När kyrkklockorna slog 12 i Schweiz…
När jag var femton liftade jag runt i Sydeuropa tillsammans med en tysk och en österrikare. Vi var i Andorra, Monaco och bodde ett tag vid Luganosjön.
Och jag kom just att tänka på att det var där, vid gränsen mellan Italien och Schweiz, som ett ljus gick upp för mig.
När kyrkklockorna slog tolv slag i Schweiz – slog de bara ett i Italien. Och detta fick min tidigare så naiva och fasta tilltro till livet, världen och alltings obönhörlighet att börja krackelera.
Då i början på sjuttiotalet hade vi i Sverige nämligen ännu inte infört någon vinter/sommar-tid och jag hade helt enkelt blivit invaggad i att uppfatta tiden som något naturligt, alltså något som var knutet till dygnets växlingar. Och i en sådan värld var alltid klockan tolv mitt på dagen när solen stod som högst på himlen. Det var ingenting som vi människor kunde gå in och peta på.
…slog de ett i Italien!
Så, plötsligt där vid Luganosjön, insåg jag att verkligheten inte längre riktig var vad jag tidigare hade trott. Och det var också där som då min fascination över själva ”gränsdragnings-problematiken” mellan natur och kultur kom att födas.
Alltså en gränsdragning mellan vad som är och som finns oberoende av oss människor och det som bara kan uppstå via oss. Tiden eller klockslagen är ju just ett exempel på vad som blott är mänskliga artefakter.
Sofisterna i det antika Grekland poängterade tidigt betydelsen av en sådan gränsdragning. De kallade det som fanns naturligt för ”Physis” och det som uppstod genom mänsklig aktivitet för ”Nomos”.
Och det ansågs vara av betydelse att vi kunde upprätthålla denna distinktion. Därför att utan förmågan till särskiljning skulle vi ju ofelbart börja blanda ihop korten och därmed kunna tro på att sådant som vi själva hade skapat – fanns av egen kraft, i naturen. Allt sådant som klock-tider, lagar, normer, skönhet, ödet, rättvisan, heliga platser… och så förstås, alla gudarna.
Så, stående där i alplandskapet i ett gränsland mellan de bägge länderna och medan kyrkklockornas klang ljöd, insåg jag vilken makt konventioner egentligen har över våra sinnen och över världen.
Anthrôpos Metron 
Många namn, som för oss har kommit att beteckna något som har ett bestående innehåll, hade i grekiskan och andra gamla språk en evolutivt betydelse. de betecknar en process snarare än ett fast resultat. De borde uppfattas snarare med verbformer än med substantiv. Ord är inte ”etiketter”. Naturen har att göra med latinets ”nascere” (födas) att göra. ”Natur” torde således inte vara det vi ser framför oss. Naturen är inte ”träden” utan trädens tillkomst. På grekiska använde man ordet Fysis, men suffixen ”-is” även där utpekar något som inte står stilla, inget ”före-mål”.. De ord som på grekiska slutar med -is tyder på tillblivelse och utveckling. (Tänk på ordet ”genesis” eller ”praksis”.
”Nomos” är också (såsom Max Stern väl påpekar) något som uppstått som en produkt av mänskligt skapande. Nomos var en norm eller lag. Därför hette också mynten ”numisma” på grekiska. Numismatik är kunskapen om mynt. Eftersom pengar har inget annat värde än det som tillskrivs dem genom ”konvention” (=sammankommet, överenskommet).
Kloka etymologiska undersökningar avslöjar många av våra begrepps födelse och hjälper oss att förstå hur vi förvanskar betydelsen av orden under tiden. Vi hämtar kända ord och morfem coh använder dem i nya situationer, genom viss likhet (metafor) eller metonymi (association).
(Konstigt nog är det fel i registreringsuppgifter. Sidtekniken ersätter namnet med e-posten. Jag undertecknar nu mitt inlägg, för klarhetens skull). Jag heter J L Ramírez, inte bara erfak@….)
———
Många namn, som för oss har kommit att beteckna något som har ett bestående innehåll, hade i grekiskan och andra gamla språk en evolutivt betydelse. de betecknar en process snarare än ett fast resultat. De borde uppfattas snarare med verbformer än med substantiv. Ord är inte ”etiketter”. Naturen har att göra med latinets ”nascere” (födas) att göra. ”Natur” torde således inte vara det vi ser framför oss. Naturen är inte ”träden” utan trädens tillkomst. På grekiska använde man ordet Fysis, men suffixen ”-is” även där utpekar något som inte står stilla, inget ”före-mål”.. De ord som på grekiska slutar med -is tyder på tillblivelse och utveckling. (Tänk på ordet ”genesis” eller ”praksis”.
”Nomos” är också (såsom Max Stern väl påpekar) något som uppstått som en produkt av mänskligt skapande. Nomos var en norm eller lag. Därför hette också mynten ”numisma” på grekiska. Numismatik är kunskapen om mynt. Eftersom pengar har inget annat värde än det som tillskrivs dem genom ”konvention” (=sammankommet, överenskommet).
Kloka etymologiska undersökningar avslöjar många av våra begrepps födelse och hjälper oss att förstå hur vi förvanskar betydelsen av orden under tiden. Vi hämtar kända ord och morfem coh använder dem i nya situationer, genom viss likhet (metafor) eller metonymi (association).
Tack José för ett intressant och bra komplement.