mer rätt än den andre – rätten är nämligen inte objektiv och inte heller nedskriven på lertavlor med eldskrift! Vi kan därför inte hävda att vi i objektivt avseende har mer rätt än någon annan – däremot kan vi givetvis hävda vår rätt!

Detta var också vad den franske filosofen Bernhard-Henri Lévy betonade i lördagsintervjun i Dagens Nyheter den 7 februari 2015.[2] Han säger där att det är viktigt att demokratierna nu håller huvudet kallt i vad han beskriver som ett krig mot terrorismen: ”Det är ett krig som måste föras med återhållsamhet, med kyla och med kallt blod. Det är demokratiernas privilegium att kunna gör det eftersom det är de som på långa vägar är starkast i den här konflikten, både moraliskt, politiskt och militärt.”

 

Handlar då rätten til syvende og sidst bara om makt?

Vår rätt är alltså inte objektiv och inte heller inskriven i himlen.

Så är det alltså – hur orättvist och konstigt detta nu än må låta. Makten ger oss faktiskt rätt! Och om vi inte förstår dessa spelets regler, kommer de som redan har förstått dem, snart nog att spela brallorna av oss och därmed även ta makten ifrån oss. Det är det som står på spel här!

Själva tanken på att makt också skulle vara det samma som att ha rätt, är dock inom vår kulturkrets en tanke som knappt låter sig formuleras. Den västerländska idétraditionen har i alla tider bekämpat varje litet försök att formulera en sådan tanke eftersom den då motsäger sig tron på en högre ordning.[3] Men i ett alltmer sekulariserat och postmodernt samhälle så måste vi våga göra upp med dessa våra gamla föreställningar.

Svårigheterna med att göra just det har i sin tur givetvis medfört att frågan förts bort från öppna forum till allt mörkare subområden.[4] Och vad man där vanligtvis hyllar är snarare en slags idé om den starkes rätt att styra över den svagare. Vilket då också ofta kopplas samman med ett förakt för demokratin, som de då inte sällan upplever som degenererad eftersom den värnar den svages position gentemot den starke. Denna syn på makten och demokratin omfattas nu av allt fler, både inom och utom Europas gränser, och det är alltså inte min avsikt att här försvara denna syn på makt och rätt.

Vad jag snarare argumenterar för är, att då det de facto bara är makt och befogenheter som någonsin kan ge oss rätten, måste vi helt enkelt samla oss för att kunna möta de hot vi nu står inför. Och om vi som ändå tror på demokratin inte kan samla oss kring ett gemensamt försvar kommer vi också följdriktigt att förlora denna kamp.

Därför får vi heller aldrig någonsin ge makten tillbaka till dem som upprätthåller sin makt genom att skrämma oss andra till lydnad och tystnad.

Vill vi ha kvar den upplysningstradition som gjort öppenhet, frihet och jämlikhet till normgivande för oss – då får vi också ställa oss upp på barrikaderna och försvara denna rätt.

Därmed inte sagt att vi med detta ställningstagande behöver försvara allt det som sker utifrån den västliga maktsfären eller ens i namn av demokrati och upplysning. Men det är en helt annan historia!

För dem som redan sitter på makten, är givetvis sådana här resonemang idel självklarheter – för de vet redan vad som gäller. Men för alla oss andra som fortfarande famlar omkring i tron på att vi försvarar en högre slags rätt, för oss kan det vara viktigt att se vad som verkligen gäller.

Så, mitt svar på den ursprungliga frågan med vilken rätt vi tar oss rätten, är trots allt bara ett konstaterande av att vi helt enkelt måste ta oss denna rätt!

Och vi gör det precis på samma sätt som rätten alltid har tagits och varje dag också tas var helst det finns en konflikt mellan flera parter.

Vissa slåss för sin rätt, andra argumenterar för sin – så som jag gör här. Och den rätten har jag ju än så länge – i varje fall i en demokrati och det även om ingen av er ger mig rätt i sak.

Och med detta sagt skickar jag budskapet vidare till alla som tycker att jag har fel!

 

——————————————————————————————-

[1] Man skulle också kunna säga att vi därmed bara följer Aristoteles logiska lag om det uteslutna tredje – där då antingen något måste vara antingen sant eller falskt och där ett tredje alternativ effektivt utesluts. Det vill säga, något kan inte vara både sant och falskt samtidigt. Men det ska samtidigt poängteras att det inte är så att jag här motsäger mig Aristoteles goda logiska principer – nej, snarare bara menar att vi måste tänka på att inte oförsiktigt handskas med dem i situationer där vi eventuellt kan ha missbedömt situationen och där det i själva verket kanske inte handlar om ett motsatsförhållande.

[2] http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/filosofen-rads-inte-storpolitiken/

[3] Allt från Platons ihärdiga häcklande över sofisternas humanism och i synnerhet då över Thrasymachos och Callicles maktretorik – till rädslan för den maktestetik som sedan återkommer hos Friedrich Nietzsche.

[4] De som i dag främst odlar tankar om att makt är lika med rätt är i huvudsak några extrema socialdarwinister som hyllar en variant av ”the survivel of the fittest”. Vidare finns några obskyra grupperingar längst ut på högerskalan med motton som ”Might is Right” intatuerade i sina vita nackar. Och sist men då inte minst satanisterna som, med sin speciella hedonistiska bibelversion, också är förespråkare av liknande tankar kring makt.