Etikettarkiv: Jimmie Åkesson

december 5, 2019 · 10:10 f m

335. Svarte Petter*

 

svartepetter

Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?

Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?

Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.

När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.

Clown, Joker eller Sanningssägare?

Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.

Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.

Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.

Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.

  • Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som , , , , ,

november 9, 2016 · 11:35 f m

291. Dags att tala klarspråk!

president

En nyvald amerikansk president som säger sig tillhöra hela det amerikanska folket

Idag den 9 november 2016, är det hög tid att lyfta kudden från huvudet. Det amerikanska presidentvalet utmynnade i just det som många av oss befarade, nämligen en seger för Donald Trump! Och nu gäller det framförallt att hantera efterföljden.

Vi kan här hemma inte längre blunda för det som även gror uti det svenska folkdjupet.

Det skulle i och för sig räcka långt med att någon nu går ut på ett podium och säger: ni som inte längre upplever er lyssnade på, ni som upplever er marginaliserade – vi lyssnar på er och vi ska återerövra er värdighet.

En sådan röst har vi ju förvisso redan och den tillhör för övrigt Jimmi Åkesson som för det mesta alltid säger rätt saker. Det vill säga han säger sådant som många som känner sig kulturellt vilsna vill höra.

Det spelar sedan ingen roll hur många skandaler som omger hans parti därför att de väljare som faller för retoriken är i hög utsträckning immuna mot skandaler, ja kanske till och med uppfattar dessa som en styrka; som att kunna visa fingret åt den goda smaken, åt det politiskt korrekta och åt allt det som uppfattas vara en del av etablissemanget.

Det spelar sedan ingen roll hur mycket vi andra än vrider och vänder oss av skratt, förakt och fördömanden av dessa clowner – därför det är alltid vårt översitteri som är deras främsta tillgång.

Så länge vi tror att de kan bekämpas genom informationskampanjer och värdeskapande moraliska aktiviteter – så tror vi fel. Därför att det är först när vi visar att vi också verkligen bryr oss och lyssnar och samtidigt förstår folkdjupets frustrationer som vi kan stilla deras oro.

Det gör man inte genom att vifta med ideologiska pekpinnar – utan genom att visa respekt för deras upplevelser.

Det handlar nu framförallt om att vi måste hitta gemensamma nämnare som kan ligga till grund för vår nationella identitet. Det var som den svenska expolitikern Nalin Pekgul så tydligt deklamerade från scenen under samtalsfestivalen Forum Nyköping 2016*:  ”Glöm det, Vi har en lagstiftning, vi har demokratin och vi har det svenska språket!”

Om vi skulle kunna börja där så kanske mycket vore vunnet. För även om det hela är ytterst komplicerat så kommer vi endast att kunna lösa situationen genom enkelhet. Vilket i och för sig är ett trolleritricks i den högre skolan!

—-

(Eftersom situationen så kräver tar jag mig i dag friheten att frångå principen om att endast skriva inlägg om 350 ord –  i dag blev det närmare 415)

*Ett arrangemang som jag för övrigt drog igång och var ansvarig för därför att jag, som jag beskriver ovan, fann det var hög tid att vi kunde börja tala öppet om väsentliga saker.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Verklighetens Folk

Taggat som , ,

september 10, 2016 · 7:36 f m

283. Babels Torn

confusion_of_tongues

”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem”

Ni vet den där storyn i gamla Testamentet om Babels torn 11:1-9 – och människorna som ville bygga ett torn som nådde ända upp till himlen?

Och när Gud såg detta tänkte han, ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem” – och fick därefter kalla fötter.

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”. 

Och därefter skingrades människorna och tornet föll samman.

Berättelsen om Babels torn har givetvis tolkats olika genom historien.

Dock, sett utifrån dagens politiska horisont, där populistiska svallvågor hämtar kraft genom att utmana kultur och etablissemang, kan vi kanske få en ny förståelse av vad som utspelar sig i denna gamla berättelse om Babels torn och människans övermod.

pieter_bruegel_the_elder_-_the_tower_of_babel_vienna_-_google_art_project_-_edited

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”.

För när eliten, alltså specialisterna, vetenskapen, kapitalet och kulturen nått en så hög grad av utveckling eller raffinemang att dess uttryck inte längre kan förstås av de som inte är initierade och därför hamnar utanför – skapas frustration – och skepsis förenat med rädsla – mot allt det vi vanligtvis uppfattar som civilisation – mot den institutionella byråkratin (i Bryssel och Washington) – mot alltför abstrakta och komplicerade lagar och regler – mot ett samhälle där allt högre krav ställs på kunskap och utbildning – mot ett konsumtionssamhälle (som bara vissa kan delta fullt ut i) – mot märkliga kulturuttryck – mot allt sådant som upplevs som främmande… Mot allt det som ligger högre upp i tornet och äger rum ovanför våra huvuden.

Och vad händer då när spänningarna blir för stora? Jo, vi vänder oss mot samhället, mot politikerna och gör uppror genom att ge stöd åt arga personer som säger sig förstå och dela vår smärta och utanförskap!

Och då återkommer jag till där jag slutade, den 11 februari tidigare i år och till frågan – vem kan vi ställa till svars! Vems är felet att folk börjar rösta på Trump, Åkesson, Corbyn eller Le Pen? Populisterna? Folket? eller måhända den elit som i sitt höga torn fjärmat sig från den fysiska och påtagliga verklighet som de flesta av oss tvingas leva i?

1 kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

oktober 15, 2014 · 1:02 e m

228. Byggandet av murar

Jew-finger

Fuck me – fuck you!

Begreppet ”rasism” betyder utifrån senare bruk av ordet, att se ned på andra som inte är som vi och att betrakta det främmande utifrån ett ofta generaliserande oförstånd eller med mot- eller illvilja.

Det är väl så de flesta av oss använder sig av ordet nu förtiden, speciellt nu när vetenskapen gått bet på att finna några större genetiska skillnader mellan människor och därmed mer eller mindre avskaffat själva det gamla rasbegreppet.

Men om vi då alla är bärare av en närapå identisk arvsmassa – finns det då överhuvudtaget några som inte är som vi?

Ja, det är klart det finns! Och i synnerhet de som verkligen insisterar på att inte behöva vara som vi.

Speciellt de som kämpar för sin egen kulturella egenart och sin upplevda rätt att få vara just annorlunda. Eller som de själva kanske upplever det – rätten att bara få vara sig själva.

Men att på så vis innesluta/utesluta den egna gruppen från en större kulturell gemenskap bör väl ändå rent (psyko-)logiskt vara att ta ett första steg mot att hamna i ett utanförskap?

Att stänga in sig själv är väl ändå liktydigt med att utestänga andra?

Akesson_folkdrakt_P_250

Vissa bryr sig hellre om var de kommer ifrån – än vart de är på väg…

Jag kan inte annat än se att flera av de grupper som många i dag menar vara utsatta för diskriminering – inte sällan själva under generationer just odlat sina egna utanförskap. Jag tänker förstås på sådana grupper som kurder, basker, skottar, romer, judar, samer, tornedalingar…

För så länge som en viss grupp envisas med att upprätthålla sin kulturella egenart kommer väl den större gemenskapen alltid att betrakta dem som ”de andra”.

Och det är förstås också när sådana grupper börjar betrakta sig som unika och se sig som ”utvalda”, ”riktiga svenskar” eller ”sannfinländare” som vi andra börjar dra öronen åt oss och betrakta dem med viss skepsis. Och då ökar deras utanförskap. Är det inte så?

Ja, jag drar klara paralleller mellan grupperingar som är intensivt kulturkramande och hellre bryr sig om var de kommer ifrån – än vart de är på väg – och menar att de på så vis själva bygger murar kring sin egenart och därmed begränsar sina möjligheter att leva i fred och samförstånd med andra.

4 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

januari 25, 2012 · 11:27 f m

116. Kampen om verkligheten

Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett slags ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar alltså om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår hålla sig sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist vi nu råkar befinna oss i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade den 23 januari 2012 och Bengt Ohlsson lade in sin slutreplik den 1 februari 2012.

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med sitt ogenomtänkta uttryck ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. En motsättning som samtidigt Jimmie Åkesson (SD) såg som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också ett liknande synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Men jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Åkesson samt Ohlsson är något väsentligt på spåren.

Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse i samhället innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.**

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

**Som Bengt Ohlsson också försöker uttrycka i sin slutreplik.

4 kommentarer

Under Konst & Kultur, Politik, Tabun

Taggat som ,

november 28, 2011 · 4:08 e m

108. Huggtänder & Clowneri!

OK, det är inte lätt att skilja mellan en clown...

DN´s ledare kommenterar i dag SD´s försök till kursändring av principprogrammet med att de nu försöka skyla över sin rätta (rovdjursaktiga) natur.

Med rubriken ”Bakom SD-leendet skymtar huggtänderna” följer DN därmed också övriga svenska ledarredaktioners sätt att tolka och tackla SD´s försök att ikläda sig en ny klädedräkt.

Jag tror att det kan finnas risk för att detta ständiga avståndstagande snarare kommer att stärka Sverigedemokraterna. Därför att de som blir felaktigt utpekade eller utsatta för orättvisor – dessa utvecklar vi människor ofta en naturlig sympati för – fråga mig inte varför, men så är det.

Att bli avvisad när man verkligen har ansträngt sig för att göra något bra är en orättvisa som många kan identifiera sig med.

Och man kan verkligen fråga sig här vad det är för fundamentalt fel SD nu gör genom att vilja röra sig från en extrem högerkant in mot mitten?

En fråga är om alla dessa oroliga ledarskribenter inte längre tror på möjligheten av förändring? Kan ett politiskt parti verkligen aldrig förändra sin ideologiska ståndpunkt?

Är det då även så att också de ”Nya Moderaterna” bara utgör en förtäckt gest för att vinna de socialliberala mittenväljarna – medan de egentligen enhälligt hyllar kapitalet och girigt gnider sina krösushänder? Är det verkligen så?

Eller är det snarare så att den inre retoriken hos de nya Moderaterna också de facto fått det gamla högerpartiet att förändra sina ideal och sitt ideologiska innehåll?

...och en clown

Och ska vi heller då inte tro på Vänsterpartiet efter att de slopade tillägget ”Kommunisterna” utan snarare betrakta det hela som en förtäckt rörelse med enda syftet att fortsätta upprätthålla en antidemokratisk ideologi? Är det så?

Visst bör vi givetvis hantera snabba ideologiska tvärkast med sund skepsis. Men samtidigt får vi inte glömma att det ju är själva retoriken som utgör den politiska kärnan och hållningen inom ett politiskt parti.

Om nu Jimmy Åkesson säger sig vilja bredda partiets politik (och därmed dess väljarbas) och ta avstånd från de värsta gaphalsarna på högerflanken – är inte detta då ett bra och välkommet steg i god demokratisk anda som vi egentligen bör visa uppskattning?

Man behöver inte tillhöra SD´s sympatisörer för att ändå kunna sympatisera med en förändring inom partiet som till synes är till det bättre.

18 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Pragmatik

Taggat som ,