Category Archives: Sofistik

212. Tomte Skur

KM+92050Jag skulle verkligen vilja berätta om en gammal uttorkad idé som, om man bara skrapar lite på ytan, ändå berättar en hel del om hur vi bättre ska nå fram med våra berättelser.

Eh, nu blev det lite ”Tomte Skur” över det hela – för dem av er som kopplar det här med Tomte Skur, vill säga. Och det kanske inte alla gör – och då blir det ju genast lite trixigare.

OK! Tomte Skur var ett skurmedel på vars omslag en tomte höll i ett paket med Tomte Skur, där en tomte höll i ett paket med Tomte Skur… Ja, och så vidare. Ni förstår poängen!

Och varför dra in det i det här sammanhanget. Jo, dels för att gestalta själva den rundgång jag nu själv försatt mig i; alltså genom att försöka berätta något om berättandet. Men också för att exemplifiera detta.

Alltså vad krävs av mig i berättande stund för att du ska kunna följa min tankegång och förstå vart hän jag vill komma? Och det är ju uppenbarligen ingen lätt sak – det märker vi ju redan nu, eller hur? Skurfilm

Och det blir ju inte heller lättare av att jag drar in ett gammalt skurmedel  – ett skurmedel som du kanske inte ens har hört talas om och inte kan relatera till.

Men om du kunde det – då skulle ju också själva tomteskuret hamna på sin plats. Då skulle du se logiken i det hela. Förstå det meningsskapande i Tomte Skuret, så att säga.

Och det är just det som också är den andra poängen här. Att gestalta vad vi rent berättartekniskt förlorar om vi börjar föra in bilder, ord och symboler som inte tillhör vårt gemensamma arvegods.

Och det jag egentligen ville säga, och som nu kanske hamnat lite i skymundan, är att teorierna och metoderna som omgärdar den antika idén om ”Topos Koinos”, och som vi kan översätta med ”gemensamt område”, faktiskt kan hjälpa oss på traven när vi vill förmedla något till andra. Det var väl i princip det jag ville ha sagt!

Lämna en kommentar

Filed under Kommunikation, Retorik, Sofistik

183. Sluta! Jag orkar inte!

180px-Gray1212

Visa lite intolerans! Men vänd mig inte ryggen!

Det finns nog inget värre än att inte få vara sig själv! Och att bli hindrad från att göra det man vill! Att inte få tycka och tro som man gör! Det finns så mycket intolerant kärvhet och bristande förståelse!

Och jag som bara älskar att köra jäkligt snabbt – men det får jag inte! Och när jag säger vad jag tycker, så vänder många mig ryggen. Samtidigt finns det så mycket som jag verkligen skulle vilja säga men som jag bara inte kan – så mycket jag skulle vilja göra – men inte får.

Mycket riktigt! Jag balanserar på en svår och vansklig gräns här och raljerar kring hur man ofta i dag talar om ”intolerans” som om det vore något absolut ont! Som om intoleransen i sig var något fruktansvärt inskränkt – allt medan dess finare motsats ”tolerans” blivit alltmer skinande och änglalik! Och jag säger bara: Sluta nu för guds skull!

rose-svart-vit-och-röd

Världen är inte så svart-vit som den ofta framställs som.

Våga istället lägga ut linjalen och visa lite vanlig och hederlig intolerans! Den finns ju där hos oss alla och är dessutom säkert även nödvändig för vår samexistens och överlevnad.

I en tid när så många dumheter begås måste vi helt enkelt kunna sätta ned foten och dra gränser för vad vi finner vara oacceptabelt.

Jag tolererar exempelvis inte att bli störd av telefonförsäljare kl 21 en fredagkväll! Jag tolererar heller inte att företag som H&M inte tar ansvar för hur deras produkter produceras i tredje land! Och jag tolererar inte att Ryanair behandlar så väl oss resande, som sin egen personal, som boskap! Jag ogillar helt enkelt den moderna samvetslösa och ansiktslösa kapitalismen! Och jag tolererar därför inte heller när hantverkare försöker blåsa mig genom att fuska med arbetet! Jag tolererar faktiskt inte heller lytes-komik som gör sig lustig på utsatta människors bekostnad.

Är ni med? Det finns en mängd saker som vi faktiskt kan och bör vara intoleranta mot – och därför kan aldrig intoleransen i sig vara något dåligt – utan beror helt enkelt på, mot vad, när och hur den uttrycks. Och att vara tolerant mot sådant som inte är ok – är faktiskt inte alls ok.

Världen är inte så enkel och svart-vit som den ofta framställs.

2 kommentarer

Filed under Etik, Kulturdebatt, Sofistik

154. Klockan tolv mitt på dagen

IBkyrktorn

När kyrkklockorna slog 12 i Schweiz…

När jag var femton liftade jag runt i Sydeuropa tillsammans med en tysk och en österrikare.  Vi var i Andorra, Monaco och bodde ett tag vid Luganosjön.

Och jag kom just att tänka på att det var där, vid gränsen mellan Italien och Schweiz, som ett ljus gick upp för mig.

När kyrkklockorna slog tolv slag i Schweiz – slog de bara ett i Italien. Och detta fick min tidigare så naiva och fasta tilltro till livet, världen och alltings obönhörlighet att börja krackelera.

Då i början på sjuttiotalet hade vi i Sverige nämligen ännu inte infört någon vinter/sommar-tid och jag hade helt enkelt blivit invaggad i att uppfatta tiden som något naturligt, alltså något som var knutet till dygnets växlingar. Och i en sådan värld var alltid klockan tolv mitt på dagen när solen stod som högst på himlen. Det var ingenting som vi människor kunde gå in och peta på.

luganer_see_ferienhaus

…slog de ett i Italien!

Så, plötsligt där vid Luganosjön, insåg jag att verkligheten inte längre riktig var vad jag tidigare hade trott. Och det var också där som då min fascination över själva ”gränsdragnings-problematiken” mellan natur och kultur kom att födas.

Alltså en gränsdragning mellan vad som är och som finns oberoende av oss människor och det som bara kan uppstå via oss. Tiden eller klockslagen är ju just ett exempel på vad som blott är mänskliga artefakter.

Sofisterna i det antika Grekland poängterade tidigt betydelsen av en sådan gränsdragning. De kallade det som fanns naturligt för ”Physis” och det som uppstod genom mänsklig aktivitet för ”Nomos”.

Och det ansågs vara av betydelse att vi kunde upprätthålla denna distinktion. Därför att utan förmågan till särskiljning skulle vi ju ofelbart börja blanda ihop korten och därmed kunna tro på att sådant som vi själva hade skapat – fanns av egen kraft, i naturen. Allt sådant som klock-tider, lagar, normer, skönhet, ödet, rättvisan, heliga platser… och så förstås, alla gudarna.

Så, stående där i alplandskapet i ett gränsland mellan de bägge länderna och medan kyrkklockornas klang ljöd, insåg jag vilken makt konventioner egentligen har över våra sinnen och över världen.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Relativism, Sofistik

67. Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse.

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska.

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk.

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna.

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt.

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och att dessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons.

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare.

Pröva själv!

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi?
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den?
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså?
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm?
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

60. Hundar skäller alltid…

Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.

Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.

I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.

Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.

Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt.  Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?

Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?

Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Relativism, Sofistik

56. Att säga rätt sak…

Kairos

Kairos...

Det finns nu givetvis egenskaper som är bra och sådana som är dåliga. Det finns också egenskaper som är bra i vissa situationer och dåliga i andra. Mod exempelvis betraktas oftast som en positiv egenskap men när det går illa kallar vi samma egenskap för dumdristighet eller övermod. Och utfallet är ju oftast inget som den modige kunde veta på förhand. Att vara modig på ett bra sätt kräver alltså ytterligare några förmågor för att det hela inte ska gå över styr. Det kräver förmodligen också en förståelse för situationen och en förmåga till rätt timingKairos.

Kairos eller Caerus (lat.) är den flyende tidens gudom i det antika Grekland.  Han avbildas vanligtvis med en rakkniv i handen därför att han är så skarp och exakt. Han står på tå eftersom han alltid är på språng och ofta avbildad med vingar. Håret hänger ned över hans ansikte medan nacken hans är alldeles kal. Myten vill visa att du endast kan ta tag i honom när han kommer men aldrig när han är på väg bort.

När vi tänker att, ”ah, jag borde ju ha sagt…”, så är det just Kairos vi inte lyckades fånga. Och när nästa tillfälle uppstår och vi just säger det där som vi så gärna ville ha sagt, märker vi snart att slagkraften inte riktigt vill infinna sig. Det blir inte riktigt så som vi hade tänkt oss. Därför att de där väl genomtänkta orden aldrig på förhand kan anpassas till en framtida hypotetisk situation.

Hans nacke är kal

...nacke är alldeles kal

Att verkligen få till det, vid rätt tillfälle, är alltså inte något man kan lära sig en gång för alla. Det handlar snarare om en förmåga att se och rätt relatera till en mängd olika saker i en föränderlig situation.

Kairos handlar just om att kunna identifiera själva det mönster som uppstår mellan, vad vi skulle kunna betrakta som, en rad dynamiska och viktiga referenspunkter som bildar själva förutsättningarna för all lyckad kommunikation. När dessa samspelar och mönstret skönjs uppstår förmågan som i bästa fall förmår slå huvudet på spiken.

(Vilka dessa dynamiska referenspunkter är, är bland annat beskrivna i kapitlet VI. Kairos – Den flyende tiden – Det rätta ögonblicket i ”Meningen med Varför? Lösenord kan fås på förfrågan.)

Lämna en kommentar

Filed under Retorik, Sofistik

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik