93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s