Monthly Archives: januari 2012

116. Kampen om verkligheten

Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett slags ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar alltså om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår hålla sig sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist vi nu råkar befinna oss i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade den 23 januari 2012 och Bengt Ohlsson lade in sin slutreplik den 1 februari 2012.

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med sitt ogenomtänkta uttryck ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. En motsättning som samtidigt Jimmie Åkesson (SD) såg som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också ett liknande synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Men jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Åkesson samt Ohlsson är något väsentligt på spåren.

Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse i samhället innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.**

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

**Som Bengt Ohlsson också försöker uttrycka i sin slutreplik.

4 kommentarer

Filed under Konst & Kultur, Politik, Tabun

115. Fem-komma-nio-procents rättvisa!

Självklart!

Om en skillnad på fem-komma-nio procent är mycket eller inte beror givetvis på vad den handlar om. Nu handlar det om den reella skillnaden i lönenivå mellan män och kvinnor med i övrigt lika utbildning och erfarenhet. (Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg 114.)

Och detta trots en lagstiftning som förbjuder all form av lönediskriminering.

På Medlingsinstitutet, som ansvarar för den officiella lönestatistiken i Sverige, säger man dock att det inte är ”möjligt att med hjälp av den officiella lönestrukturstatistiken svara på frågan om det föreligger osakliga löneskillnader”.

Och en osaklig löneskillnad definierar man som en skillnad i utfall som enbart beror på kön.

Man noterar också att det inte finns något entydigt och allmänt accepterat svar på vad löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på. Problemet sägs vara komplext och att förhållandena delvis är resultatet av en mängd samverkande historiska, sociala, politiska och ekonomiska faktorer…

Åhh! Alla dessa gåtor och mysterier som ligger i det fördolda…

Jag går därför direkt på en person (kvinna) som arbetar med rekrytering på en av de större förmedlingsbyråerna i Sverige, och frågar henne: Vad kan dessa uppenbara löneskillnader mellan män och kvinnor ha sin grund i? Vad tror du?

Men det finns också andra aspekter som behöver vägas in för att helhetsbilden ska bli rättvisande...

– Ja men det är väl självklart, replikerar hon, när vi ska ut på arbetsmarknaden vid 25-30 års ålder så är också flertalet av oss kvinnor redo att få barn – och detta faktum drabbar givetvis även de som aldrig ens tänkt tanken.

Och för en arbetsgivare som står där i valet och kvalet mellan en ung man och en ung kvinna med exakt samma kunskaper och egenskaper är det ju rent generellt mindre riskfyllt att satsa på mannen.

Annars riskerar ju denne att anställa en person som efter en tid meddelar att hon ska ha barn, med allt vad detta innebär av extra kostnader och besvär för verksamheten.

Denna naturliga snedvridning av styrkeförhållandet i själva anställningssituationen kan då givetvis balanseras genom att arbetsgivaren direkt erhåller en risk-rabatt, på låt säga 15%, om han trots allt väljer kvinnan.

Denna grundläggande kvinno-rabatt följer sedan med under hennes resterande arbetsliv även om den självfallet minskar med tiden. Och denna snedvridning kommer givetvis att hänga kvar i samhället så länge som människor de facto väljer som de gör.

3 kommentarer

Filed under Genus, Jämlikhet, Tabun

114. 5,9% rabatt på kvinnor!

Skulle Margaret ha fått mer i lön om hon anlagt skägg?

Fem-komma-nio procent är inte så mycket när man tänker efter. Det är alltså den avvägda och oförklarade löneskillnaden som kvarstår mellan män och kvinnor på den svenska arbetsmarknaden. Frågan är om den inte borde ha varit större?

Direktiven uppifrån har annars varit solklara – skillnaderna ska bort. Och mycket följdriktigt så har också, enligt Medlingsinstitutet, rabatten på kvinnorna i arbetslivet sjunkit de senaste tio åren.*

Nu är dock frågan om dessa minskande skillnader alltid är så eftersträvansvärda som vi tror? Vi är så kategoriskt inriktade på att all form av jämlikhet är bra att vi troligtvis inte ens skulle komma på idén att förklara någon form av negativ utveckling på grundval av just denna.

OECD publicerade i december 2011 en rapport** som visar att Sverige är ett av de länder i världen där ojämlikheten just nu ökar och att denna går hand i hand med ökade klyftor mellan kvinnor och män.

Hur är då detta möjligt samtidigt som Medlingsinstitutet (som lyder under Arbetsmarknadsdepartementet) under samma period visar på minskande skillnader i lön mellan kvinnor och män?

Ett svar skulle kunna tänkas vara att färre kvinnor arbetar, att färre kvinnor lyckas nå de högst betalda jobben och att fler kvinnor än män blivit kvar i utanförskap. Då skulle givetvis klyftorna rent generellt kunna öka utan att för den skull själva löneskillnaden mellan könen behövde öka. Det verkar rimligt.

Men då är frågan varför detta skulle ske i större utsträckning i Sverige än i andra länder? Och kanske svaret går att finna i själva det faktum att Sverige har bland de minsta löneskillnaderna mellan kvinnor och män – i världen.

Finns det en "naturlig" rabatt på kvinnor på arbetsmarknaden och hur stor bör den då vara?

Idén som bör prövas här är alltså, att om vi av ideologiska skäl lagstiftar bort en de facto och ”naturlig” rabatt på kvinnor på arbetsmarknaden så försämrar vi ju samtidigt kvinnornas konkurrenskraft på samma marknad.

Ett balanserat förhållande mellan pris och utbud är annars ett tämligen vedertaget och beprövat instrument för att stimulera efterfrågan – men inte här – för så får det bara inte vara!

Och den viktiga frågan kvarstår: varför finns det då, med hot om vite, fortfarande en löneskillnad om 5.9 % mellan könen? Och om denna skillnad är ”naturlig” – vad innebär det och vad består den i sådana fall utav?***

*Medlingsinstitutets rapport ”Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2010?

**OECD: Divided We Stand – Why Inequality Keeps Rising

***Resonemanget fortsätter i inlägg 115.

Lämna en kommentar

Filed under Genus, Jämlikhet, Tabun

113. En riktig svensk tiger

Visst, vi kan alla le lite åt berättelsen om de vilda gråtande björnarna i Korea som har setts sörja Kim il Jongs bortgång. Och vi inser kanske då också hur pass djupt ned i folksjälen en skicklig propaganda kan nå.

Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att lite styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av upphöjd och överlägsen klarsyn som ett annat och annorlunda perspektiv förmår ge.

Men även här hemma i vårt svenska kulturella medvetande finns en rad ställningstaganden som  inte heller kan överskridas eller ifrågasättas – svenska rejäla helylle-tabun som kanske uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?

På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” enbart är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle kunna användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).

Sedan har vi förstås det stora komplexet som rör alla sådana saker som ”auktoritet” och ”hierarkier” – som påverkat både utvecklingen av skolan och arbetsmarknaden – tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.

I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...

Och vidare, om vi har ”makt” så bör vi helst inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra att utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” eller ”vanmakt” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om vad som krävs för att de koreanska björnarna ska kunna gråta.**

Vi ska vidare här hemma vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi tala obehindrat om detta när vi befinner oss utomlands. Vi kan också utan problem nyttja begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller ”nationellt ansvar”.

Men om vi istället väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem få använda oss av orden ”riktig svensk” – vilket ju ibland kan kännas rätt befriande!

**En makt-fråga som Bengt Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?

Lämna en kommentar

Filed under Etik, Konst & Kultur, Makt och Rädsla