92. Humaniora vs. Naturvetenskap

Humaniora utvecklades hand i hand...

Stundtals framställs de bägge vetenskapsinriktningarna som om de befann sig på någon slags naturlig och grundläggande kollisionskurs.

Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.

Det finns dock trådar som leder bakåt i historien och som uppvisar en helt annan bild.

Protagoras, vanligtvis uppfattad som den förste humanisten, avfärdade tidigt tron på gudar och andra vidskepelser och lade därmed också grunden för en teori om vad vi egentligen kan veta något om.

Denna kan kortfattat tolkas som, att det i första hand (1) alltid är vi människor som mäter och väger något. (2) Att vi aldrig kan mäta något som inte finns. (3) Att när vi mäter något som vi positivt uppfattar som existerande även måste ta hänsyn till en rad olika och avgörande faktorer. Dessa kan vara sådant som läge, temperatur, årstid, ålder, sammansättning, utseende samt hur allt detta i sin tur sammanfattas och uppfattas av oss (appearence).

Som modern och sekulariserad demokrat fick Protagoras idéer stor genomslagskraft under Perikles demokratiska regim under 450-talet före vår tidräkning.

Och den vetenskap som först och främst plockade upp dessa empiriska och förnuftsbaserade metoder var läkarvetenskapen. Det finns bevarat ett sjuttiotal medicinska skrifter från denna tid som samlats inom ramen för vad man kallar ”de hippokratiska skrifterna”. Hippokrates var den förste ”läkaren” och ursprunget till den läkar-ed som många nyutexaminerade svurit sedan dess.

Dessa gamla hippokratiska texter har dock försummats från filosofiskt och humanistiskt håll eftersom de i första hand berört en naturvetenskaplig forskningsgren – nämligen läkarvetenskapen.

...med läkarvetenskapen.

Men i dessa texter framträder samtidigt så mycket mer än bara ett uppradande av sjukdomar och kroppsdelar.

Här berättas också om de förhållningssätt en forskare måste anamma för att rätt få tillgång till relevant information. Och om det ”öppna” sinne man måste bemästra för att inte fasta i sina mest älskade teorier.

I samtliga dessa texter ser vi tydligt hur de första stapplande vetenskapliga stegen tas och att dessa sker i nära samklang med ett övertygande humanistiskt anslag.

Var någonstans på vägen har då alla dessa motsättningar uppstått?

Och var i består egentligen den intellektuella snarstuckenhet som skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning?

(I andra delen av detta inlägg ska jag försöka presentera en idé om hur dessa motsättningar uppstått och vari de egentligen består…)

23 kommentarer

Filed under Humaniora, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

23 responses to “92. Humaniora vs. Naturvetenskap

  1. Erik

    ”Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.”

    Vilket inte utesluter att naturvetenskaperna intresserar sig för människan och hennes göranden, eller att de humanistiska vetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron… Med risk för att påpeka något uppenbart tål bilden av de bägge lägren att nyanseras, tror jag. Dessutom sammanfaller de olika kunskapsintressena ibland, vilket verkar glömmas bort ibland.

    Vidare skriver du om en intellektuell snarstuckenhet, som ”skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning”. Är inte säker på vad du syftar på här, men du kanske kommer dit?

  2. Jag håller med dig. Det finns ingenting som utesluter en korsbefruktning och ibland sammanfaller de helt naturligt – men inte alltid!

    Och ja visst! Generaliseringar kan alltid nyanseras. Inom Humaniora har vi ju filosofin i ena hörnet och… kanske juridik och ekonomi i det andra och det kanske är mindre som förenar dessa skilda områden än de senares kanske mer överskridande karaktär.

    Jag förstår att du inte ser vad jag syftar på eftersom jag inte riktigt har kommit dithän. Men jag hoppas att jag på ett någorlunda begripligt sätt ska kunna redogöra för detta senare .

  3. JLRamírez

    Aristoteles talade om en skillnad mellan två kunskapsområden: det som inte kan vara på annat sätt och det som kan vara på annat sätt. Det finns kunskapsföremål som lyder egna lagar som vi kan fastställa. Detta är vad naturvetenskaperna studerar. Humanvetenskaperna har att göra med oss själva. Studiet av samma materiella fenomen kan göras enligt principen ”ceteris paribus” (allt annat likadant), dvs. att vi kan upprepa ett experimentet t.ex. och bekräfta om vår observation stämmer, under förutsättning att ”allt annat förblir oförändrat”. En mänsklig situation kan inte upprepas exakt likadant. Därför anses naturvetenskapen vara en säker kunskap medan humanvetenskapen är mindre bestämd. Den första etableras genom en kalkyl, den andra genom tolkningar. Allt detta är ändå en sanning med modifikationer. Så enkel är det inte.
    En god naturkunskap ger oss möjlighet att handla och åstadkomma eller undvika förväntade effekter. Detta är vad Francis Bacons tes (”Kunskap är makt”) innebär. Vi kan dessutom tvinga naturen till något som inte funnits och till synes var omöjligt (t ex at flyga) genom att lyda och utnyttja dess egna lagar. ”Natura nisi parendo non vincitur” (man kan inte segra över naturen utan att lyda den, dvs. dess lagar).
    Men därmed är inte allting klart. På modern tid uppstår en mellanting mellan humanvetenskapen och naturvetenskapen, nämligen socialvetenskaperna. Dessa försöker anpassa sig till naturvetenskapen, men har inte samma säkra grund. Medan naturvetenskapen utgår från fast definierade begrepp, har begreppen i socialvetenskaperna en varierande referens. Men i det förda resonemanget har vi behandlat ”kunskapen om naturen” som om det vore detsamma som ”naturen”. Vetenskapen är en språklig begreppskonstruktion som försöker fånga något annat än själva kunskapen. Kunskapen är en mänsklig aktivitet som försöker fånga och tolka något annat (naturen t ex.). All mänsklig aktivitet är humanvetenskaplig. Vetenskap är en mänsklig aktivitet, således humanistisk. Naturens förhållanden kan man bara förstå genom en humanvetenskaplig betraktelse som kallas ”naturvetenskap”. Vetenskapen är alltid humanistisk, både när den betraktar själva människans villkor eller naturens. Natur är inte detsamma som naturvetenskap. Naturvetenskapens anspråk på att vara oberoende och säkrare än humanvetenskapen är således en vilseledande sammanblandning av naturfenomenen (eller sociala fenomen) med vad vi gör med den (idémässigt och språkligt). All vetenskap är en humanistisk produkt.

  4. Ja, så skulle man nog kunna sammanfatta essensen i det jag försöker föda fram här. Och jag känner mig ganska förvissad om att även Protagoras skulle ha kunnat skriva under på att ”All vetenskap är en humanistisk produkt.”

  5. JLRamírez

    Den mänskliga kunskapen ger oss en fantastisk makt, på gott och ont. Vi är de enda djuren som förmår att förändra världen och att förstöra den. Det beror på LOGOS, på vår förmåga att skapa en artikulerad förklaring av världen. Men det skapar också en paradox. Vi är både inne och ute i världen och vi glommer att vår mentala föreställning av världen och den förklaring i ord som vi konstruerar om den inte är detsamma som världen och det som behandlas. Jesper Hoffmeyer, en klok dansk biolog och semiotiker, skrev en bok som heter ”Naturen i huvudet – Om biologisk vetenskap”. Naturvetenskap är inte naturen, det är en förklaring om naturen som vi konstruerar med språkets hjälp och som kan vara bättre eller sämre skapad. Vetenskaplig sanning i absolut mening finns inte. Det finns bara en adekvat förståelse och förklaring som visar sin s k ”sanning” om den går att använda i det praktiska umgänget (erfarenheten) med det som vetenskapen försöker beskriva. Denna sammanblandning mellan vår tanke och vår beskrvning av det som är tankens och beskrivningens objekt, är det som i retoriken kallas ”metonymi”, som är viktigare att bevaka och svårare att upptäcka än metaforen. Själva ordet ”sanning” har haft tre olika betydelser. Men jag kan inte förlänga denna förklaring här.

  6. Ja LOGOS är stort! Så stort att en hel tradition av filosofer upphöjde det och likställde det med GUD själv! Och så vidare…

    När jag skrev arbetet om Herakleitos och Logos så valde jag konsekvent att läsa honom utifrån ett strikt ”protagoreiskt” språk-perspektiv utan några som helst andra övertoner. Detta chockade dock vår vän Hans Ruin som inte tidigare hade stött på en sådan o-mystisk Herakleitos-tolkning (och självklart inte heller höll med om den).

    Nä, någon sanning i absolut bemärkelse finns verkligen inte (i varje fall så är den ingenting som vi kan ha en praktisk erfarenhet av eller kunskap om). Men eftersom sanningsbegreppet ändå i någon slags praktisk betydelse är viktigt för oss att kunna använda för att urskilja just sanningar från osanningar så introducerade Protagoras ”Hetton & Kreitton” – svagare respektive starkare utsagor (om detta har jag skrivit i kapitlet med samma namn).

    Som du säkert har märkt utgår jag för det mesta från Protagoras och dennes förmodade perspektiv. Detta därför att han var den förste som samlade och uttryckte en kunskap om hur tätt sammanflätat språket var med vår uppfattning av verkligheten.

    Och så vidare…

  7. JLRamírez

    Ja, jag vet att du är väldigt engagerad i Protagoras, som är en sund rationalist. I hans spår finns Berkeley och Kant. Jag har arbetat med LOGOS-begreppet i den betydlesen som Aristoteles ger åt ordet. Det handlar om Ord och Tanke, dvs en tankeverksamhet som artikuleras med ordets hjälp. Den översättning jag ger åt ”logos” är ”diskurs”. Om människan inte hade LOGOS då vore han antingen en gud eller ett djur, säger Aristoteles.
    Min avhandling ”Skapande mening – En begreppsgenealogisk undersökning om rationalitet, vetenskap och planering” är inne på alla dessa spår. Jag funderar på att kopiera den i nätet, eftersom upplagan tog slut och jag gjorde ingen ny tryck.
    Låt mig ta upp några rader från den text sin inledde denna dialog:
    ”Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden”. Det som är viktigast, och som många inte lägger märke till, är att ”syssla med att mäta, väga och diagnosticera verkligheten” är en mänslig aktivitetm således en humanistisk verksamhet. Detta visa att den enda vetenskapen är humanvetenskapen. Naturvetenskaperna är bara en kunskapsteknik.

  8. Jag skulle gärna läsa ”Skapande Mening” om den görs tillgänglig! Det vore intressant att jämföra det Logos-begrepp med rötterna i en aristotelisk uppfattning som du utgått från med min ”avskalade” Herakleitos-Protagoras variant.

    Och javisst är det så som du säger, det finns givetvis bara mänskliga kunskaper – men trots denna självklarhet så har ändå flertalet tänkare (som jag har stött på) alltid i någon utsträckning försökt blanda in något mycket-större-än-människan för att säkerställa kunskapernas giltighet.

    • Nils Ivar Tenmann

      Hela detta samtal refererar mer eller mindre uttryckligt till något mycket större än (personerna Max, Erik, José, Nils, som levande ex av allmänbegreppet) ”människan”… som ex. inom begreppet ”liv”, o.s.v ”Gud” är… en mänsklig handlingsbeteckning… som följd av den förutsatta existensen av ”något” ö.h.t… för somliga människor… alltid ”något” – kanske som ”döden” i motsats till ”livet” – ”något” evigt, hitom och bortom, outgrundligt större än människornas tillfälliga uttryck för begreppet om vad som är och inte…
      Många tänkare (som jag stött på) bevisar sin tro och meningsbildnings (absolut relativa) förutsättning uttryckt på liknande vis… Det stör inte mig numera på ålderns höst så värst nämnvärt i allmänhet… ty:

      … många tänkare jag stött på talar som om de vet med sig vara uttolkare av det ena och andra per-spektiv-ellt och inbördes relationellt ytterst bestämt av en evolutionär ”berättelse” eller ”begreppsgenealogiskt” given ”förförståelse”… som om en eller annan slags ”helhetsföreställning” beledsagar människornas, likt en alltid större ”spiralt” expanderande ”cirkel”, sökande sina livs meningsbildning…

      Det är visserligen inte alldeles givet liktydigt, att tänka på beteckningen ”Gud” som betecknande av handling i jämförelse med beteckningen ”cirkel” som betecknande en cirkelspiral rörelse… men det är ju bara fråga om en liknelse, inte en identifiering…. ”en positivist kan inte vara en hermenuetiker, för i så fall är denne inte positivist och en hermenuetiker måste vara positivist, annars är denne inte hermenuetiker”…

      Så slog mig tanken på språkbruket… att blanda in något ”mycket-större-än-människan”…. ty någon ”människan” finns lika lite eller mycket som ”Gud”… skriver jag att jag tänker jag kan säga…

      • Nils Ivar Tenmann

        Ungefär bara… om jag menar att det är en skillnad mellan ”praxis” och ”poiesis” i Aristoteles ”verktygslåda” i den mening JL Ramírez översätter uttrycken till svenska, såsom en skillnad mellan ”handling” (to act) och ”göra”/”tillverka” (to do) – vilket jag finner vara en rimlig och etiskt meningsfull urskiljning… Ändock, får jag av och till lite svårt att begripa vad jag ”tillverkar” för slags mening med ordet ”handling” i och för sig… Översätter jag återigen till ”praxis” med en slags löst traderad innebörd av Aristoteles ”praxis”-begrepp… begriper jag det som den paradoxala existensens samtidiga varande ”både inom och utom världen”, både ex-istens och im-manens… jag tolkar således ”praxis” som ett slags över-begripet ingripande och inbegripet övergripande, menandet och dets uttryckande… både det alltid onämnbara större än det för tillfället tänktbart största uttryckets utsagda tillverkningsakt av meningsfullt… delaspekernas helhetsaspekt.. så att säga, likt en kristens JHV = ”Jag är Jag” typ ordet Gud är ”Gud”… VA? = alltid en början… eller formalogiskt lika med A = A och inte alls så tomt på information som det är ämnat att vara…

        Den teoretiska fysikern Ulf Danielssons i Lund tror att vi med ”naturkunskapndet” kan nå ett tillfredställande svar på frågan hur det ”hela började”… kanske också vad ”livet” är… men vad ”medvetandet” är, tror han inte vi någonsin kommer att kunna besvara med naturkunskapandets tillvägagångsätt… jag tror också… jag tror att humanvetenskapandet kommer ställa många andra för oss människor mer väsentliga frågor… några tycker jag börjar ta form här… även om jag inte är skickad att retoriskt urskilja dem…

  9. JLRamírez

    Min avhandling ska finnas i Södertörns högskolas bibliotek, on det är där du håller hus. Den finns i flera universitetsbibliotek. En presentation av avhandlingen kan jag skicka över i PDF om jag får en adress. Hela avhandlingen kan jag inte fixa därför att jag måste gå igenom alla grekiska ord och liknande förvanskningar och få ett manus som passar i Internet. Ett flertal av mina texter finns på flera hemsidor. En av dem som är väldigt bra är Samarbetsdynamiks hemsida: http://www.samarbetsdynamik.se/
    [Om du öppnar den så letar du längst ner i sidan och då finns en referens till José Luis Ramírez’ skrifter. Om man klickar där så får man ett 10-tal skrifter tillgängliga. Andra hemsido med mina texter kan jag återkomma till]
    Ang. Aristoteles’ LOGOSbegrepp brukar jag sällan skriva en text utan att återge ett citat från hans bok ”Politiken” som , om man läser det väldigt noga, säger mer om människans kunskap än många böcker. Det handlar om stycket där det påstås att Aristoteles definierar människan som ”politskt djur”. Det är inte riktigt. Ordet ”politisk” får inte uppfattas i ordets moderna mening. Det ska betyda ”social”. Människan är inte det enda samhällsdjur som finns, men är ett samhällsdjur i väldigt speciell mening, därför att människan har något som heter ”logos” (tanke och språk). Det finns flera sociala djur och djur som kommunicerar, men bara människan har LOGOS. Låt oss återge citatet:
    ”Det är uppenbart varför människan är ett samhällsdjur (politikòn zõon) i större mån än vilket bi eller vilka flockdjur som helst: naturen (fúsis) gör – som vi [brukar] säga – inget i onödan och, bland alla djur, har endast människan ordförmåga (lógos). Ljudet (fonè) är tecken (sêmeîon) för smärtan och lusten och därför har också alla andra djur det, ty deras natur (fúsis) når fram till att känna smärta och lust och ge dem till känna (sêmaínein) för varandra; men lógos är till för att uppenbara det nyttiga och det skadliga, liksom det rättfärdiga och det orättfärdiga, och det är, i jämförelse med alla andra djur, människans attribut att endast hon äger kännedom om det goda och det onda, det rättvisa och det orättvisa osv., och delaktigheten (koinônía) i dessa saker åstadkommer hushållet (oikían) och stadssamhället (pólin).” (Aristoteles Politiken. {1253a 7-18}).
    ”Logos” är tankeförmågan artikulerad med hjälp av språket: diskursiv förmåga. Dia-logos betyder ordagrant ”genom-tänkt”. Att svenskan har just ordet ”genomtänkt är verkligen en terminologisk förmåga som andra språk borde vara avundsjuka på. Cicero talar om ”Ratio et oratio”, när han ska referera till LOGOS.

  10. Tack, jag har nu läst ett par av dina texter, bl.a ”Språket som retorik” och ”Har retorik med doxa att göra?” och börjar nu få en bild av ditt perspektiv.

    Jag har egentligen inte läst tillräckligt av Aristoteles för att kunna göra en sannolik bedömning av dina tolkningar – men de är ju helt klart intressanta – min begränsade erfarenhet dock, har gett mig en helt annorlunda bild av denne tänkare.

    Jag har upplevt honom mer som påverkad av Platon (trots att han försökte rätta till de värsta idealistiska fördomarna).

    Så som du här utläser Aristoteles påminner det mer om vad jag skulle kalla en ”protagoreiskt” hållning.

  11. JLRamírez

    Det är klart att Aristoteles ligger närmare Protagoras än Platon. Användningen av logosbegreppet från Herakleitos till Aristoteles har sin historiska utveckling. Vi får dock inte bortse ifrån att det är lite problematiskt att uttala sig alltför säkert om vad grekerna säger utan att ens kunna någon grekiska alls.
    Det handlar om tolkningar av både ord och situationer: det som Collingwood kallar ”reenactement”. Att läsa en enda översättning av Aristoteles på ett språk och ta det ”Aristoteles egna ord”, utan att bedöma själva översättningen på sakliga grunder, har blivit en vana i avhandlingar som jag finner som fusk. Man släpper in översättaren som medförfattare i ens egen text, utan närmare granskning heller. Den som, i en text författad på svenska, återger ett citat skrivet på främmande språk eller översatt till engelska, utan att bifoga en egen översättning eller utan att granska och ta ställning till den, borde inte få avhandlingen godkänd. I det vetenskapliga kravet borde ingå ansvaret för varje ord i avhandlingen. För inte länge sedan översatte man alla citat. Att detta inte görs längre säger en hel del om det akademiska idag.

    Ett klassiskt verk har oftast bara ett original, men många olika översättningar. Man kan då inte välja en översättning på måfå, eller begränsa sig till den enda översättningen man har tillgång till och (utan vidare) ta för givet att det återger originalets mening. Jag säger ”utan vidare” därför att det är svårt att granska vartenda ord, om man inte kan originalspråket. Men man kan i alla fall granska de orden som har ett avgörande betydelse för det man vill förmedla genom citatet. Jag ska exemplifiera.

    Vi talar nu om grekiska texter. Det enda ni andra kan göra, då grekiskan och latinet satts på undantag i utbildningen, det är att följa de tolkningar som gjorts av personer som förtjänar viss trovärdighet på grund av deras intygade kunskaper och deras sätt att resonera. Om man ska ta ställning till och göra en personlig bedömning — utan läsa i blindo– om en text av Aristoteles, t ex, bör man utgå från en jämförande läsning av flera översättningar (helst till olika språk). I en uppmärksam läsning finner man några centrala ord och begrepp av avgörande betydelse. Då går jag, med mina begränsade kunskaper i grekiska, till originaltexten och försöker ta ställning till vilken av de jämförda översättningar jag anser mest godtagbar. Det är på detta sätt som jag kom fram till att ordet ”pistis” (substantiv till verbet pisteuo) bör översättas som ”tillit”, i stället för att relatera det till ”övertalande” eller ”övertygande” på svenska, som det har blivit brukligt. Ett annat intressant ord de som brukar översättas som ”sannolikhet”. Det finns ett ord på grekiska som betyder ordagrant ”det som liknar sanning”. Endast en gång använder Aristoteles detta ord. Och Aristoteles ställer i detta fall sanning och sannolikhet alldeles bredvid och inte i motsättning med varandra.

    Vissa centrala ord ska hjälpa oss att få klarhet i hela meningen och om klarheten saknas, då är det på sin plats att granska den grekiska texten. I andra fall kan man konstatera att ett grekiskt ord, som ligger till grund för vårt eget moderna ord, inte får översättas ordagrant utan att vilseleda. Jag visade t ex att ”zoon politikon”, i det citerade stycket, inte får översättas som ”politiskt djur” (som många gör) utan att förvränga meningen. Detta visar sig genom ett litet ord som många hoppar över. Aristoteles säger inte att ”människan är det politiska djuret”. Han säger att ”människan är ett politiskt djur”, och tillägger dessutom ”i större utsträckning än andra flockdjur”. Det finns då flera ”politiska djur” vilket i vårt språk inte stämmer. Man måste då översätta grekiskan ”politisk” med ”socialt”, om man vill återge den aristoteliska meningen utan förvrängningar. Ett annat ord som vi fått i arv är ”metod” (grekiska MEHODOS). Det är ofta bättre att översätta det grekiska ordet med ”tillvägagångssätt”, eftersom ”metod” har fått en fastare och mer avancerad betydelse. Ett ännu mer överraskande exempel är ordet ”metafor”. När Aristoteles använder orden METAFORÉ menar har något bredare än vi med ordet ”metafor”. Den riktiga översättningen är ”trop”, inte ”metafor”,

    En klassisk författares text kan bara ”tolkas” på ett sådant sätt att vi kan använda hans ord med referens till något i vår egen moderna värld, som han inte kunde ha en aning om. Vi lånar hans ord för att säga något som anger oss på ett bra sätt. Det som gör en författare klassisk eller genial är att han ibland inte visste själv vilken tyngd has uttryck hade. Språket är vårt uttrycksverktyg och alla verktyg kan användas i situationer som är mer eller mindre anpassade.

  12. Jo, jag har märkt av problemet med grekiskan. Dels i uppsatsen om Herakleitos logosbegrepp där jag kollade alla upptänkliga översättningar men ändå hittade helt nya möjligheter då jag började härleda orden ett och ett från grekiskan (via Perseus dictionary). Och det var av denna anledning jag valde anslaget att göra det hela mer ”som en lek”.

    Nu finner jag åter samma problem då jag går in i de hippokratiska skrifterna. Dessa är dock så mångordiga att det blir lite svårt att ta ord för ord och de få översättningar som finns tillgängliga är både gamla och baserade på ännu äldre översättningar…

    Var säger Aristoteles ”det som liknar sanning”?

  13. JLRamírez

    Du har sett min text om ”Har retorik med doxa att göra”. Där behandlas denna problematik och nämns bl a ”to homoion to alethei” (”det som liknar det sanna”) med hänvisning till Aristoteles och exakt angivelse av stället i hans Rhetoriké Tekne. En mer exakt motsvarighet till vårt ord ”sannolikhet” kan man inte hitta.
    Man brukar tala om ”sannolikt” när Aristoteles använder ordet ”eikos”, som lutar åt det som är ”rimligt”. Ordet ”probably” är en vanlig synonym till ”sannolikhet” i engelskan och i andra språk.
    Många av våra ord grunläggs och utvecklas i Grekland vid övergången från talande kultur till skriftkultur och det filosofiska tänkandets uppkomst.
    Om uppkomsten av ordet ”polis”, som kom att betyda ”stad” rekommenderar jag en utmärkt bok av Fredrik Lång: ”När Thales myntade uttryck”. ”Polis” var den fästning eller borg där basileus (makthavaren) bodde. Det låg uppe på berget och, när polis kom att beteckna den plats där medborgarna finns, då ändrades namnet till ”akropolis” (den övere polis). Den nedre polis fanns vid ”agoran” (torget) där medborgarna kan utbyta ord eller varor med varandra på lika villkor. Därför blev Isegoría (Isos Agora = likhet i agoran) det första namnet för demokratin. Ordet ”kategori” har också med ”agoran” att göra: ”Katagoreuo” betyder att anklaga, apostrofera eller deklarera högtydligt. Ordet ”demokratia” var inte så positivt hos Aristoteles som man har trott. Det stod, i hans Politik, snarare för ”pöbevälde”. Det riktiga ordet för honom var ”politeia” som är ”medborgarstyre” och har översatts, via latinet, som Republik (res publica).

  14. OK! Då ska jag läsa om den mer noggrant.
    För övrigt mycket intressant gällande uppkomsten av ”polis”! Jag ska kolla upp Fredrik Långs bok.

  15. Pingback: 97. Kunskap om naturen | Anthrôpos Metron

  16. JLR

    Jag vet inte om du känner till att Aristoteles Rhetorike Tekne i svensk översättning ska snart komma ut. Den 2 mars äger rum en presentation i Campus Helsingborg (Lunds universitet).

  17. JLR

    Nu har vi på gång en seminarieserie (de kallar det för kurs) om Aristoteles betydelse. Förslaget väcktes av doktorander vid Södertörns högskola efter det at vi hade vår konferens i Helsingborg, men anledning av den utgivna översättningen av Aristoteles Retörik

  18. Tack för tips! Skicka gärna länk till mer info när sådan kommer. Kommer du att vara involverad?

    • José L Ramírez

      Den 18/9 kl. 17.30 blir fvår första träff i Södertörns högskolans lokaler. Sedan blir det ytterligare 4 tisdagar under hösten. Jag blev ombedd om detta och jag åtar mig det trots att jag har lite problem sedan en tid tillbaka. Jag är rädd att inte kunna prestera det som behövs, men å andra sidan är aktivering hälsosam. Önskemålet var 10 träffar (en per vecka). Det skulle jag kanske inte orka med och det skulle inte heller ge deltagarna så mycket. De frågor som behöver tas upp måste smältas av var och en. Det får inte bli en ”inmatningsbehandling”. Det ska bli en uppmuntran att förstå och använda Aristoteles tankegångar och synsätt i det egna perspektivet.
      En viktig del av denna insats är för mig att lyfta fram Ingemar Dürings betydelse. Han var inte bara den mest kunnige i Sverige om Aristoteles betydelse, utan en av de mest kunniga i världen. Han var professor i grekiska i Göteborg och en av de centrala figurerna i den högre utbildningssystemet i Sverige. Ordförande i den svenska UNESCO-delegationen och en drivande kraft i humanistisk undervisningspolitik i Sverige. Hans namn har ändå blivit glömt i hans hemland. Inte i andra länder. Ingen åberopar hans insatser och tala om hans verk här. Han skrev den mest omfattande boken om Aristoteles’ verk, men den gavs ut på tyska och har översatts till spanska (3:e uppl. är nu slutsåld) och till italienska. Den har aldrig blivit översatt varken till engelska eller till svenska och då blir en sådan bok okänd i Sverige. Han har ändå skrivit många texter på svenska som blivit bara antikvariatexemplar. Den kurs som vi ska ha i Södertörn ska ha som utgångstexter två skrifter från Ingemar Düring: ”Aristoteles -mannen och forskaren” (en högtidsföreläsning på 16 sidor från 1953) och ”Från Aristoteles till Leibninz – Några huvudlinjer i aristotelismens historia” (Lychnos 1952, på 05 sidor). Jag försöker nu få ett särskilt nytryck av dessa skrifter och/eller sätta upp dem i nätet. Jag tar fram någon av mina egna skrifter också under kursen. Jag kommer kanske att skriva ihop en särskild text med hänsyn till kursens innehåll).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s