Etikettarkiv: Protagoras

97. Kunskap om naturen

De hippokratiska gamla skrifterna diskuterar ofta själva grunderna för hur en rationell vetenskap ska bedrivas. De utgör därmed historiskt sett det första vetenskapsteoretiska anslaget med en rad avgörande frågeställningar som; vad är det vi egentligen ser, hur ser vi och hur hanterar vi sedan de kunskaperna vi inhämtar?

Texterna redogör också för en hållning som både avser vetenskapsmannens karaktär (ethos) samt hans förmåga (techne) att skickligt kunna utläsa och tolka vad det är som visar sig i studiet av naturen.

Dessa och liknande frågor genomsyrar flertalet av de drygt sjuttiotalet skrifter som ingår i samlingarna och som alla har en rad olika upphovsmän. Det är alltså inte läkaren Hippokrates själv som har skrivit dessa utan olika författare som var mer eller mindre verksamma inom den s.k. hippokratiska skolan på den grekiska ön Kos under 300–400-talet före vår tideräkning.

Det har framförts en teori* om att en av dessa skrifter skulle kunna vara skriven av självaste Protagoras. Denna text heter i engelsk översättning, ”On The Art”. Och texten torde –  om det inte vore för att de medicinska kunskaperna tidigt försköts och lades i glömska – ha bildat grunden på vilken de empiriska vetenskaper sedan skulle ha kunnat utvecklas. Så skedde dock inte…

Att det då var just läkarvetenskapen som utvecklade de första stapplande försöken till en metodisk och empirisk forskning var nog också bara följdriktig. Människokroppen med dess utsatthet för sjukdomar och död måste ha varit ett näraliggande och påkallat objekt för studier.

Detta gör också just läkaryrket i sitt ursprung till den första vetenskapen. Läkarna var alltså de första egentliga utforskarna av naturen, de första vetenskapsmännen. Och de förvaltar på sätt och vis fortfarande denna rationella och empiriska metod som då grundlades.

Och betraktar vi det svenska begreppet ”läkare” finner vi att detta hänger samman med betydelsen – den som har kunskap och auktoritet att lära ut –  alltså en lärare. ”Lärare””läkare” kommer också ur samma språkliga rot, nämligen ur ordet ”lerere”. Precis som också är fallet med den nära synonymen ”doktor”.

Men med det engelska begreppet ”physicist” kommer vi dock än närmre själva ursprunget.  ”Physicist” har nämligen sin upprinnelse i latinets ”physica” – “naturvetenskap” och som i sin tur härrör från det gamla grekiska begreppet φυσική επιστήμη som helt enkelt betyder ”kunskap om naturen”.

(Gällande detta ämne se också inläggen ”96. Varde ljus – Så blev det mörkt!” och ”92. Humanism vs. Naturvetenskap”.)

*Theodor Gomperz (1832–1912) —denna idé framställs framförallt i skriften ”Die Apologie der Heilkunst” (1890) och i ”Griechische Denker: Geschichte der antiken Philosophie”.

1 kommentar

Under Etymologi, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

92. Humaniora vs. Naturvetenskap

Humaniora utvecklades hand i hand...

Stundtals framställs de bägge vetenskapsinriktningarna som om de befann sig på någon slags naturlig och grundläggande kollisionskurs.

Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.

Det finns dock trådar som leder bakåt i historien och som uppvisar en helt annan bild.

Protagoras, vanligtvis uppfattad som den förste humanisten, avfärdade tidigt tron på gudar och andra vidskepelser och lade därmed också grunden för en teori om vad vi egentligen kan veta något om.

Denna kan kortfattat tolkas som, att det i första hand (1) alltid är vi människor som mäter och väger något. (2) Att vi aldrig kan mäta något som inte finns. (3) Att när vi mäter något som vi positivt uppfattar som existerande även måste ta hänsyn till en rad olika och avgörande faktorer. Dessa kan vara sådant som läge, temperatur, årstid, ålder, sammansättning, utseende samt hur allt detta i sin tur sammanfattas och uppfattas av oss (appearence).

Som modern och sekulariserad demokrat fick Protagoras idéer stor genomslagskraft under Perikles demokratiska regim under 450-talet före vår tidräkning.

Och den vetenskap som först och främst plockade upp dessa empiriska och förnuftsbaserade metoder var läkarvetenskapen. Det finns bevarat ett sjuttiotal medicinska skrifter från denna tid som samlats inom ramen för vad man kallar ”de hippokratiska skrifterna”. Hippokrates var den förste ”läkaren” och ursprunget till den läkar-ed som många nyutexaminerade svurit sedan dess.

Dessa gamla hippokratiska texter har dock försummats från filosofiskt och humanistiskt håll eftersom de i första hand berört en naturvetenskaplig forskningsgren – nämligen läkarvetenskapen.

...med läkarvetenskapen.

Men i dessa texter framträder samtidigt så mycket mer än bara ett uppradande av sjukdomar och kroppsdelar.

Här berättas också om de förhållningssätt en forskare måste anamma för att rätt få tillgång till relevant information. Och om det ”öppna” sinne man måste bemästra för att inte fasta i sina mest älskade teorier.

I samtliga dessa texter ser vi tydligt hur de första stapplande vetenskapliga stegen tas och att dessa sker i nära samklang med ett övertygande humanistiskt anslag.

Var någonstans på vägen har då alla dessa motsättningar uppstått?

Och var i består egentligen den intellektuella snarstuckenhet som skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning?

(I andra delen av detta inlägg ska jag försöka presentera en idé om hur dessa motsättningar uppstått och vari de egentligen består…)

23 kommentarer

Under Humaniora, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

23. Vi som håller måttet!

Vi vet alla att det är bättre att kunna läsa och skriva än att inte kunna det. Vi vet också att det är bättre att kunna räkna till tusen än bara till tio. Men trots vår erfarenhet om vad som är mycket bättre än det som är sämre är det ändå många bland oss som envist hävdar att det ena aldrig kan vara förmer än det andra. Detta har skapat en ganska rejäl spricka i vår kultur.

Den ena sidan säger att olika kulturer och kunskaper enbart kan bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Och därför skulle det inte alls, enligt dessa resonemang, vara bättre att kunna läsa och skriva i en skrift-lös kultur. Det är givetvis rätt och konsekvent tänkt – i en värld utan ljud skulle det inte spela någon roll hur stora öron vi än hade! Rätt tänkt – men…

Vi kan dock inte bortse från att det trots allt finns kvalitativa skillnader i nästan allt vi företar oss. Hela livet går ju mer eller mindre ut på att vi strävar mot det vi uppfattar som något bättre. Vi utbildar oss för att bli mer kunniga; vi lär oss laga mat så att den ska bli godare; vi går till läkaren i förhoppningen om att bli friska.

Denna brännande fråga har bland annat aktualiserats genom våra möten med andra traditioner och uppfattningar om rätt och fel. Är exempelvis de muslimska sharialagarna något som vi i väst behöver respektera? Ska vi blunda för hedersmord och kvinnlig könsstympning? Bör primitiva indianstammar i Amazonas få lov att begrava sina barn levande?

I alla sådana frågor aktualiseras problemet kring ”kulturrelativismen”. Alltså frågan om något verkligen är rätt eller fel bara för att vi uppfattar det så.

Hur det än är med den saken, vi kan dock aldrig, som relativismens anfader Protagoras poängterade, ta till oss ett icke-perspektiv – som människa utgör vi alltid ett perspektiv.

”Människan är alla tings mått.”

Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det s.a.s. håller måttet.

4 kommentarer

Under Relativism, Sanning & Inkonsekvens