Etikettarkiv: Kommunikation

124. Det magiska tricket

Listen!

Om du tänker bli eller kanske är en person som arbetar med ord; med att debattera, övertala, förklara eller berätta – ja då hjälper det att förstå vad som ligger bakom det magiska tricket med att låta ”språket tala”.

Det handlar här först och främst om att kunna fästa sina tankar, sina ord och det man ska säga i en idémässig struktur.

Det är nämligen nästan aldrig så att en framgångsrik talare, berättare eller försäljare vet på förhand vad denne ska säga. Men givet situationen, så kopplar de in sig på en lämplig frekvens och låter sig föras fram av vad de kan hitta.

I stunden handlar det alltså om att ha förtroende för den egna förmågan – att veta att möjligheterna och variationerna egentligen bara ligger och väntar på att få komma till uttryck.

Och det är just också därför som en skicklig kommunikatör aldrig står svarslös – det finns, när man väl grundat själva perspektivet, alltid något som bär framåt.

Motsatsen finner vi hos dem som måste skriva ned, förbereda sig eller memorera allt de ska säga. Dessa blir givetvis lätt låsta och riskerar att bli ställda på hal is av en enda oförberedd fråga eller händelse.

Det gäller att skaffa fram nycklarna om man vill ta del av innehållet!

Så, för att kunna bli en skicklig pratmakare handlar det främst om att förlita sig till språkets egen förmåga att hitta rätt och att därefter koppla in sig på detta spår.

Givetvis kan ingen som saknar språk och kunskap någonsin koppla upp sig på detta sätt – vi måste få tillgång till nycklarna till skattkistan – för att kunna ta del av dess rikedomar.

Och när jag sitter och skriver detta inlägg så är det också just denna teknik jag använt mig av. I text är det givetvis lättare att hitta och haka på ett språkligt flöde – som talare är det svårare. Som talare måste allting ske simultant – när vi skriver kan vi alltid, när vi förlorar tråden, ta ett djupt andetag, luta oss tillbaks för att därefter återknyta till ämnet.

Och hur vet jag nu att allt detta stämmer? Ärligt talat – ingen aning – jag följde bara en tanke – ett spår som ledde oss hit!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

120. Midvinternattens köld är hård…

Stjärnorna gnistra och glimma...

Vi är alla i någon grad bärare och upprätthållare av ett språk. Men trots detta finns ju våra begrepp, ord, meningar också för sig, liksom lite vid sidan av – oberoende av oss. Men frågan är – hur? Och var? Har du tänkt på det?

Givetvis finns meningarna, orden alltid där i passiv form, nedpräntade på stentavlor, papyrusrullar, böcker, på hårdiskar och i databaser – skrivna, nedkodade budskap som egentligen bara väntar på att bli lösta (lästa). Men alla dessa ord, alla dessa myrtecken är ju fullständigt obegripliga för den av oss som inte äger nycklarna.

Så, var någonstans finns då själva innehållet, meningen som språket är bärare av och som gör så att vi till slut kan förstå något? Var?

Innehållet eller betydelsen måste ju ligga och vibrera som en slags resonans inom oss själva… eller hur?

Det krävs ju alltid en uttolkare för att levandegöra språket – meningarna väcks först till liv när vi tänker och när vi talar, när vi skriver och när vi läser – men framförallt när vi kommunicerar – alltså när vi är involverade i meningsutbyten med andra.

Men även då – är det som om språket på något sätt existerade i en alldeles egen sfär, med sitt eget liv, liksom svävande ovanför våra huvuden. Inte undra på att man tidigt trodde att det var något gudomligt och som det också står skrivet i bibeln: i begynnelsen var logos – och logos var Gud – det vill säga, språket, ordet, förmågan att kommunicera uppfattades tillhöra det gudomliga. Nu är inte jag den som brukar citera bibeln – men ändå…

...precis som meningarna och orden som är sammanflätade i ett evigt upplysande språk-nät

Ja, jag kan i betraktandet av språket liksom fyllas av en stämning av djup andakt – som när man betraktar den mörka, upplysta stjärnhimmelen en vinternatt – när man står där kall om näsan och tittar rätt in i evigheten och vet med sig att man egentligen inte begriper ett iota.

Så är det också att plötsligt känna att vi är omgivna av ett närapå evigt språk-hav. Ett språk-nät, en väv av meningar och betydelser som alla är noggrant sammanflätade med varandra och där det minsta, minsta lilla skitord sitter upphängt och ger en återklang av hela systemet.

Vad kan vara en bättre symbolbild av detta språkliga universum än internet, World Wide Web.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

62. Idioter!

De flesta av oss klarar ju av att knyta an och kommunicera utan att vara särskilt medvetna om hur vi egentligen bär oss åt. Vi förmår som regel att lyssna  – och vissa av oss hör dessutom vad andra säger. Stor sak!

En del av oss klarar till och med av konststycket att både lyssna och samtidigt förstå – och därefter även anpassa vad vi säger beroende på vem vi talar med – så att den andre förstår att vi har förstått. Ännu större sak!

Och om vi är någorlunda med så börjar vi exempelvis inte diskutera miljövård eller filosofi  med någon som sitter fastklistrad framför fotbolls-VM. Det vore liksom inte riktigt smart.

Och det är väl det som förmågan att kommunicera delvis handlar om här – anpassning – om man nu vill knyta an till någon annan.

”Don efter person”, sa man väl förr, och vad man menade var att man behövde närma sig olika personer på olika sätt.

Ett annat gammalt uttryck är att ”tala till bönder på bönders vis”, förvisso ett flagrant von-oben-perspektiv, men ger ändå uttryck för betydelsen av att kunna relativisera sitt tilltal. Helt enkelt för att kunna göra sig förstådd! Helt enkelt för att kunna föra ett samtal!

Men detta är det ju nu inte alla som gör eller ens vill göra. Alltså anpassa sig på detta sätt! Det finns många som bara önskar att få vara sig själva – göra sin grej. Inte längre förställa sig! Vara autentisk – okonstlad.

Idioter, mentalt efterblivna eller förståndshandikappade…

De som förr ställde sig utanför det gemensamma eller inte hade förmåga att förstå att ge sig in i gemenskap – kallades ursprungligen idioter!

Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet ”idiotes” som innebär att  vara en “egen” eller ”privat person”.

”Idioter” var alltså individer som inte hade förmåga eller lust att inordna sig några sociala sammanhang och som därför inte heller var delaktiga.

Alltså personer som bara hade ögon för det egna och inte ägde förmåga eller vilja att stämma av och relatera till andra.

Och utifrån denna tolkning lär det väl i dag finnas rätt så många ”idiotes”.

Och då talar vi alltså inte om några ”mentalt efterblivna” personer. Långt därifrån!

Idiotes” var  ursprungligen en mer lindrig beteckning för just detta utanförskap eller oförmåga. Men ordet ligger givetvis till grund för ordet ”idiot” som tidigare användes för att beteckna någon som var ”förståndshandikappad”. Tillstånden är ju besläktade.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Relativism

56. Att säga rätt sak…

Kairos

Kairos...

Det finns nu givetvis egenskaper som är bra och sådana som är dåliga. Det finns också egenskaper som är bra i vissa situationer och dåliga i andra. Mod exempelvis betraktas oftast som en positiv egenskap men när det går illa kallar vi samma egenskap för dumdristighet eller övermod. Och utfallet är ju oftast inget som den modige kunde veta på förhand. Att vara modig på ett bra sätt kräver alltså ytterligare några förmågor för att det hela inte ska gå över styr. Det kräver förmodligen också en förståelse för situationen och en förmåga till rätt timingKairos.

Kairos eller Caerus (lat.) är den flyende tidens gudom i det antika Grekland.  Han avbildas vanligtvis med en rakkniv i handen därför att han är så skarp och exakt. Han står på tå eftersom han alltid är på språng och ofta avbildad med vingar. Håret hänger ned över hans ansikte medan nacken hans är alldeles kal. Myten vill visa att du endast kan ta tag i honom när han kommer men aldrig när han är på väg bort.

När vi tänker att, ”ah, jag borde ju ha sagt…”, så är det just Kairos vi inte lyckades fånga. Och när nästa tillfälle uppstår och vi just säger det där som vi så gärna ville ha sagt, märker vi snart att slagkraften inte riktigt vill infinna sig. Det blir inte riktigt så som vi hade tänkt oss. Därför att de där väl genomtänkta orden aldrig på förhand kan anpassas till en framtida hypotetisk situation.

Hans nacke är kal

...nacke är alldeles kal

Att verkligen få till det, vid rätt tillfälle, är alltså inte något man kan lära sig en gång för alla. Det handlar snarare om en förmåga att se och rätt relatera till en mängd olika saker i en föränderlig situation.

Kairos handlar just om att kunna identifiera själva det mönster som uppstår mellan, vad vi skulle kunna betrakta som, en rad dynamiska och viktiga referenspunkter som bildar själva förutsättningarna för all lyckad kommunikation. När dessa samspelar och mönstret skönjs uppstår förmågan som i bästa fall förmår slå huvudet på spiken.

(Vilka dessa dynamiska referenspunkter är, är bland annat beskrivna i kapitlet VI. Kairos – Den flyende tiden – Det rätta ögonblicket i ”Meningen med Varför? Lösenord kan fås på förfrågan.)

Lämna en kommentar

Under Retorik, Sofistik