Logik och klassisk berättarteknik i filmen Gone Girl…
När en berättelse brister i inre överensstämmelse och trovärdighet är det lätt hänt att förlora förtroendet.
Vi kan ta den aktuella filmen Gone Girl med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna som illustrativt exempel.
Om vi spelar fram rullen till efter den där sexscenen där Amy just skurit halsen av Desi Collings och fullständigt översköljd av blod, blir räddad och tagen till sjukhus.
Väl där sitter hon efter förhör och undersökning insvept i en typisk sjukhusklädsel – men fortfarande fullständigt nedsölad med blod.
Och om inte förr – så då, börjar i varje fall mina varningsklockor ringa.
Och som om inte detta vore nog, när hon väl kommer hem och duschar med Nick, så strilar blodet utmed hennes nakna kropp. Där någonstans börjar jag se rött!
Efter en sådan flagrant brist på autenticitet (överensstämmelse med verkliga förhållanden) och inre kongruens (överensstämmelse med berättelsen) så kan filmen inte längre trovärdigt knytas ihop – och faller därmed också i sin helhet!
… är som bortblåst!
Jag gav därför filmen betyget 3 (av 10 möjliga) på IMDB. Men ser samtidigt att snittbetyget ligger på hela 8.3 framröstat av 252 113 användare! Då börjar jag också inse att det här med inre överensstämmelse och trovärdighet inte längre verkar spela någon större roll.
Det är inte så att jag tror att en fantasyfilm ska vara i strikt överensstämmelse med verkligheten – nej! Det är inte det! Men om en berättelse som någonstans ska förmedla känslan av att ”detta kan hända dig” kan komma undan med allt vad klassisk berättarteknik innebär – det förefaller mig besynnerligt.
Och om det bara handlade om någon usel Hollywoodproduktion så hade väl saken varit rätt ointressant – men jag drar andra slutsatser.
Jag ser nämligen att vår kultur hamnat i en verklighetskris där våra gamla och logiska relationer till världen alltmer börjat hamna på skam. Och överlag så dominerar i dag, trots en allt högre utbildningsnivå (eller kanske just på grund av den), också en större misstro mot den verklighetsbild som hitintills varit dominerande.
Allt fler bedömer också denna gamla bild som orättfärdigt skev och maktfullkomlig och kastar därför, så vitt jag kan se, också ut såväl rationalitet som klassisk berättarkonst med badvattnet.
Anthrôpos Metron 
Jag har inte sett det där, men jag tror att jag sett något liknande. Jag kan inte minnas namn på filmen. Jag blev irriterad, men jag tror, att det var en konstnärlig regissör, som ville låta mig se en inre upplevelse.
Ungefär ”den våldtagna” som inte kan bli ren i duschen, utan duschar och duschar och duschar och den nedsmutsning hon upplever är kvar. Smutsen är lika verklig som Döden hos Bergman.
Alla uppskattar dock inte Bergman och den sortens filmkonst. Den har blivit svårt parodierad. Och försöken att kopiera honom är sällan lyckade.
Men min gissning är en regissör som vill likna Bergman. Du som sett filmen får avgöra hur bra eller patetiskt försöket blev.
Kan bara meddela att försöket i detta fall blev tämligen patetiskt!