Kategoriarkiv: Retorik

maj 6, 2020 · 9:39 f m

350. Inte mycket mer att orda om!

Målsättning var att skriva 350 sådana här inlägg om 350 ord vardera. Det har nu gått lite mer än 10 år och det saknas fortfarande några för att ro detta i land. Men en målsättning är förstås precis som vilken annan princip som helst, mest bara ett sätt att ordna tillvaron.

Det finns goda målsättningar som gör att vi ibland får kraft att utföra saker – och så finns det goda målsättningar som till slut blir till dåliga för att vi tidigare inte visste bättre. Och så finns det ju förstås sådana som förändras under resans gång. Eftersom vi hela tiden förhoppningsvis lär oss något nytt.

I princip, skulle man väl kunna säga att det överlag är bra att vara principfast. Men kanske mest för att andra då ska veta var de har oss. För om man själv skulle välja att upprätthålla dåliga eller tvivelaktiga principer bara för att – torde väl detta snarast betecknas som dårskap.

Började alltså för tio år sedan med att skriva att ”1. Månen är gjord av ost” och på den vägen har det liksom varit och sedan bara fortsatt över tankens, verklighetens, kulturens och politikens alla möjliga och omöjliga stockar och stenar.

Speciellt har kanske målsättningen varit att skilja dem åt. Stockarna och stenarna. Det möjliga från det omöjliga. Eller kanske bättre, med att försöka urskilja tanken från verkligheten. De som så ofta är så sammanflätade Och därför skapar så mycket oreda.

Har i ett inlägg kallat denna oreda för ”det idealistiska misstaget”. Alltså när man tror så mycket på sina tankar att man till slut börjar utgå från att dessa även omfattas av andra och därför är en realitet att räkna med. När detta sker blir även de mest ädla tankar förvandlade till hjärnspöken.

Så är det. Därutöver har jag, alltså det riktiga skrivar-jaget, tröttnat på dessa texters retoriska jag, alltså på det stilmässigt anlagda ”jag” som varit en central del i själva formen för dessa perspektiv. Och det ska bli en befrielse att framöver få slippa ifrån det.[1]

 

[1]Kommer dock inte att sluta försöka artikulera texter kring själva temat i det jag sökt gestalta på detta sätt. Eftersom det överlag fortfarande ser rätt obearbetat ut. Men nu är siktet inställt på ett annat format och ett nytt tonläge där jag slipper från såväl ”jaget” som de egna tröttsamma reflektionerna.

Lämna en kommentar

Under Pragmatism, Prsonlgt, Retorik

december 5, 2019 · 10:10 f m

335. Svarte Petter*

 

svartepetter

Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?

Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?

Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.

När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.

Clown, Joker eller Sanningssägare?

Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.

Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.

Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.

Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.

  • Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som , , , , ,

mars 15, 2018 · 12:44 e m

313. Att luras utan att ljuga

Lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer …

Om du inte vet var du har mig – kan du självfallet inte heller lita på mig.

Om jag säger en sak men menar en annan – blir du förstås ställd. Speciellt om jag säger något så enkelt som ”ja” – men menar ”nej”. Då blir det plötsligt väldigt snurrigt. Och denna snurrighet är också själva strategin bakom lögnen som metod.

När någon luras eller sprider lögner hamnar nämligen omgivningen i underläge. Därför lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer som gör det svårare för andra att orientera sig.

Titta bara på den sittande presidenten i Vita Huset. När folk runt omkring väl samlar sig och återfår fattningen – kommer ytterligare en dunst av obegripligheter som ingen riktigt hinner få rätsida på innan det upprepas. Till dess att alla blir så bortkollrade att de också säkrar hans position. Lögnen har därmed ett stort försprång. Och makten får dessvärre stora fördelar.

I ett virrvarr av lögner blir det som är riktigt och sant till små krångliga detaljer som mest bara blir jobbiga för andra att behöva sätta sig in i. Jag vet! Det sker inte bara ute i den stora världen – utan även i den mindre.

… som lätt för oss in på sidospår.

Men lögn och lur kan givetvis ske på olika sätt. Varav vissa är riktigt raffinerade. När jag pluggade filosofi i Lund för länge sedan ingick en liten bok av Erik Ryding med titeln ”Att luras utan att ljuga”. Den tog upp en rad olika knep på hur vi lätt blir lurade – ibland faktiskt också genom att lura oss själva.

Vi lurar exempelvis oss själva när någon berättar en halv sanning som då får gälla för hela. Metoden som kallas tendentiöst faktaurval är inte helt okänd. Och den är effektiv därför att det är mottagaren eller läsaren som omedvetet kompletterar skeva budskap på ett sätt som överensstämmer med resten av historien.

En annan metod exemplifieras bäst genom historien om kaptenen och den försupne styrmannen som skrev skeppsjournal varannan dag. Som hämnd för kaptenens anteckning om att ”i dag var styrman full” skrev styrmannen nästföljande dag ”i dag var kaptenen nykter” och lyckades på så vis misstänkliggöra kaptenen genom att helt enkelt tala sanning.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som , ,

mars 17, 2015 · 9:50 f m

275. Margot rör upp ökendamm!

ksa-local1.553976-269x300

Vissa agerar i kraft av makt, pengar och gudomlig sanktion …

Tror man att man har rätten på sin sida agerar man nog på ett sätt – vet man däremot med sig att man bara har rätt i förhållande till sin egen styrkeposition, gör man förmodligen annorlunda.

Men det finns ju nu förstås olika orsaker till att man själv tycker att man har rätt.

Vladimir Putin har definitivt koll på läget och vet att han får rätt därför att han är en envis, skrupelfri, djävla skitstövel. Det är  ett sätt att få rätt på!

Saudierna å andra sidan är både starka och maktfullkomliga, dels på grund av oljepengar, dels för att de tror att de erhållit denna rätt direkt från Gud. Det är ett annat sätt att ge sig själva rätten att få rätt.

Och så kommer vi då slutligen till Margot Wallström som lägger ut linjalen och menar att hon har mer rätt än andra – utan vare sig nämnvärd pondus, makt eller gudomlig uppbackning – inte undra på att det rör upp lite ökendamm.

Skicklig diplomati måste givetvis utgå från verkliga och sakliga förhållanden; vad tror den andre om mig, vad har jag för möjligheter att göra min röst hörd, kan jag genom att agera självsäkert få den andre att bli ställd och börja titta i annan riktning? Eller kan det möjligtvis få motsatt effekt? En skicklig retoriker har många varianter att ta i beaktande innan den kan skrida till verket.

image

… för andra räcker det med pengar, visa musklerna och vara en maktfullkomlig jäkla skitstövel.

Margot är idealist, hon är övertygad om att hon står på den rätta sidan och att hon därmed äger rätten att moralisera över vad hon finner vara medeltida fasoner.

Jag håller fullständigt med henne!

Det som utspelar sig i Saudiarabien är medeltida, det är inhumant, det ska fördömas – men man kan ju dessvärre bara läxa upp någon utifrån en styrkeposition där den som blir uppläxad har förstånd nog att ta till sig av kritiken.

Putin skulle aldrig göra det, saudierna gör det troligen inte heller, så frågan är hur framgångsrikt utspelet har varit? Räddningen kan ju förstås vara den uppmärksamhet som konflikten fått av omvärlden – detta kan, om stödet kommer från rätt håll, ge lite extra tyngd till Margots fördel.

4 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Retorik

Taggat som , ,

mars 19, 2014 · 3:01 e m

219. Så vad är då ondska?

panthermedia_3741201_2324x3486Men hur är det nu? Ronald Reagan kallade på sin tid Sovjetunionen for ”Ondskans Imperium” och senare myntade Georg W. Bush begreppet ”Ondskans Axelmakter” och avsåg länder som gav sitt stöd åt terrorismen. Samtidigt i Iran menar man med samma uttryck snarare USA, Israel och Saudi Arabien.

Att man på politisk nivå retoriskt använder sig av begreppet ”ondska” för att tydliggöra fienden, är ju fullt förståeligt. Alla vet vi ju var vi ska stå i kampen mellan gott och ont. Så är det ju bara.

Frågan är bara om inte ”ondskan” innehåller något lite mer än så.

Man kan ju fundera över om infödingsstammarna i Borneos djungler var onda därför att de hade för vana att äta upp sina fiender? Är kannibalism ett uttryck för ondska?

Eller är allt köttätande ont oavsett vad vi sätter tänderna i?

Jag är rätt säker på att man svarar lite olika beroende på vem man är och vilka matvanor man har! Kannibalerna sitter lika lite och ojar sig över hur onda de varit efter att ha kalasat på sin fiende som den som just klämt en Big Mac på McDonalds medan veganen kanske har en lite annorlunda syn på saken.

Så vad är då ondska? mcdonalds-Big-Mac

Jo, det verkar ju som att vi menar att något är ont om det går oss emot. Det är i varje fall så de flesta använder sig av ordet.

Men denna relativisering av ondskan blir ju då tämligen banal. För då handlar ju ondska mest bara om ett empatiskt uttryck som säger ungefär detsamma som, ”dumma dig”! Och något mer måste väl ändå till för att vi inte ska förlora begreppet helt.

Om jag hade något att säga till om – skulle jag nog ha föreslagit att ondskan finns där det finns en handling som är fullt medveten om att det den gör är orätt, men ändå utför den. Ex. om jag trycker synålar i en kattunge och ser den lida – men ändå fortsätter därför att det är själva åsynen av lidandet som ger mig lust att fortsätta. Det är vad jag skulle vilja kalla ondska!

7 kommentarer

Under Etik, Politik, Retorik

Taggat som

februari 21, 2014 · 9:56 f m

216. Rien ne va plus!

Linear_counterpoint_from_Stravinsky's_Octet

Kontrapunkt

När jag skriver något så är det mest för att jag helt enkelt bara måste försöka få ännu en pusselbit på plats. Sen får det bli därefter – ibland hamnar de rätt, ibland inte.

Det blir liksom lite av ett hasardspel. Man satsar kanske allt på rött! ”rien ne va plus!”, kulan snurrar och hamnar på svart! och blir för ett ögonblick fullständigt utblottad.

Det är sådana smällar man får ta.

De som nu bara råkat snubbla rätt in i detta textflöde, kanske efter att ha googlat på ord som ”hasardspel” eller ”kontrapunkt”, lär knappast uppfatta eller ens uppskatta konturerna av det som utgör dessa texters form och innehåll. Det blir då mer som att på måfå slå upp sidan 216 i en bok, vilken som helst, och försöka få ett grepp om vad som händer.

Samma här. Det här är också bara en del av en berättelse som nu råkar befinna sig på just den här sidan.

Tanken var ursprungligen att gestalta, inte en bild, utan ett mönster. Den håller fortfarande. Och själva kompositionen började redan ta form på sidan ett.[1]

Varje inlägg är på så vis likt en kontrapunkt. De står inte isolerade utan är sammanflätade och bidrar till en begreppsmässig resonans. Varje inlägg bildar på så vis en utdragen ton som ger en ny klangbotten, utan något riktigt slut.

Och varför? Varför då utsätta sig för risken att kanske uppfattas som pretentiös, krävande och lite förmäten?

29_Drawing Hands by Escher

Om att skriva om att skriva

Jo, därför att det enbart är i samspel med andra, hur abstrakt detta än må låta, som bra tankar kan utvecklas. De är helt beroende av den samtida kulturella förståelsen. Och därmed även av er. Ni är alltså inte överflödiga. Ni utgör snarare den horisont mot vilken jag försöker uttrycka mig.

Och som klapp på huvudet kommer ibland ett käckt litet automatiserat meddelande som lyder; ”Nina S. tyckte ditt inlägg var ganska fantastiskt” – och jag fylls av en nästan barnslig glädje – trots att jag vet att det i själva verket bara var någon av er som, till intet förpliktigande, råkat klicka på ”gilla-tummen” längst ned på sidan.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Retorik, Semantik

februari 13, 2014 · 1:22 e m

214. Sir Russel och faster Hedda

Hedda Mörner

Gamla faster Hedda tillsammans med sin bror Carl Göran (foto från ca. 1909)

För de flesta är det fullständig självklart att tycka illa om krig. Och att då poängtera att man faktiskt ogillar krig är därför ungefär det samma som att säga att man inte gillar att få stryk.

Vi har just därför i vår familj alltid raljerat över gamla faster Hedda (1900 – 1999) för att hon en gång i tiden med emfas hävdade att ”Krig, det är hemskt”! Visst, visst! skrockade vi bakom hennes rygg – och himlen är också blå!

Vad vi nog inte riktigt fattade var att faster Hedda levt sitt långa liv med helt andra kulturella normer och förutsättningar. Dels levde hon under två världskrig. Dels i en tid där det inte alltid betraktades som så fruktansvärt med krig – snarare tvärtom.

Det finns mycket vittnesbörd om att folk runtom i Europa vid krigsutbrottet i juli 1914 befann sig i ett slags lyckorus. Bland kommentatorerna finns den uppburne engelske filosofen Bertrand Russel som berättat om att stämningsläget bland de intellektuella var, som han säger, om möjligt än mer exalterat.

Bertrand Russel var själv en av 1900-talets mest uttalade krigsmotståndare och skulle så förbli fram till sin död 1970. Han åtalades också i slutet av första världskriget för ”subversive anti-war campaigning” och tvingades sitta av sex månader i Brixtonfängelset.

B_Russell

Bertrand Russel, filosof, krigsmotståndare och försvarare av indiankrig

Men trots detta starka motstånd skriver han ändå, denna förnuftets och fredens mäklare, i sin essay ”The etichs of war” från 1915, att vissa typer av krig ändå kan vara befogade.

Och han nämner där bland andra sådana som koloniala angreppskrig!?

Och argumenterar för att exempelvis kolonisationen av Amerika och indiankrigen var etiskt riktiga?! Han menade nämligen att när ett krig förs mot en ”underlägsen civilisation” så kan det vara motiverat!

Ett ställningstagande som knappast någon skulle våga bekänna sig till i dag.

Så, vad har egentligen hänt? Jo, bland annat två världskrig, mängder med övergrepp och humanitära katastrofer men framförallt en massiv förändring av vår gemensamma förståelse av världen och människan. Vår kulturs själva topografi  har förändrats.

Och med detta och Bertrand Russel i bakhuvudet blev plötsligt gamla faster Heddas konstaterande, ”att krig är hemskt” inte längre så löjeväckande!

Lämna en kommentar

Under Etik, Moral, Retorik

Taggat som

februari 7, 2014 · 2:02 e m

212. Tomte Skur

KM+92050Jag skulle verkligen vilja berätta om en gammal uttorkad idé som, om man bara skrapar lite på ytan, ändå berättar en hel del om hur vi bättre ska nå fram med våra berättelser.

Eh, nu blev det lite ”Tomte Skur” över det hela – för dem av er som kopplar det här med Tomte Skur, vill säga. Och det kanske inte alla gör – och då blir det ju genast lite trixigare.

OK! Tomte Skur var ett skurmedel på vars omslag en tomte höll i ett paket med Tomte Skur, där en tomte höll i ett paket med Tomte Skur… Ja, och så vidare. Ni förstår poängen!

Och varför dra in det i det här sammanhanget. Jo, dels för att gestalta själva den rundgång jag nu själv försatt mig i; alltså genom att försöka berätta något om berättandet. Men också för att exemplifiera detta.

Alltså vad krävs av mig i berättande stund för att du ska kunna följa min tankegång och förstå vart hän jag vill komma? Och det är ju uppenbarligen ingen lätt sak – det märker vi ju redan nu, eller hur? Skurfilm

Och det blir ju inte heller lättare av att jag drar in ett gammalt skurmedel  – ett skurmedel som du kanske inte ens har hört talas om och inte kan relatera till.

Men om du kunde det – då skulle ju också själva tomteskuret hamna på sin plats. Då skulle du se logiken i det hela. Förstå det meningsskapande i Tomte Skuret, så att säga.

Och det är just det som också är den andra poängen här. Att gestalta vad vi rent berättartekniskt förlorar om vi börjar föra in bilder, ord och symboler som inte tillhör vårt gemensamma arvegods.

Och det jag egentligen ville säga, och som nu kanske hamnat lite i skymundan, är att teorierna och metoderna som omgärdar den antika idén om ”Topos Koinos”, och som vi kan översätta med ”gemensamt område”, faktiskt kan hjälpa oss på traven när vi vill förmedla något till andra. Det var väl i princip det jag ville ha sagt!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sofistik

mars 28, 2013 · 10:36 f m

165. En blomma jag tidigare aldrig sett!

outline-37619_640”Jag tog mig djupare ned, trevade fram i mörkret och kom allt närmare. Så, där, plötsligt, såg jag en växt jag tidigare aldrig sett. Med säregna blommor i färger för mig helt okända. Och jag undrade, hur ska jag någonsin kunna berätta?”

Det var ungefär så jag först formulerade denna gåta som förbryllade mig så mycket när jag var barn. Jag frågade runt i min närhet – men möttes mest bara av oförstånd. De fann frågan absurd!

När den samtidigt var så verklig! Hur kunde det komma sig?

Och så var det där med färgerna – hur vet vi överhuvudtaget att vi upplever något lika? Vilket vi ju faktiskt heller inte gör. Men om detta har jag ju redan skrivit i 22. Mamma, hur kan vi veta?

Samtidigt också den där ofattbara ovissheten kring var den höll hus som sades höra bön och som jag skrev om i förra inlägget: 164. Det är lika bra att erkänna! 

Det var nämligen så det hela började – först mest som ogripbara aningar och sedan alltmer som skräck!

images

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon.

Och när jag sent omsider började inse att vi faktisk inte sitter på alla eller ens samma slags svar – ja då, var det nästan för sent.

Och det var därför som jag hade sagt som jag hade gjort den där dagen i Kungshuset i Lund – då när docent X utropade ”brandfackla!” och slet sitt hår! men detta har jag ju också berättat om i ”En Autopsi”, i kapitlet ”Brandfacklan!”.

Alla dessa små 165 inlägg är också någonstans frukter av den där ovissheten. Den som ingen vill ha!

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon. Och att det var dessa som gjorde mig till filosof – men det var också dessa ögon som slutligen tvingade mig att överge filosofin – därför att den handlade om någonting helt annat! Men det visste jag ju inte då.

Också i texterna ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”, återkommer samma tema men mer hur dessa uppstod i huvudet hos en udda person i tidernas gryning – han som kallades ”den dunkle från Efesos”.

Och därefter essän ”Meningen Med Varför?” där jag bara gör ett försök att gestalta några av de allra tidigaste ansatserna att kartlägga och skapa en slags kunskap ur all denna ogripbara ovisshet.

Jag var därmed inte längre ensam i världen.

1 kommentar

Under Prsonlgt, Relativism, Retorik

Taggat som , ,

mars 9, 2012 · 12:22 e m

124. Det magiska tricket

Listen!

Om du tänker bli eller kanske är en person som arbetar med ord; med att debattera, övertala, förklara eller berätta – ja då hjälper det att förstå vad som ligger bakom det magiska tricket med att låta ”språket tala”.

Det handlar här först och främst om att kunna fästa sina tankar, sina ord och det man ska säga i en idémässig struktur.

Det är nämligen nästan aldrig så att en framgångsrik talare, berättare eller försäljare vet på förhand vad denne ska säga. Men givet situationen, så kopplar de in sig på en lämplig frekvens och låter sig föras fram av vad de kan hitta.

I stunden handlar det alltså om att ha förtroende för den egna förmågan – att veta att möjligheterna och variationerna egentligen bara ligger och väntar på att få komma till uttryck.

Och det är just också därför som en skicklig kommunikatör aldrig står svarslös – det finns, när man väl grundat själva perspektivet, alltid något som bär framåt.

Motsatsen finner vi hos dem som måste skriva ned, förbereda sig eller memorera allt de ska säga. Dessa blir givetvis lätt låsta och riskerar att bli ställda på hal is av en enda oförberedd fråga eller händelse.

Det gäller att skaffa fram nycklarna om man vill ta del av innehållet!

Så, för att kunna bli en skicklig pratmakare handlar det främst om att förlita sig till språkets egen förmåga att hitta rätt och att därefter koppla in sig på detta spår.

Givetvis kan ingen som saknar språk och kunskap någonsin koppla upp sig på detta sätt – vi måste få tillgång till nycklarna till skattkistan – för att kunna ta del av dess rikedomar.

Och när jag sitter och skriver detta inlägg så är det också just denna teknik jag använt mig av. I text är det givetvis lättare att hitta och haka på ett språkligt flöde – som talare är det svårare. Som talare måste allting ske simultant – när vi skriver kan vi alltid, när vi förlorar tråden, ta ett djupt andetag, luta oss tillbaks för att därefter återknyta till ämnet.

Och hur vet jag nu att allt detta stämmer? Ärligt talat – ingen aning – jag följde bara en tanke – ett spår som ledde oss hit!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,