Monthly Archives: december 2013

208. Jag är Max Kern!

RB_Siw_Malmqvist_3_604048v530x800

Siv Malmkvist

Har du någonsin tänkt på hur du presenterar dig själv i olika sammanhang?

Säger du ”jag heter det och det” eller möjligtvis ”jag är den eller den”? eller presenterar du dig överhuvudtaget inte alls?

Samtliga sätt är nog vettiga! Men bara i vissa givna sammanhang.

Vanligtvis säger man ”jag är” om man uppfattar att man på något sätt bör vara bekant för den andre. Medan man säger ”Jag heter” om man vet med sig att den andre rimligtvis inte kan ha en aning om vem man är.

Därutöver behöver personer som är tämligen säkra på att den andre bör veta exakt vilka de är – inte presentera sig alls. Om vi exempelvis i ett givet sammanhang skulle stöta på Kungen, Antonia Ax:son Johnson eller Siv Malmkvist (svensk folkkär schlagerartist) så kommer nog ingen av dem att presentera sig med namn – snarare bara nicka lite vänligt.

Och det är ju inget uppseendeväckande! Det finns en social grammatik – även om den inte alltid är explicit.

Antonia--750x350

Antonia Ax:son Johnson

Om jag däremot inte skulle presentera mig, i ett för övrigt anonymt sammanhang, skulle det snararast uppfattas som osocialt.

Och vidare, om jag skulle presentera mig med ”Jag är Max Kern” i ett sammanhang där jag inte alls skapat mig någon position – skulle jag enbart göra mig till åtlöje.

Så skulle säkert även ske om jag skulle säga ”Jag heter Max Kern” i en situation där man förväntade sig av mig att jag skulle uppträda med viss pondus och självsäkerhet (eller så skulle man möjligtvis bara uppfatta det hela som en retorisk liten humoristisk twist).

I varje socialt rum förväntas det av mig att jag vet vad den andre vet om mig och att jag därför i en social hierarki där jag inte innehar någon position, bör presentera mig anonymt som ”Jag heter Max Kern”; i en hierarki där jag intar en position med ”Jag är Max Kern”; och där jag uppfattas som självskriven och självklar – inte presentera mig alls.

Låter det krångligt? Visst är det! Men tur ändå att vi alla är så drillade i att förstå oss själva och rätt förhålla oss till den andre – att vi ändå oftast gör helt rätt.

2 kommentarer

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Relativism

207. Är den verkligen min?

sword2Är den verkligen min? den här rösten? eller bestäms den av någonting utanför mig själv? Säg det du, den som vet. Vad jag i varje fall vet är att jag inte hade uttryckt mig så här om det hade varit på 1800-talet – inte heller 1930. Men kanske jag hade börjat låta så här någon gång efter 1950. Vem vet? Inte jag. Jag levde ju nästan inte då.

Och i dag finns den så gott som överallt. De där precis lagom personligt slängiga rösterna, inspirerade av det lite enklare vardagstugget  som man som författare eller copywriter  använder för att just skapa närhet och förtrolighet. Typ: du och jag = vi! Och poängterar på så vis redan från början att man tänker lägga ned sitt svärd och sin sköld – om den lite töntiga analogin tillåts i ett sammanhang som detta.

Men den här lite coola stilen kan ju också skapa viss distans. Jag menar, genom att hålla mig lite ovanför och bortom det alltför personliga, så kanske jag på något sätt kommer närmare dig – men lite längre bort från mig själv. Skulle man kunna uttrycka sig så?

Den här rösten försöker vara tillbakalutad men flyter liksom lite ovanpå. Försöker inte heller att stöta sig med någon – kan därför heller aldrig bli riktigt utmanande. Då skulle den helt enkelt spåra ur.

Den skyr därför också allt vad romantik och sentimentalitet heter – i rädsla just av att hoppa över de gemensamma skaklarna. Och det blir därför inte heller så mycket rörelseutrymme kvar.

Den förmår inte heller beskriva saker som ligger lite vid sidan av. För själva idén med den är ju att den ska befinna sig mitt i – eller i varje fall uttrycka sig som om den gjorde. Eller hur?8900385-origpic-9747c2

Jag tror att den har sitt ursprung någon gång i början av efterkrigstiden – när trötta öron inte riktigt längre orkade lyssna på fler storvulna berättare som med storslagna gester talade om helt andra saker.

Och man vände sig då nog istället alltmer till andra slags röster – sådana som inte på samma sätt stod där med svärden uppstuckna i sina arslen[1].


[1] Litet avslutande stilbrott bara för illustrera hur ett tonläge kan förändras med ett enkelt litet ord. Och för dem av er som nu kanske undrar var min vanliga filosofiska djupsinnighet tagit vägen vill jag bara säga att någon djupare text än denna nog inte kan skrivas – i varje fall inte av mig – i varje fall inte om den samtidigt ska ha ett någorlunda meningsfyllt innehåll.

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk