Vi vet alla att det är bättre att kunna läsa och skriva än att inte kunna det. Vi vet också att det är bättre att kunna räkna till tusen än bara till tio. Men trots vår erfarenhet om vad som är mycket bättre än det som är sämre är det ändå många bland oss som envist hävdar att det ena aldrig kan vara förmer än det andra. Detta har skapat en ganska rejäl spricka i vår kultur.
Den ena sidan säger att olika kulturer och kunskaper enbart kan bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Och därför skulle det inte alls, enligt dessa resonemang, vara bättre att kunna läsa och skriva i en skrift-lös kultur. Det är givetvis rätt och konsekvent tänkt – i en värld utan ljud skulle det inte spela någon roll hur stora öron vi än hade! Rätt tänkt – men…
Vi kan dock inte bortse från att det trots allt finns kvalitativa skillnader i nästan allt vi företar oss. Hela livet går ju mer eller mindre ut på att vi strävar mot det vi uppfattar som något bättre. Vi utbildar oss för att bli mer kunniga; vi lär oss laga mat så att den ska bli godare; vi går till läkaren i förhoppningen om att bli friska.
Denna brännande fråga har bland annat aktualiserats genom våra möten med andra traditioner och uppfattningar om rätt och fel. Är exempelvis de muslimska sharialagarna något som vi i väst behöver respektera? Ska vi blunda för hedersmord och kvinnlig könsstympning? Bör primitiva indianstammar i Amazonas få lov att begrava sina barn levande?
I alla sådana frågor aktualiseras problemet kring ”kulturrelativismen”. Alltså frågan om något verkligen är rätt eller fel bara för att vi uppfattar det så.
Hur det än är med den saken, vi kan dock aldrig, som relativismens anfader Protagoras poängterade, ta till oss ett icke-perspektiv – som människa utgör vi alltid ett perspektiv.
”Människan är alla tings mått.”
Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det s.a.s. håller måttet.
Anthrôpos Metron 