Fuck me – fuck you!
Begreppet ”rasism” betyder utifrån senare bruk av ordet, att se ned på andra som inte är som vi och att betrakta det främmande utifrån ett ofta generaliserande oförstånd eller med mot- eller illvilja.
Det är väl så de flesta av oss använder sig av ordet nu förtiden, speciellt nu när vetenskapen gått bet på att finna några större genetiska skillnader mellan människor och därmed mer eller mindre avskaffat själva det gamla rasbegreppet.
Men om vi då alla är bärare av en närapå identisk arvsmassa – finns det då överhuvudtaget några som inte är som vi?
Ja, det är klart det finns! Och i synnerhet de som verkligen insisterar på att inte behöva vara som vi.
Speciellt de som kämpar för sin egen kulturella egenart och sin upplevda rätt att få vara just annorlunda. Eller som de själva kanske upplever det – rätten att bara få vara sig själva.
Men att på så vis innesluta/utesluta den egna gruppen från en större kulturell gemenskap bör väl ändå rent (psyko-)logiskt vara att ta ett första steg mot att hamna i ett utanförskap?
Att stänga in sig själv är väl ändå liktydigt med att utestänga andra?
Vissa bryr sig hellre om var de kommer ifrån – än vart de är på väg…
Jag kan inte annat än se att flera av de grupper som många i dag menar vara utsatta för diskriminering – inte sällan själva under generationer just odlat sina egna utanförskap. Jag tänker förstås på sådana grupper som kurder, basker, skottar, romer, judar, samer, tornedalingar…
För så länge som en viss grupp envisas med att upprätthålla sin kulturella egenart kommer väl den större gemenskapen alltid att betrakta dem som ”de andra”.
Och det är förstås också när sådana grupper börjar betrakta sig som unika och se sig som ”utvalda”, ”riktiga svenskar” eller ”sannfinländare” som vi andra börjar dra öronen åt oss och betrakta dem med viss skepsis. Och då ökar deras utanförskap. Är det inte så?
Ja, jag drar klara paralleller mellan grupperingar som är intensivt kulturkramande och hellre bryr sig om var de kommer ifrån – än vart de är på väg – och menar att de på så vis själva bygger murar kring sin egenart och därmed begränsar sina möjligheter att leva i fred och samförstånd med andra.
Anthrôpos Metron 
Jag tolkar dina ord så här: Människor kan stänga in sig i ett egentillverkat adelskap (= ovanförskap) och kräva privilegier. Får de inte dem, så är de kränkta. Då säger de sig vara diskriminerade, förföljda och offer för rasism.
Jag råkade se ”Idol” på TV, då Laila Bagge i juryn blev anklagad för rasism pga negativ bedömning av deltagandes sångprestation (= deltagaren accepterade inte likhet inför juryn). Laila Bagges far är palestinier.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article19418358.ab
http://www.expressen.se/noje/anklagade-idol-juryn–for-att-vara-rasister/
Hon påpekade, att hon inte kunnat försvara sig, om hon inte haft halva släkten arabisk. Du kanske inte heller kan försvara dig? Men arg blir du och många som blir arga kan rösta på en egentillverkad svensk adel.
Men stopp! Hur många sådana skall vi då ha egentligen? Vi har för inte alls länge sedan i lag avskaffat en gammal. http://sv.wikipedia.org/wiki/Adel_i_Sverige
Hur gör vi med de nya?
Detta med adel och adelsprivilegier. Finns det en gräns för hur egenartad man kan få lov att vara i ett modernt samhälle? Den måste ju finnas långt före kannibalism, den bör väl finnas redan före pedofili och hedersmord. Men exakt var finns den?
Sätter man gränsen för snävt och nära vår norm, kallas det diskriminering. Vad skall det kallas om den sätts för långt bort från vår norm? Motstridiga normer innebär väl anarki.
Mot slutet av din kommentar sätter du huvudet på spiken. Alltså, jag citerar:
”Finns det en gräns för hur egenartad man kan få lov att vara i ett modernt samhälle? Den måste ju finnas långt före kannibalism, den bör väl finnas redan före pedofili och hedersmord. Men exakt var finns den?
Sätter man gränsen för snävt och nära vår norm, kallas det diskriminering. Vad skall det kallas om den sätts för långt bort från vår norm? Motstridiga normer innebär väl anarki.”
Exakt! Var går gränserna för vad vår liberala demokrati kan tåla – utan att störta samman?
Vad jag skrev ovan var att om man hellre bryr sig om var man kommer ifrån – än vart man är på väg och på så vis bygger murar kring sin egenart – så begränsar man självfallet sina möjligheter att leva i samförstånd med andra.
Och vad utgör då sådana murar? Jo, exempelvis att inte tillåta kontakter eller äktenskap utanför den egna gruppen, ett glorifierande av sitt eget ursprung och historia, ett värnande av regler och konventioner som inte kan förstås utanför den egna kretsen, upprätthållandet av ett eget språk – och kanske även en allmän ovilja att delta i den nya gemenskapen.
Allt sådant skapar givetvis en utsatthet, det är vad jag skriver och att denna utsatthet alltid skapar förutsättningar för olika grad av diskriminering.
Och denna logik gäller för såväl romer som judar som muslimer (när de befinner sig i minoritetsställning) men det gäller också för andra typer av grupper som väljer att stänga in sig i obskyra idéer om sitt ursprung och hellre betonar var man kommer ifrån – än vart man är på väg – som exempelvis grupperingar som sverigedemokrater, sannfinländare och andra nationalistiska separatister.
Alltså, de svenskar som krampaktigt kommer att krama det de kallar svenskhet – kommer givetvis att bli en på samma sätt, utsatt och marginaliserad grupp i en större europeisk gemenskap och det är just därför som de nationalistiska grupperingarna som regel också är emot EU.
Det är egentligen syftet med mitt inlägg – men kan här nu vara något mer utförlig.
Konjunktionen ”och” mellan ”individ” >ochochochochochochochoch< "mitt"… blir, s.a.s. svaret på frågan; "var gränsen går".
Gränsdragningar, gränsförflyttningar och eventuella överskridanden tror jag, (händelsevis), primärt handlar om "konsten" – att komma över ens.
Morgondagen är en för-handling… kring karaktäriseringen av "det givnas" för-handen-varande karaktär. Givet vis.
Så sant som det var sagt!