Kategoriarkiv: Konst & Kultur

265. Kvalitet är något som uppstår

domaines-barons-de-rothschild-chateau-lafite-rothschild-pauillac-france-10451397

Château Lafite Rothschild 1991 Pauillac, 1er Grand Cru Classé, pris 13.309 kronor på Systembolaget.

För fem år sedan, närmare bestämt den 31 mars 2010, skrev jag ett inlägg som handlade om kvalitet: ”39. Det ”bästa” i ett nötskal”. 

Och i förbifarten skrev jag då att det här med kvalitet var något som uppstod i ”spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt” men jag förklarade aldrig vad jag menade, kanske för att jag var så bländad i ljuset av min egen förståelse. Det kan bli så ibland!

Nu har jag i varje fall fått anledning att fundera över det här med kvalitet igen. Och det som triggade var debatten om kritikerns roll som under vintern pågått på många av landets kultursidor.

Det började med att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev att kritikern hade gått vilse i politiken. Vilket startade ett samtal om konstens och kritikerns roller.

Det diskuterades främst kring vad som var bra, respektive dålig konstnärlig gestaltning och vem som egentligen hade lov att tycka något.[1]

Vad diskussionerna bottnade i var ju förstås någonstans frågan om det överhuvudtaget fanns några objektiva kvalitetsbegrepp att falla tillbaka på. Och där finns det ju då en uppsjö av olika svar.

baron-philippe-de-rothschild-mouton-cadet-bordeaux-france-10284002

Ännu ett vin från samma vinhus, Baron Philippe De Rothschild, Mouton Cadet, pris 97 kronor på Systembolaget.

Mitt svar är i varje fall följdriktigt att det dessvärre inte finns några objektiva kvalitetskriterier!

Vad som däremot finns och det vi kallar kvalitet är snarare något som uppstår i just spänningsfältet mellan föremålet och den som granskar.

En vass kritiker eller erfaren person har då förmodligen en annan slags förmåga än andra att kunna bedöma om konstverket, uppsättningen eller musikstycket, uppfyller vissa krav som dennes kritiska blick förväntar sig att finna.

Ah, vi gör så här istället:
Om vi är intresserade av vin så ställer vi förmodligen högre krav på vinet än att det ska kunna berusa oss. Vi känner kanske till olika druvsorter och vad som är karaktäristiskt för dem, vi kanske kan det här med årgångar, regioner och distrikt.

Ok! got the point?

När vi andra som inte är några direkta vinkännare tar ett glas kan vi förstås uppleva om det smakar gott, sött eller surt – och märka om vi blir berusade eller inte – men denna begränsade erfarenhet och dito förväntningar skulle alltså inte göra oss till några goda vinrecensenter?

Eller hur?**

——————————————–

[1] Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarade alla involverade i DN som också gjorde en föredömlig överblick och skiss för den som missade hela debatten, se DN den 13 februari 2015 – Det intressanta är i mina ögon att det svaret endast har delats fyra (4) gånger i sociala medier – det ni!
*
*Jag är fullt medveten om att att det finns en rad följdresonemang som jag nu inte går vidare med, bland annat då det faktum att om det är på det viset som jag föreslår  – så finns det ju trots allt något vi skulle kunna kalla objektiva kvalitetskriterier.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Konst & Kultur, Kulturdebatt

252. Logiken som bortblåst

MV5BMTk0MDQ3MzAzOV5BMl5BanBnXkFtZTgwNzU1NzE3MjE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_

Logik och klassisk berättarteknik i filmen Gone Girl…

När en berättelse brister i inre överensstämmelse och trovärdighet är det lätt hänt att förlora förtroendet.

Vi kan ta den aktuella filmen Gone Girl med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna som illustrativt exempel.

Om vi spelar fram rullen till efter den där sexscenen där Amy just skurit halsen av Desi Collings och fullständigt översköljd av blod, blir räddad och tagen till sjukhus.

Väl där sitter hon efter förhör och undersökning insvept i en typisk sjukhusklädsel – men fortfarande fullständigt nedsölad med blod.

Och om inte förr – så då, börjar i varje fall mina varningsklockor ringa.

Och som om inte detta vore nog, när hon väl kommer hem och duschar med Nick, så strilar blodet utmed hennes nakna kropp. Där någonstans börjar jag se rött!

Efter en sådan flagrant brist på autenticitet (överensstämmelse med verkliga förhållanden) och inre kongruens (överensstämmelse med berättelsen) så kan filmen inte längre trovärdigt knytas ihop – och faller därmed också i sin helhet!

MV5BNDUwMjAxNTU1MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMzg4NzMxMDE@._V1_SX214_AL_

… är som bortblåst!

Jag gav därför filmen betyget 3 (av 10 möjliga) på IMDB. Men ser samtidigt att snittbetyget ligger på hela 8.3 framröstat av 252 113 användare! Då börjar jag också inse att det här med inre överensstämmelse och trovärdighet inte längre verkar spela någon större roll.

Det är inte så att jag tror att en fantasyfilm ska vara i strikt överensstämmelse med verkligheten – nej! Det är inte det! Men om en berättelse som någonstans ska förmedla känslan av att ”detta kan hända dig” kan komma undan med allt vad klassisk berättarteknik innebär – det förefaller mig besynnerligt.

Och om det bara handlade om någon usel Hollywoodproduktion så hade väl saken varit rätt ointressant – men jag drar andra slutsatser.

Jag ser nämligen att vår kultur hamnat i en  verklighetskris där våra gamla och logiska relationer till världen alltmer börjat hamna på skam. Och överlag så dominerar i dag, trots en allt högre utbildningsnivå (eller kanske just på grund av den), också en större misstro mot den verklighetsbild som hitintills varit dominerande.

Allt fler bedömer också denna gamla bild som orättfärdigt skev och maktfullkomlig och kastar därför, så vitt jag kan se, också ut såväl rationalitet som klassisk berättarkonst med badvattnet.

2 kommentarer

Under Estetik, Filosofi, Konst & Kultur

210. Fan tro´t

the-birth-of-day

1. Konstigt?

Det sägs att jordens magnetiska poler byter plats med jämna mellanrum – vilket då alltså skulle betyda att alla våra kompasser skulle börja peka mot syd istället för mot norr. Och det är väl ok, kan man tänka, värre vore om de började peka mot syd-sydost!*

Jag skämtar inte och detta är inte ens någon uppseendeväckande upptäckt inom vetenskapen. Man har länge känt till att polerna byter plats och att det har skett ett flertal gånger och även förväntas göra det igen redan inom loppet av en 2-3 tusen år.

Och att vissa invanda begrepp också kan byta plats och börja inta sina motsatta positioner är också känt. Vi har ju exempelvis ord som ”rolig” som i dag i svenskan betyder ”skojig”, ”upplivande” men som har sitt ursprung i fornnordiskans ”ro” – och därför fortfarande betyder ”lugn” på danska – samtidigt som vi i svenskan märkligt nog bevarat dess motsats intakt i ordet ”orolig”. Vilket säger mig att språket varken är vidare logiskt eller stabilt.

Unknown-1

2. Konstigt?

Ett annat begrepp som genomgått häftiga metamorfoser är ordet ”konst”. Ursprunget finner vi långt tillbaka i ord som rör ”kunna”, ”skicklighet” och ”förmåga”. En koppling som sedan lever kvar i ord som ”konstfärdighet” och ”konstfull”. Samma utveckling sker samtidigt också med engelskans ”art” och latinets ”ars”, då dessa också kan härledas till just betydelsen ”praktiskt kunnande” – från den etymologiska roten ”ar” – som innebär att sätta samman något.

Den antika grekiska motsvarigheten var ordet ”techne” som man just använde i betydelsen ”konsten att”, ”skicklighet” eller ”praktiskt kunnande”. Ur denna användning uppstår så småningom också våra moderna ord ”teknik” och ”teknologi” som med viss omskrivning egentligen bara betyder ”läran om det praktiska kunnandet”. ”Konst” och ”teknologi” har alltså samma ursprung. Det är knappast en koppling vi gör i dag då de kanske mest bara uppfattas som varandras motpoler.

Och för att då slutligen också sätta knorren på själva konstbegreppet – har detta ord då något med ordet ”konstig” att göra? Jovisst, ”konstig” kommer från att de som verkligen kunde något speciellt som få andra bemästrade, de föll också utanför normen och därför började betecknades som just, konstiga! Alltså i betydelsen ”speciella”.

zorn_news

3. Konstigt?

*Ok, det låter verkligen som en skröna från ”Illustrerad vetenskap” men som såvitt jag kan förstå stämmer det verkligen occkså. Se: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/nu-ska-fragor-om-polbyten-besvaras och http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/246034?programid=412 och http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/snart-byter-nordpolen-och-sydpolen-plats

 

5 kommentarer

Under Estetik, Konst & Kultur, Naturvetenskap

209. Vad tusan menas med ”Kultur”?

vangogh

Van Gogh – en tvättäkta ”kulturarbetare”? eller?

Kultur? – Va? Ja, vad är det vi pratar om? Vad menar vi? Ett är dock säkert – när vi talar om kultur – talar vi om en mängd olika saker. Men kanske framförallt om skilda aspekter av människan.

Många som hör ordet ”kultur” kanske mest tänker på hur olika vi människor lever våra liv; hur vi klär oss, dansar eller sjunger. Alltså allt sådant som har med våra traditioner att göra. Det är väl kanske den mest utbredda förståelsen av kulturbegreppet.

Sedan i en något smalare betydelse avses sådant som mer har att göra med litteratur, konst, skådespeleri, dans och så vidare. Alltså sådant som faller under det konstnärliga området med dess olika skapande uttryck.

Men i grunden är ordet ”kultur” ett agrart uttryck som hänger samman med att kultivera – d.v.s. göra jorden lucker och mer anpassad för växtlighet. Och det var först med denna förbättringsanalogi som ordet steg in i det allmänna språkbruket. Så vitt man vet återfinns begreppet först hos Cicero då han skriver om människans andliga utveckling via främst tänkandet. Men då hade det knappast något med de sköna konsterna att göra.

Begreppet ”kultur” har med tiden blivit bärare av en stor mängd innehåll.

Kultur

Konst och kultur? Teater? Musik? Dans? Hantverk? Matlagning? Kransbindning?

Och för att vara ett kulturellt uttryck i den ena eller andra betydelsen, räcker det ju inte med att två grässtrån råkar korsa varandra. Men om däremot en konstnär lägger två grässtrån i kors är det ett uttryck för en önskan att gestalta något och blir därmed till kultur. Samma sak om en fotograf ser och avbildar två korsande grässtrån eller om någon flätar dem samman till en ring.

Och som säkert någon nu anar så är det här bara en upptakt till en något mer djuplodande neddykning i kulturbegreppet.

Och denna fördjupning har sin grund i att jag inte längre förstod vad som diskuterades i de offentliga kulturdebatterna. Jag kunde inte hänga med när ”kulturvännerna” slog ett slag för kulturen.

Jag förstod inte heller meningen med att den nuvarande borgerliga regeringen efterfrågade ett större samarbete mellan kultur och näringsliv. Vad är det egentligen man talar om här? Vad är kultur?[1]


[1] Därför har jag gjort en klassisk epoche gällande kulturbegreppet – alltså börjat med att strippa det på varje förutfattad mening för att sedan se vad som blir kvar och vad som går att återanvända och bygga upp igen. Om det låter intressant? läs då:  ”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i kulturen?

4 kommentarer

Under Estetik, Humaniora, Konst & Kultur

206. Kulturskymning eller gryning?

Ivan-Kreuger

”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”

På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.

Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.

Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!

Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?

Unknown

Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?

Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.

Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.

Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.

Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.

Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.

2 kommentarer

Under Konst & Kultur, Kulturdebatt, Natur & Kultur

198. ”Å dra seg i balla…”

DSC_0596

”Smiling Face”, stenfigor från Mexico daterad 500 år före Kristus…

Vi vet ju nu exakt vad som är sant och vad som inte är det. Vi vet alltså vad som är riktigt – och vad som bara är osanning och ren förbannad lögn. Kring detta råder det knappast något tvivel. Eller hur?

Fast det är ju förstås bara det där lilla kruxet med att vi inte tycker att samma saker är verkliga, riktiga och sanna. Vissa säger sig tro på gud, andra på ödet eller det mänskliga förnuftet… medan några menar att allt sådant är ren mumbo jumbo – med vilket de då menar att det hela är huvudlöst!

Ett obestridligt faktum i allt detta är dock att det vi själva tror på finner vi också vara väldigt sant. Fine!

Hade det stannat vid detta så hade väl allt varit frid och fröjd – var och en av oss kunde då fått vara saliga i vår egen tro – i tron att åtminstone vi själva fattade allt.

Men denna relativistiska, liberala live-and-let-live-attityd räcker vanligtvis liksom inte. Därför vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på våra egna perspektiv så länge det går omkring en massa yrhöns och tycker annorlunda än vi!

Eller hur?

JAN+ERIK+VOLD-L108JAN

Den norske diktaren Jan Erik Vold skrev också om det ”kriveliga i virkeligheten”, i diktsamlingen Kykelipi från 1969, foto från 1965.

Så för att få lite stadga i det hela så lierar vi oss då vanligtvis i första hand med dem som tycker ungefär likadant som oss själva och som jag för övrigt skrev om i förra inlägget, 197. Hajar du?

Men med våra nära och kära hamnar vi trots alla likheter ofta i diskussioner om själva detaljerna kring hur saker och ting ska uppfattas – därför vi nöjer oss som regel knappast med att vi är lika – vi vill också gärna leva tillsammans – helst i samma verklighet.

Och det är alltså här som vissa av oss med lite maktambitioner väljer att gå från att enbart prata – till mer genomtänkta strategiska formuleringar – vilket vill säga att vi nu med ordens hjälp försöka omstöpa omgivningens olika uppfattningar och upplevelser.

De du! Det kallas för maktens ontologi!

Och det är också som den norske poeten Jan Erik Vold skrev i diktsamlingen Kykelipi från 1969: ”Å dra seg i balla – det er godt det, jenter!”


Poeten Jan Erik Vold läser här sin dikt ”Kulturuge” från någon gång i slutet på 1960-talet!

1 kommentar

Under Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Relativism

172. Vi föds, lever och dör, omlott!

1114465_209_336

Döden är en både pålitlig och påtaglig gäst som gärna får komma för sent!

Brukar nu vanligtvis inte ägna någon tid åt att fundera över ”Livet” och ”Döden”. Men kan nu bara inte släppa tanken på att vi faktiskt lever, så att säga, omlott. Vi föds och dör inte i klungor – utan sprider ut oss jämnt och lever och dör med lagom stora mellanrum.

Vilket också gör att jag sammantaget mött fler levande personer än döda… Jag menar, de som gått bort och som jag kände personligen medan de levde, begränsas nog till omkring tio; mormor, morfar, pappa, svärmor, Lars Albert, Bie, Gertrud, Sven, mammas sambo Nils och så förstås den där killen jag skolkade tillsammans med i sjuan och som jag senare hörde körde ihjäl sig på tyska autobahn när han var arton.* Och så förstås morbror Augustin och moster Brita och Faster Hedda!

Ok! femton då!

Sedan är det nog inte så värst många fler – och då är jag ändå rätt gammal. Men givetvis lär det bli fler ju längre man lever – men ändå! Det är väl ändå rätt konstigt! Annorlunda är det ju förstås i krig – då man dör i just klungor.

Och att det då måste bildas hemska avbrott.

För det är ju ändå just det att vi föds och dör omlott som gör det möjligt för oss att överlämna kultur, traditioner och kunskaper till nästkommande generationer.

Visst finns det mesta nedtecknat i böcker och tillgängligt på internet – men om vi inte lär oss koderna kan vi ju heller aldrig utläsa innehållet. Och dessa kan vi ju inte läsa oss till – de måste överföras från generation till generation.

Och skulle vi plötsligt behöva födas, utan kontakt med historien – skulle vi ju nästan bli som oskrivna tavlor.

Nästan som de där killarna som sätter sig längst bak i klassrummen och helst vill sluta skolan efter nian.

livet-hander

Vi lever och dör omlott – vilket gör det möjligt för oss att föra vidare kunskaper till kommande generationer – om vi tar oss omaket!

Vi skulle ju inte ens veta hur man tillverkar stål – skulle alltså behöva starta all over again – och från scratch!

Vilket då återigen skulle ta tusentals år av erfarenhets-utveckling för att vi ens skulle kunna tillverka den minsta lilla pennkniv.

Tänk på det du!

För det tänker jag på när jag möter raljerandet för allt som stavas kultur; bildning, vetenskap, traditioner eller eftertänksamhet.

En attityd som numer allt oftare manifesteras i olika soffprogram och dokusåpor eller i märkliga inslag på P3 där man gör allt för att försöka utmana något traditionsbundet på någon slags bred dialekt.

———
* Efter en promenad i solen med en gammal vän (som alltså inte är död), och som gjorde att hjärncellerna syresattes, slår det mig plötsligt att han faktiskt hette Anders Sjöholm! Den där killen jag skolkade från skolan med och som körde ihjäl sig på tyska autobahn.

1 kommentar

Under Filosofi, Konst & Kultur, Kunskap vs. Okunskap

151. Lady Gaga & Angela Merkel

Lady-Gaga

Lady Gaga…

A person may be said to have power to the extent that he influences the behavior of others in accordance with his own intentions.”[1]

Den som har makt och därmed är mäktig, är den som enligt definitionen har möjligheter att genomdriva sin egen vilja; sätta sin agenda; anlägga sitt perspektiv och påverka andra; samt även ge sig själv rätten att göra allt detta.

Och dessa positioner kan vi då få tillgång till på en rad olika sätt. Vi kan ta dem genom hot och terror eller få tillgång till dem genom att vara överlägsna i styrka – rent fysiskt, språkligt, militärt eller ekonomiskt.

Men vi kan givetvis också nå dessa maktpositioner genom att bara vara älskade, åtrådda och beundrade.

100126_angela_merkel_ap_392_regular

…och Angela Merkel har något gemensamt – Makt!

Artisten och sångerskan Lady Gaga räknas exempelvis i dag som den 14:e mäktigaste kvinnan i världen. Medan Angela Merkel toppar listan tillsammans med en rad andra kvinnor från the corporate world.[2]

Makt är alltså inte bara något man tar – makt är även något man får eller blir sig tilldelad. Detta brukar dock inte de olika definitionerna och tolkningarna riktigt ta fasta på har jag märkt.

Ordet ”makt” härrör för övrigt från det fornsvenska ”maeghin”, ”mäkta” som är samma ord som ligger till grund för engelskans ”might”[3] – alltså ”styrka”. Betydelserna kring begreppen makt och styrka är i språkbruket väldigt sammanflätade.

I vår familj har vi exempelvis alltid kallat fjärrkontrollen till TV:n för ”makten”. Dels därför att det är den som i stunden håller i denna som också är den som har kontroll över situationen. Dels därför att det är med denna du stänger av eltillförseln (eng. power) och därmed också TV:n.

Anledningen till att jag nu skriver så mycket om makt, vanmakt och många variationer på detta ämne här på min blog, är inte för att jag vet vad makt är – snarare tvärtom.

Jag vill veta, jag vill förstå vad det hela handlar om. Jag vill förstå varför det finns så många ideologiska låsningar kring detta i grunden enkla relationsbegrepp – och dessa skriverier är nu bara olika försök att söka reda och få ordning på alla sådana fragment, perspektiv och svar.


[1] Denna version erbjöds av den amerikanske sociologen Herbert Goldhamer på 1930-talet

5 kommentarer

Under Etymologi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

135. Vem vet vad bildning är?

candide2_rot1024Det här är en liten puff för en något längre artikel om bildning som jag nyss skrev och publicerade under debatt-forumet här på Anthropos Metron. Att det hamnat där är därför att den är lite längre än de vanliga små-inläggen här under Fragment & Perspektiv – vars omfång begränsas till max 350 ord.

Och artikeln rör då den brännande men tämligen osexiga frågan om vad bildning egentligen är, vad den är bra för – om den nu är bra överhuvudtaget. Om den är bra i sig? Bra för alla? Eller kanske bara bra för vissa?

Ett är dock säkert! Alla av oss vet ju förstås precis vad bildning är – och ingen av oss är på något sätt obildade eller obildbara – men få, om ens någon, vet egentligen vad begreppet betyder eller innehåller. Det gör frågan tillräckligt intressant för att den ska vara mödan värd att titta lite närmare på.

Och med denna artikel kommer i varje fall inte jag längre i min önskan av att förstå vad bildning är. Nu behöver jag höra någon annan tala, jag behöver möta andra synpunkter.

Så läs gärna, Bildning – vari består egentligen själva värdet?

4 kommentarer

Under Demokrati, Humaniora, Konst & Kultur

121. Om politisk depression

”Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter.” (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

3 kommentarer

Under Feminism, Humaniora, Konst & Kultur