Category Archives: Vetenskapsteori

97. Kunskap om naturen

De hippokratiska gamla skrifterna diskuterar ofta själva grunderna för hur en rationell vetenskap ska bedrivas. De utgör därmed historiskt sett det första vetenskapsteoretiska anslaget med en rad avgörande frågeställningar som; vad är det vi egentligen ser, hur ser vi och hur hanterar vi sedan de kunskaperna vi inhämtar?

Texterna redogör också för en hållning som både avser vetenskapsmannens karaktär (ethos) samt hans förmåga (techne) att skickligt kunna utläsa och tolka vad det är som visar sig i studiet av naturen.

Dessa och liknande frågor genomsyrar flertalet av de drygt sjuttiotalet skrifter som ingår i samlingarna och som alla har en rad olika upphovsmän. Det är alltså inte läkaren Hippokrates själv som har skrivit dessa utan olika författare som var mer eller mindre verksamma inom den s.k. hippokratiska skolan på den grekiska ön Kos under 300–400-talet före vår tideräkning.

Det har framförts en teori* om att en av dessa skrifter skulle kunna vara skriven av självaste Protagoras. Denna text heter i engelsk översättning, ”On The Art”. Och texten torde –  om det inte vore för att de medicinska kunskaperna tidigt försköts och lades i glömska – ha bildat grunden på vilken de empiriska vetenskaper sedan skulle ha kunnat utvecklas. Så skedde dock inte…

Att det då var just läkarvetenskapen som utvecklade de första stapplande försöken till en metodisk och empirisk forskning var nog också bara följdriktig. Människokroppen med dess utsatthet för sjukdomar och död måste ha varit ett näraliggande och påkallat objekt för studier.

Detta gör också just läkaryrket i sitt ursprung till den första vetenskapen. Läkarna var alltså de första egentliga utforskarna av naturen, de första vetenskapsmännen. Och de förvaltar på sätt och vis fortfarande denna rationella och empiriska metod som då grundlades.

Och betraktar vi det svenska begreppet ”läkare” finner vi att detta hänger samman med betydelsen – den som har kunskap och auktoritet att lära ut –  alltså en lärare. ”Lärare””läkare” kommer också ur samma språkliga rot, nämligen ur ordet ”lerere”. Precis som också är fallet med den nära synonymen ”doktor”.

Men med det engelska begreppet ”physicist” kommer vi dock än närmre själva ursprunget.  ”Physicist” har nämligen sin upprinnelse i latinets ”physica” – “naturvetenskap” och som i sin tur härrör från det gamla grekiska begreppet φυσική επιστήμη som helt enkelt betyder ”kunskap om naturen”.

(Gällande detta ämne se också inläggen ”96. Varde ljus – Så blev det mörkt!” och ”92. Humanism vs. Naturvetenskap”.)

*Theodor Gomperz (1832–1912) —denna idé framställs framförallt i skriften ”Die Apologie der Heilkunst” (1890) och i ”Griechische Denker: Geschichte der antiken Philosophie”.

1 kommentar

Filed under Etymologi, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

96. Varde ljus! – Så blev det mörkt!

"Earth" av C. Saar

Att läsa de antika hippokratiska textsamlingarna är som att blicka tillbaka ner i det vetenskapliga tänkandets gryning. Vi möter här en trevande men ståndaktig övertygelse i kampen mot gamla traditioner och vidskepelser.

Nya kunskaper som dessvärre också skulle komma att förlora slaget om verkligheten och tystas i flera tusen år.

Om vi säger så här: ca. 400 år före vår tidräkning var läkarkonsten troligen lika utvecklad som den sedan skulle komma att bli under 1700-talet. Detta ger kanske lite perspektiv på historien och även på våra moderna liv och den utveckling vi i dag tar för given.

Tänk om våra läkemedel och höftledsoperationer förbjöds på grund av att de ansågs skadliga för vår andliga tillväxt. Jag tänkte nästan skriva, ”det går nästan inte att tänka tanken” – men det är just det som är problemet. Det går att tänka tanken!

Under närmare två tusen år jagades så de empiriska vetenskaperna ner under jorden. Sjukdomar som gick att diagnosticera och åtgärda existerade officiellt inte. Att försöka ändra på naturliga förlopp betraktades som ett hot mot den ordning och de goda avsikter som Gud förmodades ha haft när han skapade världen.

Sjukdom och olycka betraktades som hans rättmätiga straff. Att bota någon uppfattades som att sätta sig upp mot den gudomliga rättvisan.

"A sad darkness"

Men alla var inte lika övertygade.

Det var många som lockades att använda sig av sitt sunda förnuft, lära av erfarenheter och experimentera med naturen. Så uppstod också under medeltiden maktens svartvita motbilder: häxan, trollpackan i pakt med djävulen som kokade fladdermusvingar blandade med huggormar…

Vetenskap och empiriska studier har alltid varit en riktig vass nagel i ögat på alla som menar att vi ska sträva efter en annan tillvaro än den vi faktiskt har. Så var det förr och så är det faktiskt fortfarande på sina håll.

Att fyrtio procent av USA´s befolkning tror att världen skapades för sextusen år sedan och att människan levde sida vid sida med dinosaurierna talar sitt tydliga språk och visar hur farligt nära vi befinner oss detta mörker.

Upplysningen på 1700-talet är inget som kom och segrade en gång för alla, det är ett tillstånd som vi dagligen måste kämpa för att upprätthålla.

5 kommentarer

Filed under Kunskap vs. Okunskap, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

92. Humaniora vs. Naturvetenskap

Humaniora utvecklades hand i hand...

Stundtals framställs de bägge vetenskapsinriktningarna som om de befann sig på någon slags naturlig och grundläggande kollisionskurs.

Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.

Det finns dock trådar som leder bakåt i historien och som uppvisar en helt annan bild.

Protagoras, vanligtvis uppfattad som den förste humanisten, avfärdade tidigt tron på gudar och andra vidskepelser och lade därmed också grunden för en teori om vad vi egentligen kan veta något om.

Denna kan kortfattat tolkas som, att det i första hand (1) alltid är vi människor som mäter och väger något. (2) Att vi aldrig kan mäta något som inte finns. (3) Att när vi mäter något som vi positivt uppfattar som existerande även måste ta hänsyn till en rad olika och avgörande faktorer. Dessa kan vara sådant som läge, temperatur, årstid, ålder, sammansättning, utseende samt hur allt detta i sin tur sammanfattas och uppfattas av oss (appearence).

Som modern och sekulariserad demokrat fick Protagoras idéer stor genomslagskraft under Perikles demokratiska regim under 450-talet före vår tidräkning.

Och den vetenskap som först och främst plockade upp dessa empiriska och förnuftsbaserade metoder var läkarvetenskapen. Det finns bevarat ett sjuttiotal medicinska skrifter från denna tid som samlats inom ramen för vad man kallar ”de hippokratiska skrifterna”. Hippokrates var den förste ”läkaren” och ursprunget till den läkar-ed som många nyutexaminerade svurit sedan dess.

Dessa gamla hippokratiska texter har dock försummats från filosofiskt och humanistiskt håll eftersom de i första hand berört en naturvetenskaplig forskningsgren – nämligen läkarvetenskapen.

...med läkarvetenskapen.

Men i dessa texter framträder samtidigt så mycket mer än bara ett uppradande av sjukdomar och kroppsdelar.

Här berättas också om de förhållningssätt en forskare måste anamma för att rätt få tillgång till relevant information. Och om det ”öppna” sinne man måste bemästra för att inte fasta i sina mest älskade teorier.

I samtliga dessa texter ser vi tydligt hur de första stapplande vetenskapliga stegen tas och att dessa sker i nära samklang med ett övertygande humanistiskt anslag.

Var någonstans på vägen har då alla dessa motsättningar uppstått?

Och var i består egentligen den intellektuella snarstuckenhet som skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning?

(I andra delen av detta inlägg ska jag försöka presentera en idé om hur dessa motsättningar uppstått och vari de egentligen består…)

23 kommentarer

Filed under Humaniora, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

3. Ge mig en fast punkt…

Den grekiske matematikern och uppfinnaren Arkimedes (287-212 f.Kr.) uttryckte någon gång de berömda orden ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden”. Vad han hade upptäckt var just hävstångsprincipen med vilken han kunde beräkna utväxlingen på en viss mängd tillförd kraft. De bevingade orden talade alltså i första hand om en fysikalisk princip.

Citatet har dock letat sig vidare och uppträder även i andra mindre naturvetenskapliga sammanhang. Man menar då vanligtvis, ”ge mig en oföränderlig och absolut sanning och jag ska därefter äga makt att förklara allt”.

Vad Arkimedes menade var att det inte finns några fasta punkter i vårt fysiska universum – inte ens fixstjärnorna är vidare fasta. Men vad ordspråket mer har kommit att handla om är just frånvaron av alla eviga sanningar. Och om vi verkligen kunde veta något med säkerhet – då skulle det också vara möjligt för oss att finna andra säkra kunskaper. Det ena skulle leda till det andra. Som kulorna på ett pärlband. Och många har också letat efter dessa fixpunkter och många svar har föreslagits.

Det kanske mest kända är den franske filosofen René Descartes (1596 – 1650) och hans ”cogito ergo sum” – ”jag tänker, alltså finns jag”. Utifrån denna fasta punkt kunde han snart bevisa allt mellan himmel och jord och till och med guds existens.

Så lätt är det alltså att nå fram till säker kunskap och nya sanningar efter det att man har fastslagit en.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Sanning & Inkonsekvens, Vetenskapsteori