Etikettarkiv: Kulturrelativism

mars 21, 2017 · 11:22 f m

297. Kampen Om Verkligheten!

Verkligheten var tidigare en plats där vi alla skrek Aj! när hammaren drämde till tummen!

Verkligheten var tidigare en plats vi alla delade. En plats där vi skrek Aj! när hammaren drämde i tummen! Där vi upplevda rädsla när vi mötte en främling i en mörk gränd. Där hundar alltid skällde på dem de inte kände. Där man först alltid värnade sitt eget och sina närmsta. Där den bäste alltid var bättre än den som var sämre. En värld i vilken de som var sjuka hellre ville bli friska. Där Far rodde och Mor mest bara var rar.

Verkligheten var på så vis enkel och vi kunde därför också enas kring vad som var upp och ner, vad som var sanning och vad som bara var påhitt eller ren lögn. Språket var intakt och därmed också bilden av vad som verkligen var verkligt.

Vad vi nu upplever är snarare en kamp om denna verklighet. Eller kanske bättre, en kamp om de verklighetsbilder i vilka vi alla är involverade vare sig vi vill det eller inte. Därför striderna sker inte på barrikaderna utan hemma i våra vardagsrum, i radio och TV, i skolan, på rasten, på jobbet, i snacket runt fikabordet! Hur vi hälsar! Hur vi äter! Vad vi äter! Striden pågår för fullt inom självaste vardagsspråket. Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Varför? Jo därför att våra upplevelser av verkligheten och därmed vad som är bra eller dåligt, sant och falskt inte längre harmonierar. Och alla vill samtidigt bara bottna i något beständigt. Hitta oss själva, hitta våra identiteter. Vi gör det på olika sätt och hittar därför olika saker.

Vissa söker könstillhörighet, andra sin etnicitet. Några söker sig till religionen, andra till nationalismen. Någon hittar Gud, en annan blir ateist. Vissa tränar – andra gör ingenting. Vissa blir vegetarianer medan andra äter i snitt 49 kg kött om året.

Alla letar efter bästa förmåga efter sin mening! Och det paradoxala är att detta gör vi samtidigt som vi söker en naturlig och villkorslös gemenskap – ett slags ursprung som förenar och inte längre skiljer oss åt.

Säg inte att jag har fel – för då rasar hela min värld samman!

3 kommentarer

Under Demokrati, Liberalism, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

februari 9, 2015 · 2:39 e m

259. Fågel, fisk eller mittemellan?

300px-Greenwich_clock

Vi lägger vår linjal ut över världen på samma självklara sätt som vår tidsaxel läggs ut från Greenwich (GMT) i London.

Nu när även jag trätt mig själv in-o-ut-o-bak-o-fram, i jakten efter svar på frågorna med vilken rätt vi ger oss själva rätt, återstår egentligen ingenting annat än att lägga fram dem.

Det första som slog mig var dock hur triviala mina svar tedde sig i ljuset av de stora frågorna –  som dock från början var på tok för stora för sitt eget bästa.

Vi talar då här om frågor kring rätt och fel, sanning och konsekvens och hur våra drömmar om någon slags värdeobjektivitet den senaste tiden fullständigt kommit att kollapsa inför våra ögon.

Vad jag kanske främst ville få klarhet i var med vilken rätt den västerländska civilisationen tog sig sin rätt – men också vad vi i dag gör med den frustration som uppstår när andra försöker frigöra sig från denna.

Jag tror någonstans att det är viktigt för oss att förstå bägge sidor i de konflikter vi ser. Alltså både hur makten tar sig rätten – men också hur de som drabbats – försöker återerövra sin.

Om du nu inte tänder på den här problematiken så är det knappast någon idé att du går vidare och gnetar dig in i den essay som nu bär titeln: Fågel, fisk eller mittemellan – var finns vår rätt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Är då våra universella rättigheter bara att uppfatta som en oxymoron – ett askfat man inte får aska i?

För den är lång, drygt 4000 ord, vilket då ska jämföras med att detta inlägg inte kommer att överstiga 350.

Resonemangen och speciellt då kanske slutsatserna är också sådana att de inte helt enkelt låter sig varken tuggas, sväljas eller smältas – och det krävs nog att man är lite av en gourmand för att ens orka ta sig igenom förrätterna.

Texterna funkar inte heller speciellt bra som förströelse och slutsatserna är efter mycket stånk och stön ungefär lika mindblowing som att få höra att himlen var blå eller att vatten var vått (vilket för övrigt är något jag alltid funnit intressant).

Så, nu har jag alltså gjort vad jag kunnat för att inte locka in någon obehörig i något som denne ändå aldrig skulle bli så värst mycket klokare utav.

2 kommentarer

Under Demokrati, Kulturdebatt, Relativism

Taggat som , ,

april 12, 2012 · 10:28 f m

127. Inte vidare roligt!

För mycket länge sedan hittade  jag ett B.C. ”comic-strip” som jag klippte ut ur DN och sparade. För mig slog den korta kärnfulla bildsekvensen verkligen huvudet på en rad olika spikar. Och flera gånger sedan dess har jag tagit fram det nu lite tummade urklippet och visat för någon och sagt; kolla bara, så roligt, så smart!

Men… nästan ingen jag visat det för har ens tillnärmelsevis tyckt att det var lika vitsigt som jag! Och detta faktum har ibland fått mig att fundera över hur oerhört olika vi uppfattar saker och ting. Och hur mycket erfarenheter och kunskaper vi egentligen måste ha tillägnat oss och ha gemensamt för att överhuvudtaget kunna kommunicera, än mer för att kunna skratta åt något tillsammans.

Jag diskuterade detta bland annat i inlägg 84. Vad skrattar du åt? Men det finns nog mer att säga. Men själva andemeningen här är ju just detta kärnområde som jag hela tiden ältar om: Hur språket och erfarenheterna bidrar till att sammanlänka oss. Hur orden mejslar fram en gemensam verklighet som i sin tur möjliggör vårt utbyte av tankar och känslor – kommunikation! Och hur allt detta påverkar vår samhällsbyggnad.

För mig handlar denna lilla B.C. ”comic strip” om rationalitetens kris, om vetenskapens legitimitet och problem; om hur olika sanningssägare hanterar verklighetens uppstickande anomalier; hur det oresonliga och en-sidiga perspektivet hanterar uppkomsten av något annat; hur makten alltid hanterar ”den andre”. Det handlar om hur den som tar sig rätten att få bestämma verkligheten också kan ta sig rätten att upprätthålla denna verklighet.

Det är alltså en comic strip som berör allt från religion, vetenskap, makt  över verkligheten… till patriarkatets chauvinism och feminismens omfamnande av relativismen.

Och allt detta är ju faktiskt inte vidare lustigt. Så det finns nog skäl för att andra inte dragit på smilbanden lika mycket som jag gjort genom  årens lopp.

Visst var det träffsäkert! No more reptiles in this world! Ha, ha! Alla svettas lite oroligt och fisken dyker ned i vattnet. Who is next!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 16, 2012 · 12:29 e m

126. Riktiga män är aldrig relativister

Att frivilligt avsäga sig den egna maktpositionen och börja utveckla förståelse och hänsyn för ”den andre” är knappast något som kännetecknar riktiga män. Riktiga karlar vet vad de vill och gör vad de anser riktigt. Och en stor del av deras position och styrka ligger just i att de aldrig tvekar på målet – darrar s.a.s. aldrig på manschetterna.

En soldat exempelvis, kan ju knappast i stridens hetta börja bry sig om den andre. En soldat bör inte sätta sig in den andres perspektiv och på så vis förmänskliga sina fiender. För då skulle det ju inte bli mycket dödande av.

Samma sak gäller också inom affärsvärlden. En riktig affärsman kan inte börja bry sig om konsekvenserna för det han tjänar pengar på – vare sig det nu gäller narkotika, vapenförsäljning, oseriös ekonomisk rådgivning eller vård av gamla – riktiga män äter som bekant inte sushi – de äter hellre rött kött!

Främmande kulturer är inget för riktiga män – riktiga karlar är nämligen inte kulturrelativister.*

Därför passar också dessa svart-vita och grovt tillyxade resonemang väldigt bra in för att just beskriva de riktiga männens värld.  Deras världar är nämligen enkla, svart-vita och grovt sammansatta.

Sedan finns det givetvis också män som inte riktigt faller in i dessa enkla generaliseringar – men de betraktas också mycket följdriktigt, av dessa riktiga män, som degenererade och femininiserade. Detta har vi kunnat utläsa i kölvattnet efter Breivik.

Ja, hela det västerländska samhället betraktas av dessa, de riktiga männen som femininiserat och degenererat. Som ett samhälle som låtit sig bli alltför öppet, alltför förstående, välvilligt och inbjudande mot andra. Och som nu drivs mot avgrunden av demokrater, vänsterfolk, kulturrelativister och feminister.

Och hela denna nu så försvagade västerländska civilisation och den värdegrund den illustrerar föraktas följdriktigt av alla riktiga män världen över – och som också får de mest förorättade bland dem att knyta nävarna och kämpa allt hårdare. Får dem att kräva respekt för ordning och för traditioner, för gud och fosterland…

Föraktet för demokratin och dess kulturrelativism får dem att hålla sina döttrar under uppsikt, kräva lydnad av sina hustrur och att offra sina liv för det patriarkaliska välde som de alla tror är upprättat av gud.

Allāhu Akbar – In God they trust!

*”Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker”, skriver Sven-Eric Liedman i DN Kulturdebatt den 15 mars 2012, ”fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.”

Sven-Eric Liedman följer här den gamla klassiska nidbilden av ”relativisten” som grundades av Platon. En bild som inte riktigt klarar av att förtydliga varför vänstern så gärna har drivits till att omfatta en relativistisk världsbild.

Lämna en kommentar

Under Genus, Politik, Relativism

Taggat som

mars 14, 2012 · 4:32 e m

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

mars 9, 2010 · 9:25 f m

23. Vi som håller måttet!

Vi vet alla att det är bättre att kunna läsa och skriva än att inte kunna det. Vi vet också att det är bättre att kunna räkna till tusen än bara till tio. Men trots vår erfarenhet om vad som är mycket bättre än det som är sämre är det ändå många bland oss som envist hävdar att det ena aldrig kan vara förmer än det andra. Detta har skapat en ganska rejäl spricka i vår kultur.

Den ena sidan säger att olika kulturer och kunskaper enbart kan bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Och därför skulle det inte alls, enligt dessa resonemang, vara bättre att kunna läsa och skriva i en skrift-lös kultur. Det är givetvis rätt och konsekvent tänkt – i en värld utan ljud skulle det inte spela någon roll hur stora öron vi än hade! Rätt tänkt – men…

Vi kan dock inte bortse från att det trots allt finns kvalitativa skillnader i nästan allt vi företar oss. Hela livet går ju mer eller mindre ut på att vi strävar mot det vi uppfattar som något bättre. Vi utbildar oss för att bli mer kunniga; vi lär oss laga mat så att den ska bli godare; vi går till läkaren i förhoppningen om att bli friska.

Denna brännande fråga har bland annat aktualiserats genom våra möten med andra traditioner och uppfattningar om rätt och fel. Är exempelvis de muslimska sharialagarna något som vi i väst behöver respektera? Ska vi blunda för hedersmord och kvinnlig könsstympning? Bör primitiva indianstammar i Amazonas få lov att begrava sina barn levande?

I alla sådana frågor aktualiseras problemet kring ”kulturrelativismen”. Alltså frågan om något verkligen är rätt eller fel bara för att vi uppfattar det så.

Hur det än är med den saken, vi kan dock aldrig, som relativismens anfader Protagoras poängterade, ta till oss ett icke-perspektiv – som människa utgör vi alltid ett perspektiv.

”Människan är alla tings mått.”

Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det s.a.s. håller måttet.

4 kommentarer

Under Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,