Hur personlig kan du egentligen tillåta dig att bli i sociala mediekanaler?
Om jag talade till dig personligen på samma sätt som jag nu talar till en mängd olika läsare, skulle du nog ändå tycka att jag var lite nördig? Och ändå är det ju just det där personliga anslaget mellan två personer som jag här försöker efterlikna – som om vi bägge satt uppkrupna i en soffa och talade förtroligt med varandra.
Om ett samtal ska kunna bli personligt – så blir det ju alltid det i förhållande till den andre. Det är ju det som är själva grejen – vi blir så att säga först nära – i ett förhållande med någon.
Vilket innebär att vi ser, lyssnar av och registrerar varandra. För att på så vis kunna komma varandra närmare och känna hur pass förtroliga vi i stunden kan tillåta oss att vara. It takes two to tango!
Och detta inkännande blir ju lite mer komplicerat när vi riktar oss till många. Därför måste man i sådana lägen träna sig i att låta personlig utan att för den skull vara det. Det är en liksom en retorisk konst.
Men att lyssna till oss blir å andra sidan mer som att möta någon som alltid ler på ett och samma sätt mot alla de möter. Som vissa hurtfriska programledare i teve, eller som Cameron Diaz… Hur personligt kan det bli egentligen?
Cameron Diaz möter dig alltid med ett och samma leende...
Alltså, vi som försöker vara så där ”nära” på samma sätt och vid alla tänkbara tillfällen med alla möjliga – vi är givetvis inte ett endaste dugg personliga – vi bara försöker låta som om vi var.
I vår uppriktiga och ”nära” stil är vi ju kanske snarare bara rätt självupptagna. Eftersom vi faktiskt inte har någon att vara så där personlig med – vi intar alltså istället en personlighets-pose. Nej! Bättre! Vi intar en pose av att vara personliga.
Och det här retoriska greppet fungerar för det mesta riktigt bra och används givetvis flitigt av offentliga aktörer och av dem som skickligt förmår använda sig av sociala medier.
Alltså att förmå säga något på ett så öppet och resonerande sätt som möjligt utan att för den skull någonsin bli personlig, om du förstår vad jag menar…
Anthrôpos Metron 
Intressant, skriv mer på samma tema! :-)
Själv har jag alltid förvånats av att offentliga personer, när de ska bli fotograferade för att publicera bilden, tar på sig omedelbaft ett leende. Iband kan det hända om tråkiga ärenden, men att le tycks vara en förpliktelse. Många ler också när de tar en bild för sitt pass eller annan dokumentation . Jag har aldrig kunnat förena mig med ett sådant falskt beteende. En neutral bild av mitt ansikte är det enda jag kan prestera, om det inte handlar om en bild i en speciell situation, där vi ska visa att vi har roligt.
Bilden av sig själv är naturligtvis en ingrediens i det som Retoriken kallar Ethos, ett uttryck om vederbörandes person och inställning. Fingerade gester är kontraproduktiva, eftersom de tolkas som falskhet.