Château Lafite Rothschild 1991 Pauillac, 1er Grand Cru Classé, pris 13.309 kronor på Systembolaget.
För fem år sedan, närmare bestämt den 31 mars 2010, skrev jag ett inlägg som handlade om kvalitet: ”39. Det ”bästa” i ett nötskal”.
Och i förbifarten skrev jag då att det här med kvalitet var något som uppstod i ”spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt” men jag förklarade aldrig vad jag menade, kanske för att jag var så bländad i ljuset av min egen förståelse. Det kan bli så ibland!
Nu har jag i varje fall fått anledning att fundera över det här med kvalitet igen. Och det som triggade var debatten om kritikerns roll som under vintern pågått på många av landets kultursidor.
Det började med att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev att kritikern hade gått vilse i politiken. Vilket startade ett samtal om konstens och kritikerns roller.
Det diskuterades främst kring vad som var bra, respektive dålig konstnärlig gestaltning och vem som egentligen hade lov att tycka något.[1]
Vad diskussionerna bottnade i var ju förstås någonstans frågan om det överhuvudtaget fanns några objektiva kvalitetsbegrepp att falla tillbaka på. Och där finns det ju då en uppsjö av olika svar.
Ännu ett vin från samma vinhus, Baron Philippe De Rothschild, Mouton Cadet, pris 97 kronor på Systembolaget.
Mitt svar är i varje fall följdriktigt att det dessvärre inte finns några objektiva kvalitetskriterier!
Vad som däremot finns och det vi kallar kvalitet är snarare något som uppstår i just spänningsfältet mellan föremålet och den som granskar.
En vass kritiker eller erfaren person har då förmodligen en annan slags förmåga än andra att kunna bedöma om konstverket, uppsättningen eller musikstycket, uppfyller vissa krav som dennes kritiska blick förväntar sig att finna.
Ah, vi gör så här istället:
Om vi är intresserade av vin så ställer vi förmodligen högre krav på vinet än att det ska kunna berusa oss. Vi känner kanske till olika druvsorter och vad som är karaktäristiskt för dem, vi kanske kan det här med årgångar, regioner och distrikt.
Ok! got the point?
När vi andra som inte är några direkta vinkännare tar ett glas kan vi förstås uppleva om det smakar gott, sött eller surt – och märka om vi blir berusade eller inte – men denna begränsade erfarenhet och dito förväntningar skulle alltså inte göra oss till några goda vinrecensenter?
Eller hur?**
——————————————–
[1] Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarade alla involverade i DN som också gjorde en föredömlig överblick och skiss för den som missade hela debatten, se DN den 13 februari 2015 – Det intressanta är i mina ögon att det svaret endast har delats fyra (4) gånger i sociala medier – det ni!
**Jag är fullt medveten om att att det finns en rad följdresonemang som jag nu inte går vidare med, bland annat då det faktum att om det är på det viset som jag föreslår – så finns det ju trots allt något vi skulle kunna kalla objektiva kvalitetskriterier.
Anthrôpos Metron 