Kategoriarkiv: Genus

oktober 24, 2017 · 1:31 e m

309. I gränslandet mellan skuld och oskuld

Men samtidigt vet vi att det allltid är de värsta och mest skrupelfria, mest sexistiska männen som i sluttampen ändå kammar hem…

Det ger ändå lite av skadeglädje att se dessa tiotaggare falla. Kulkärvarna från haschtagen #metoo har verkligen spridits åt alla håll och kanter. Det är i varje fall inte många som lyckats undkomma dess otvetydiga budskap. Att mäns sexualitet och sätt att bemöta kvinnor nu förs fram i ljuset – är väl i grunden något väldigt bra.

Men samtidigt tar sig ibland reaktionerna märkliga uttryck. De svart-vita positionerna piskar fram ett samtalsklimat som – inte alltid känns lika bra.

Det är som om plötsligt gränslandet mellan en flirt och en våldtäkt suddats ut. Och som att tolkningsföreträdet om vad som är vad helt och hållet ligger i betraktarens öga.

Om jag upplever att du stöter på mig och jag inte vill bli stött på så handlar det om ett ofredande – eller hur?

Det är i varje fall så många uppfattar det och ger uttryck för. Men frågan vi måste ställa oss är hur ska den som försöker flirta någonsin veta vad som är vad – innan denne ens fått en chans att bli nobbad? Och det går ju knappast att förutsäga vad våra trevanden i slutänden kommer att resultera i – med andra ord – vi sitter inte med facit.

Närmanden och sexuella inviter måste ju få förekomma utan att dessa primärt ska uppfattas som ofredande!

… de största vinsterna – hur det nu kan komma sig?

Tänk dig att du ser din drömprins/prinsessa. Vi har alla varit med om det. Hjärtat bultar och man vill inget hellre än att personen tar det där första obehagliga steget. Och om så sker – kommer vi knappast att uppleva inviten som ett ofredande – snarare som en ynnest. Och vi kastar oss huvudstupa in i en ny kärleksaffär.

Detta samtidigt som, om den minst attraktiva personen i rummet på samma sätt kommer med en invit – så fylls vi med avsmak. Men denna avsmak – hur stark vi än upplever den – kan aldrig vara det samma som ett ofredande.

Ett ofredande kan först uppträda efter det att vi sagt nej till en invit. Om det nu inte rör sig om hot, utpressning och rena övergrepp vill säga – men det ligger liksom på andra änden av skalan och är inte föremålet för denna text.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Genus, Jämlikhet

Taggat som , ,

april 15, 2015 · 3:38 e m

276. Hon – Han – Hen

toalett-skylt_17-1114205559

Det här med kön rymmer så många spänningar 

Okey, det är lika bra att börja med att säga att jag är helt införstådd med själva problematiken. Jag har själv alltid upplevt det som rätt obehagligt att uppsöka offentliga toaletter – speciellt i närheten av centralstationer – det är nämligen något speciellt med just dessa.

Kanske har något att göra med att de ofta ligger centralt i storstäder och lätt drar till sig alla slags typer. Jag säger bara att sannolikheten att där stöta på något otrevligt förmodligen är större än på andra platser. Men det var inte riktigt det jag skulle skriva om – men det har liksom ändå sin poäng.

Utan vad jag snarare tänkte på var det här med hen-toaletternas inträde i det offentliga rummet. Ni vet den där toaletten dit man kan gå om man känner sig som varken-eller! Och dit hade jag nog hellre gått, än in på herrarnas gamla, däruppe i stora hallen vid T-centralen i Stockholm, exempelvis!

Men risken är ju förstås att även dessa hen-toaletter skulle kunna attrahera dem, som så att säga, egentligen inte har något där att göra, av ren sexuell upphetsning eller nyfikenhet, liksom – och det kanske inte heller vore så trevligt alla gånger! Eller så är det det – beroende på vad vi vill förstås!

hanhonhen_704_874540a

Han, Hon & Hen riskerar snarare att bli hopbuntade

Ett problem som jag ser med dessa hen-toaletter är dock att vad man vanligtvis rent fysiskt gör, är inte att bygga ytterligare ett utrymme – utan snarare bunta ihop alla typer i ett och samma bås – och det kanske inte heller är så mysigt. Jag kan tänka mig att vissa, speciellt kvinnor från andra kulturer än den renodlat svenska, skulle kunna få problem med sådana inrättningar!

Ja, jag skulle faktiskt kunna gissa att kvinnor rent över lag skulle kunna få lite magknip om de skulle behöva stå och pudra näsan med mig hängandes bredvid. Och det säger jag nu inte för att jag är någon speciell slags snuskgubbe – det är bara det att spänningarna mellan könen finns där av bara farten. De ligger liksom i själva driften och är knappast något som jag ensam kan styra över!

Lämna en kommentar

Under Genus, Humor, Jämlikhet

Taggat som ,

december 10, 2014 · 11:34 f m

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: ”Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

—

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

Taggat som , ,

december 9, 2014 · 11:45 f m

245. Blod i öron, näsa, hals

Fear_the_Menstruation_Fairy_by_Shadowglove

Det är inte mensblodet i sig som stör – snarare dess massmediala inramning.

Ja, vad ska man säga? Jag har liksom svårt att finna ord. Och det brukar jag inte ha. Men just i dag är det som om någonting stockar sig i halsen.

Nej, det är inte det där med mensblodet i sig som stör – snarare då mer den här massmediala inramningen som denna kroppsspecifika vätska fått den senaste tiden.

Jag vet inte hur många gånger jag nu hört det droppa och rinna nedför benen på ännu en kulturarbetare*.

Men nu hör det ju också till saken att jag är en sådan där trogen P1-lyssnare som just också gärna lyssnar på sådant som Kulturnytt och Tendens och dessutom läser tidningarnas kultursidor – och det är väl kanske därför jag blivit så exponerad.

För om jag swischlat över till RiksFM eller Lugna Favoriter hade jag ju säkert sluppit höra det mesta.

Men nu hör det till saken att jag faktiskt också vill höra vad som rör sig i kulturmänniskornas hjärnor – för det är just rösterna som har makt och medieutrymme vi måste lyssna lite extra noga på.

Och min slutsats är ändå som jag också skrev härom dagen i inlägget ”Den symbiotiska hatpolitiken” – att de som låter de mest extrema åsikterna göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, definitivt är ansvariga för de alltmer utbredda sympatierna för den extrema högern.

Det är inget konstigt! Logiken är rätt så påfallande.

0000663_400

Vissa kanske finner att några ibland tar sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.

Därför om vi nu bara ser till det här med mensblodet – de flesta av oss ryggar faktiskt vid åsynen av olika kroppsvätskor, sen må det vara avföring, mensblod, snor, kräks eller något annat som kroppen kan stöta ifrån sig.

Och rent fysiskt känner i varje fall jag nu när jag skriver – att jag nog blir lite avtänd! Och detta är jag definitivt inte ensam om. Och det är det som betyder någonting här.

Därför de flesta av oss befinner oss någonstans inom normalkurvan – och kanske är lite extra känsliga för det här med kroppsvätskor! Och kanske inte heller nödvändigtvis vill höra om det samtidigt som vi borstar tänderna och ska göra oss redo att möta ännu en ny besvärlig dag.

Och då finns risken att några faktiskt tycker att extremvänsterns provokationer har gått lite för långt – och att några inom Public Service tagit sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.

—-

* I dag var det alltså dags för dagens lucka i Kulturnytts julkalender och Jenny Aschenbrenner gladdes åt att kulturen nu blivit tomteröd:

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D478%26artikel%3D6040006

6 kommentarer

Under Feminism, Genus, Kulturdebatt

Taggat som , ,

december 2, 2014 · 2:24 e m

241. Peace! Brothers & Sisters!

1104311__sunglasses_p

Glasögon ger färg och konturer åt saker o ting

Jag hörde nyligen någon säga att ”sätter man på sig genusglasögonen blir det ett helvete att bli av med dem”. Och så funkar det nog med de flesta glasögon. Med dem på – blir ens verklighet förstorad och förklarad. Utan dem säckar den liksom ihop!

Glasögon gör världen ljusare och det blir enklare att orientera sig. De ger också skarpare konturer åt detaljerna.

Men det är ju förstås inte bara ”genusglasögonen” som fungerar på det sättet. Sätter vi på oss ”religiösa” glasögon (det finns nu många olika sorter att välja bland) så skyddar de dessutom rejält mot allt slags ljus – mer som solglasögon. Och sedan finns det förstås också ”vänster-” och ”höger-glasögon” för att inte tala om de ”neoliberala” med inbyggda psykedeliska stroboskop effekter.

Men i väntan på att någon ska hitta slipningen till ett par som inbegriper en slags helhetssyn – får vi väl finna oss i att det finns många olika slags par – som alla bryter ljuset på olika sätt.

Och just därför bör vi faktiskt också lära oss att ta på och av dessa glasögon vid behov. Det går nämligen inte att sätta på sig samtliga – och samtidigt se något – för då blir då mest bara becksvart.

Och det är inte heller någon bra idé att vägra ta av sig dem – för det är inte kul att tvingas möta en blick som inte kan eller vill se vad vi andra ser.

peace022

Och vi kan de facto inte se något utan dem – så bär dem med stolthet men glöm inte att de också går att ta av!

Nä, för vad gäller själva blicken – den utgör bara ett slags fragment & perspektiv – men många utblickar bildar ändå tillsammans en slags bild – och den är nog den bästa och mest helgjutna helhet vi kan komma i närheten av. För stunden.

Men jag måste samtidigt förtydliga – Peace, Brothers & Sisters – det är verkligen inte så att jag vill förneka eller förringa bruket av några som helst av alla dessa möjliga glasögon eller utblickar som ni bär omkring på – snarare så att jag bara skulle vilja slå ett litet slag för att det faktiskt går att byta eller helt sonika, ibland ta av sig dem – och denna lilla ljusförskjutning – detta nya spektra – att det överhuvudtaget går – och att det finns variationer – det är stort nog. Det var allt!

2 kommentarer

Under Genus, Kommunikation, Kulturdebatt

Taggat som

september 17, 2014 · 1:22 e m

226. V! lever alla i en låtsasvärld.

exclamation-mark-outline-1365875502OEv

Upp som ett utropstecken…

Jag inser att det inte längre är fruktbart att försöka föra samtal över gränserna – för själva grundorden betyder inte sällan någonting helt annat.

Om jag exempelvis påstår att ”på A följer väl ändå B”, så kan svaret mycket väl bli, ”för dig, ja”!

Och om jag menar att vi väl ändå måste förhålla oss till verkligheten, svarar N! följdriktigt, ”vems verklighet”!

Och på så vis dekonstruerar N! effektivt den värld som är gemensam för oss andra. Den känsla av verklighet (det paradigm) det tagit oss tusentals år att sno ihop.

Och när jag läser vad Maria Sveland just skriver i sitt försvar för det Feministiska Manifestet, att det ”är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.” inser jag att denna brist på verklighetsförankring inte stör henne det minsta. Det som hos många av oss andra utgör själva grunden för tänkande och därmed möjligheterna för ömsesidighet – är för henne och för många bland extremfeministerna uppenbarligen något fullständigt godtyckligt.

frc3a5getecken

…och ned lite mer krökt, likt ett frågetecken.

Och detta förklarar till viss del många av de till synes orealistiska idéer som vi också kan läsa om i F!´s valmanifest.

Detta ger mig nu både existentiell ångest samt en släng av ”politiskt depression”, för att nu travestera samma Sveland. Varför då kan man fråga sig? Jo, därför att jag alltid har varit en övertygad förespråkare för just den mer humanistiska relativismen och en kritiker av det ensidigt rationalistiska, fyrkantiga (manligt chauvinistiska) tänkandet. Det har liksom varit själva min livsnerv, min främsta livsuppgift att försvara och skildra fördelarna i ett mer dynamiskt och pragmatiskt förhållningssätt.

Nu är jag inte längre lika tvärsäker, jag vet inte ens om det är vidare befogat eller klokt – därför att just nu är det de mer irrationella och subjektiva krafterna som alltmer vinner mark – både inom extrem höger- såväl som inom vänster-politik och försvårar därmed möjligheterna för rationella och kloka samtal och beslut. Och det var ju inte riktigt dit jag ville komma*.

Så nu står jag alltså här med byxorna nere och det verkar inte spela någon roll hur jag än vänder och vrider mig för situationen kommer ändå att förbli lika pinsam och fruktlös för det.

—

*”Anthropos Metron” betyder just att ”människan är allt tings mått” och som är relativismens grundtes.

4 kommentarer

Under Feminism, Genus, Relativism

Taggat som , ,

oktober 17, 2013 · 9:39 f m

201. Insha’Allah

DSC_0659_2

Maud von rosen umgås med prinsar, rider på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester (notera champagneflaskan som står nedstucken i snön vid hennes fötter och glaset hon håller i hand).

Vem var hon egentligen? Den där Maud von Rosen som utgav sig för att vara svensk journalist och som på egen hand begav sig till Persien/Iran och Teheran under tidigt 1930-tal?

Hon som sedan publicerar skildringen Insha’Allah[1] där hon obesvärat skriver om sina olika möten med en rad världsvana persiska män som introducerar henne till det verkliga Persien/Iran bakom alla kulisser och slöjor.

Hon omnämns i boken bara i tredje person som den ”svenska grevinnan” och skriver i en bisats vara mor till tre döttrar, men var de är? eller om det fanns en man någonstans? får vi aldrig veta![2]

Hon samtalar här med mullor om ”Muhammedanernas” syn på kvinnor, besöker dervischer och låter sig omslutas av opiumrök. Hon ser barn i arbete, kvinnor i extrem fattigdom och prostitution och bjuder, med sin öppna blick, in till förståelse.

Just det faktum att boken skrevs före andra världskriget, Hitler nämns i en bisats, när hon kortfattat beskriver sin tågresa ned till Persien via Ryssland, eftersom de judiska läkare som fanns med på resan inte kunde åka genom Tyskland, är speciellt intressant. Och man inser att den kultur och de speciella konflikter som i dag råder i regionen är uråldriga.

DSC_0655

Maud von Rosen på den häst som Mullah Mohammed Ali skänkte till henne och som han lovade ”alltid kommer att stå sadlad uppe i bland bergen i det fall hon skulle återvända” i distriktet Backtiari.

Men vi skönjer också att den förståelse med vilken vi i dag ser på världen – inte nödvändigtvis är så befriad från den eurocentrism vi ofta kanske tror vi lämnat därhän. Snarare märker vi här att vår öppna och multikulturella utblick i själva verket är genomsyrad av västerländska ideal, ett von-oben-skap med en rad förutfattade meningar om den andre.

Visst, hon umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester. Hon ikläder sig chador och besöker ”kvinnornas stad” (varpå hon lyckas trampa på chadorfållen och finner sig stående i blott sina ”snygga västerländska underkläder”). Ja, en smått erotisk underton ledsagar oss faktiskt genom hela hennes resa.

Men samtidigt visar hon också det Persien/Iran som just då håller på att födas, motsträvigheten i den gamla världen som inte vill låta sig påverkas av västerländska idéer. Maud von Rosen beskriver här insiktsfullt den konflikt hon ser uppstå i brytpunkterna mellan det gamla och det nya.

 

[1] Maud von Rosen, Insha’Allah, Lars Hökenbergs bokförlag, Stockholm 1935

[2] Vem var hon? Det finns knappast någon information att uppbringa i dag om denna smått fantastiska kvinna – inte på Wikipedia, inga träffar i google – det finns inga bilder, hon finns inte ens i Adelskalendern! De enda möjliga träffar man hittar är till de få exemplar av hennes bok som finns att köpa hos olika antikvariat i Sverige. Och man undrar givetvis, vad hände sedan? Kom hon någonsin tillbaka hem till Sverige till sin man och till sina tre döttrar? Men framförallt, hur kunde hennes insats, hennes stora gärning så totalt glömmas bort? Hur kunde världen så fullständigt glömma henne?

Med detta mitt inlägg har hon dock till viss del fått återuppstå, nu finns hon i varje fall sökbar på internet och bilderna av henne bekräftar att hon verkligen levat. Men jag anar också att detta inte är slutet på historien om Maud von Rosen! Släkten von Rosen är stor och någon efterlevande eller nära vän måste ändå ha hört vad som hände sedan. Fortsättning följer säkert… Den som lever får se – Insha’Allah!

26 kommentarer

Under Feminism, Genus

Taggat som

januari 29, 2013 · 10:55 f m

148. Absolut, nej nej!

di_10227_3

Aphjärna!

Visst finns det tjejer som gillar blyga killar? Det finns ju trots allt alla sorters som gillar alla möjliga saker. Vissa gillar att gå barfota, andra att dricka aphjärna.

Men de allra flesta av oss faller ändå inte utanför normen – vilket i och för sig är ett rätt onödigt påstående eftersom det ju är en ren självklarhet. Skulle de flesta av oss börja falla utanför normen vore det ju inte längre någon norm.

Och normen säger att tjejer ska gilla tuffa, självsäkra killar, att man ska ha skor på fötterna och gilla sushi. Är det inte så? På ett ungefär?

Ok! Många av oss gillar inte normer – kanske för att vi känner att vi inte passar in i dem, inte känner oss riktigt hemma. Men detta förtar inte normernas starka betydelse för hur vi själva kommer att uppfattas av andra och oddsen för huruvida vi kommer att lyckas eller inte i våra liv.

Normerna styr de flestas uppfattningar och böjelser och det är dessa vi som regel kommer att mätas mot. Normerna säger att det inom vår kulturkrets är bättre att vara smal än att vara tjock. Ok? Det har inte alltid varit så – men det är så nu.

Och som man är det definitivt bättre i dag att vara lång snarare än kort[1], bättre att vara rik än fattig, extrovert hellre än introvert, ljus snarare än mörk, hård snarare än mjuk, tuff snarare än mesig, intelligent hellre än ointelligent, snabb hellre än långsam, snygg hellre än ful, utmanande hellre än ofarlig…

Elmia_odla__inspirationspuff

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?

Tro nu inte att jag skriver detta för att boosta mig själv, jag lovar, jag prickar nog på sin höjd in några få av dessa statusmarkörer (möjligtvis snygg och utmanande).

Generaliseringar säger du! Javisst, men det är nu dessa som styr normerna och det är dessa vi bör hålla oss till för att öka våra chanser att bli framgångsrika. Följer vi dem ökar vi våra chanser att bli populära, få många vänner, få bra jobb, mycket pengar, makt, status och till råga på allt: ett längre, gladare och hälsosammare liv.[2]

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?

[1] I inlägg 49. Bingo! Presenteras en lång rad undersökningar kring vad som uppfattas som attraktivt.

[2] På Dagens Nyheters debattsida i dag skriver fyra professorer om skillnader i hälsa och livslängd mellan utbildade och utbildade i Sverige i dag. Det påstås att den högutbildade har en förväntad livslängd som är 5 år längre än den lågbildades. Dessa resultat överensstämmer också med ”The Whitehall study”, en forskning kring Brittiska tjänstemäns livslängd och hälsa som utförligt behandlats av Michael Marmot i boken The Status Syndrome.

3 kommentarer

Under Genus, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 16, 2012 · 12:29 e m

126. Riktiga män är aldrig relativister

Att frivilligt avsäga sig den egna maktpositionen och börja utveckla förståelse och hänsyn för ”den andre” är knappast något som kännetecknar riktiga män. Riktiga karlar vet vad de vill och gör vad de anser riktigt. Och en stor del av deras position och styrka ligger just i att de aldrig tvekar på målet – darrar s.a.s. aldrig på manschetterna.

En soldat exempelvis, kan ju knappast i stridens hetta börja bry sig om den andre. En soldat bör inte sätta sig in den andres perspektiv och på så vis förmänskliga sina fiender. För då skulle det ju inte bli mycket dödande av.

Samma sak gäller också inom affärsvärlden. En riktig affärsman kan inte börja bry sig om konsekvenserna för det han tjänar pengar på – vare sig det nu gäller narkotika, vapenförsäljning, oseriös ekonomisk rådgivning eller vård av gamla – riktiga män äter som bekant inte sushi – de äter hellre rött kött!

Främmande kulturer är inget för riktiga män – riktiga karlar är nämligen inte kulturrelativister.*

Därför passar också dessa svart-vita och grovt tillyxade resonemang väldigt bra in för att just beskriva de riktiga männens värld.  Deras världar är nämligen enkla, svart-vita och grovt sammansatta.

Sedan finns det givetvis också män som inte riktigt faller in i dessa enkla generaliseringar – men de betraktas också mycket följdriktigt, av dessa riktiga män, som degenererade och femininiserade. Detta har vi kunnat utläsa i kölvattnet efter Breivik.

Ja, hela det västerländska samhället betraktas av dessa, de riktiga männen som femininiserat och degenererat. Som ett samhälle som låtit sig bli alltför öppet, alltför förstående, välvilligt och inbjudande mot andra. Och som nu drivs mot avgrunden av demokrater, vänsterfolk, kulturrelativister och feminister.

Och hela denna nu så försvagade västerländska civilisation och den värdegrund den illustrerar föraktas följdriktigt av alla riktiga män världen över – och som också får de mest förorättade bland dem att knyta nävarna och kämpa allt hårdare. Får dem att kräva respekt för ordning och för traditioner, för gud och fosterland…

Föraktet för demokratin och dess kulturrelativism får dem att hålla sina döttrar under uppsikt, kräva lydnad av sina hustrur och att offra sina liv för det patriarkaliska välde som de alla tror är upprättat av gud.

Allāhu Akbar – In God they trust!

*”Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker”, skriver Sven-Eric Liedman i DN Kulturdebatt den 15 mars 2012, ”fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.”

Sven-Eric Liedman följer här den gamla klassiska nidbilden av ”relativisten” som grundades av Platon. En bild som inte riktigt klarar av att förtydliga varför vänstern så gärna har drivits till att omfatta en relativistisk världsbild.

Lämna en kommentar

Under Genus, Politik, Relativism

Taggat som

januari 24, 2012 · 7:36 f m

115. Fem-komma-nio-procents rättvisa!

Självklart!

Om en skillnad på fem-komma-nio procent är mycket eller inte beror givetvis på vad den handlar om. Nu handlar det om den reella skillnaden i lönenivå mellan män och kvinnor med i övrigt lika utbildning och erfarenhet. (Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg 114.)

Och detta trots en lagstiftning som förbjuder all form av lönediskriminering.

På Medlingsinstitutet, som ansvarar för den officiella lönestatistiken i Sverige, säger man dock att det inte är ”möjligt att med hjälp av den officiella lönestrukturstatistiken svara på frågan om det föreligger osakliga löneskillnader”.

Och en osaklig löneskillnad definierar man som en skillnad i utfall som enbart beror på kön.

Man noterar också att det inte finns något entydigt och allmänt accepterat svar på vad löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på. Problemet sägs vara komplext och att förhållandena delvis är resultatet av en mängd samverkande historiska, sociala, politiska och ekonomiska faktorer…

Åhh! Alla dessa gåtor och mysterier som ligger i det fördolda…

Jag går därför direkt på en person (kvinna) som arbetar med rekrytering på en av de större förmedlingsbyråerna i Sverige, och frågar henne: Vad kan dessa uppenbara löneskillnader mellan män och kvinnor ha sin grund i? Vad tror du?

Men det finns också andra aspekter som behöver vägas in för att helhetsbilden ska bli rättvisande...

– Ja men det är väl självklart, replikerar hon, när vi ska ut på arbetsmarknaden vid 25-30 års ålder så är också flertalet av oss kvinnor redo att få barn – och detta faktum drabbar givetvis även de som aldrig ens tänkt tanken.

Och för en arbetsgivare som står där i valet och kvalet mellan en ung man och en ung kvinna med exakt samma kunskaper och egenskaper är det ju rent generellt mindre riskfyllt att satsa på mannen.

Annars riskerar ju denne att anställa en person som efter en tid meddelar att hon ska ha barn, med allt vad detta innebär av extra kostnader och besvär för verksamheten.

Denna naturliga snedvridning av styrkeförhållandet i själva anställningssituationen kan då givetvis balanseras genom att arbetsgivaren direkt erhåller en risk-rabatt, på låt säga 15%, om han trots allt väljer kvinnan.

Denna grundläggande kvinno-rabatt följer sedan med under hennes resterande arbetsliv även om den självfallet minskar med tiden. Och denna snedvridning kommer givetvis att hänga kvar i samhället så länge som människor de facto väljer som de gör.

3 kommentarer

Under Genus, Jämlikhet, Tabun

Taggat som , ,