Etikettarkiv: Bertrand Russel

februari 27, 2018 · 2:00 e m

311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

Taggat som , ,

februari 13, 2014 · 1:22 e m

214. Sir Russel och faster Hedda

Hedda Mörner

Gamla faster Hedda tillsammans med sin bror Carl Göran (foto från ca. 1909)

För de flesta är det fullständig självklart att tycka illa om krig. Och att då poängtera att man faktiskt ogillar krig är därför ungefär det samma som att säga att man inte gillar att få stryk.

Vi har just därför i vår familj alltid raljerat över gamla faster Hedda (1900 – 1999) för att hon en gång i tiden med emfas hävdade att ”Krig, det är hemskt”! Visst, visst! skrockade vi bakom hennes rygg – och himlen är också blå!

Vad vi nog inte riktigt fattade var att faster Hedda levt sitt långa liv med helt andra kulturella normer och förutsättningar. Dels levde hon under två världskrig. Dels i en tid där det inte alltid betraktades som så fruktansvärt med krig – snarare tvärtom.

Det finns mycket vittnesbörd om att folk runtom i Europa vid krigsutbrottet i juli 1914 befann sig i ett slags lyckorus. Bland kommentatorerna finns den uppburne engelske filosofen Bertrand Russel som berättat om att stämningsläget bland de intellektuella var, som han säger, om möjligt än mer exalterat.

Bertrand Russel var själv en av 1900-talets mest uttalade krigsmotståndare och skulle så förbli fram till sin död 1970. Han åtalades också i slutet av första världskriget för ”subversive anti-war campaigning” och tvingades sitta av sex månader i Brixtonfängelset.

B_Russell

Bertrand Russel, filosof, krigsmotståndare och försvarare av indiankrig

Men trots detta starka motstånd skriver han ändå, denna förnuftets och fredens mäklare, i sin essay ”The etichs of war” från 1915, att vissa typer av krig ändå kan vara befogade.

Och han nämner där bland andra sådana som koloniala angreppskrig!?

Och argumenterar för att exempelvis kolonisationen av Amerika och indiankrigen var etiskt riktiga?! Han menade nämligen att när ett krig förs mot en ”underlägsen civilisation” så kan det vara motiverat!

Ett ställningstagande som knappast någon skulle våga bekänna sig till i dag.

Så, vad har egentligen hänt? Jo, bland annat två världskrig, mängder med övergrepp och humanitära katastrofer men framförallt en massiv förändring av vår gemensamma förståelse av världen och människan. Vår kulturs själva topografi  har förändrats.

Och med detta och Bertrand Russel i bakhuvudet blev plötsligt gamla faster Heddas konstaterande, ”att krig är hemskt” inte längre så löjeväckande!

Lämna en kommentar

Under Etik, Moral, Retorik

Taggat som

augusti 31, 2010 · 11:19 f m

71. ”Alla är dumma!”

Det fanns en gång i en stad en barberare som rakade alla som inte rakade sig själva. Frågan var dock bara vem som rakade denne flitige barberare? Den enda rimliga slutsatsen var ju att om han inte rakade sig själv – så rakade han sig själv…

Det kända problemet uppstår i mängd- och abstraktionsteorier och formulerades ursprungligen av den engelske filosofen Bertrand Russels i början av 1900-talet. Och just den här analogin med barberaren är självklart bara en grov förenkling av den logisk-matematiska paradoxen som han brottades med (The vicious circle principle).

Jag är nu personligen ingen hejare på avancerad logik eller matematik men jag kan förstå det rent språkligt logiska problemet med denne barberare. Jag kan förstå att ett uttalande som innehåller begreppet ”alla” inte själv kan ingå i den egna utsagan.

Alltså, ett barn som uttrycker meningen ”alla är dumma” menar ju självfallet inte att den själv tillhör gruppen av ”dumma”. Det är ju givet!

Det är här jag så här i valtider kommer att tänka på vår demokrati.

I en demokrati är det tänkt att alla ska ha lika mycket att säga till om (en person = en röst) och att varje åsiktsbildning bör respekteras. Demokratin bygger på så vis sin ideologi på en attityd av tolerans och respekt för den andre. Men denna öppenhet kan också bli demokratins akilleshäl.

Frågan är dock om den liberala moderna demokratin med alla sina goda föresatser verkligen behöver bli ett offer för denna svaghet?

Problemet påminner nämligen om Russels paradox. Att demokratin ska gälla alla och värna allas lika rättigheter till fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är grundläggande men innebär det verkligen att man som sann demokrat behöver darra på manschetterna när det gäller att ta i med hårdhandskarna mot de rörelser som inte omfattar den demokratiska värdegrunden.

Den öppenhet, välvilja och tolerans som är demokratins livsnerv bör alltså inte bli till en oförmåga att handla kraftfullt mot sådant som söker äventyra själva demokratins existens.

Demokratin är på så vis en ”over-ruling-principle” och därmed också en förutsättning för det öppna, fria samhället. Och kan därmed inte heller ifrågasättas eller bekämpas inom ramen för det demokratiska systemet.

Demokratins motståndare får helt enkelt slåss på andra arenor.

5 kommentarer

Under Demokrati, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,