Tag Archives: Sverigedemokraterna

297. Kampen Om Verkligheten!

Verkligheten var tidigare en plats där vi alla skrek Aj! när hammaren drämde till tummen!

Verkligheten var tidigare en plats vi alla delade. En plats där vi skrek Aj! när hammaren drämde i tummen! Där vi upplevda rädsla när vi mötte en främling i en mörk gränd. Där hundar alltid skällde på dem de inte kände. Där man först alltid värnade sitt eget och sina närmsta. Där den bäste alltid var bättre än den som var sämre. En värld i vilken de som var sjuka hellre ville bli friska. Där Far rodde och Mor mest bara var rar.

Verkligheten var på så vis enkel och vi kunde därför också enas kring vad som var upp och ner, vad som var sanning och vad som bara var påhitt eller ren lögn. Språket var intakt och därmed också bilden av vad som verkligen var verkligt.

Vad vi nu upplever är snarare en kamp om denna verklighet. Eller kanske bättre, en kamp om de verklighetsbilder i vilka vi alla är involverade vare sig vi vill det eller inte. Därför striderna sker inte på barrikaderna utan hemma i våra vardagsrum, i radio och TV, i skolan, på rasten, på jobbet, i snacket runt fikabordet! Hur vi hälsar! Hur vi äter! Vad vi äter! Striden pågår för fullt inom självaste vardagsspråket. Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Varför? Jo därför att våra upplevelser av verkligheten och därmed vad som är bra eller dåligt, sant och falskt inte längre harmonierar. Och alla vill samtidigt bara bottna i något beständigt. Hitta oss själva, hitta våra identiteter. Vi gör det på olika sätt och hittar därför olika saker.

Vissa söker könstillhörighet, andra sin etnicitet. Några söker sig till religionen, andra till nationalismen. Någon hittar Gud, en annan blir ateist. Vissa tränar – andra gör ingenting. Vissa blir vegetarianer medan andra äter i snitt 49 kg kött om året.

Alla letar efter bästa förmåga efter sin mening! Och det paradoxala är att detta gör vi samtidigt som vi söker en naturlig och villkorslös gemenskap – ett slags ursprung som förenar och inte längre skiljer oss åt.

Säg inte att jag har fel – för då rasar hela min värld samman!

3 kommentarer

Filed under Logos – Ord – Språk, Demokrati, Liberalism

243. Den Symbiotiska Hatpolitiken

RakV_nster.1

I varje kamp ger givetvis motståndet bara ytterligare kraft…

Det är inte riktigt min grej att rita upp den politiska  kartan. Men jag har en väldigt stark föraning om att de extrema partiernas framgångar just nu, till stora delar beror på den motsatta sidans krampaktigt hållna retorik & utspel.

Varför? Jo därför att det framförallt är ur den andra sidans oresonliga ensidighet som motsatsen får sin näring.

SD lever och frodas just nu av vänsterns starka hat mot allt och alla som inte delar deras ideologiska förklaringar av världen.

En extrem högerpolitik uppstår inte ur intet – utan slår snarare mynt av att stora delar av befolkningen upplever en obalans och frustration över att deras verklighet inte längre blir synliggjord.

Många dras mot höger när de inte längre känner sig hemma i den beskrivning av världen som den andra sidans mest extrema röster vill göra gällande. Samma sak gäller förstås också i motsatt riktning.

Och just därför har nu massmedias truliga övertro på att det skulle gå att mota SD i grind bara genom att man gav tillräckligt utrymme åt motsatserna, varit fullständigt kontraproduktiv.

Jag ser därför att de som i publika media låtit de mest extrema mot-perspektiven göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, varit en av orsakerna till dagens populära nyfascism.

Var gång vänsterns rop skalla – att allt till höger om mitten är fascism – så sker en rörelse mot höger.

RakH_ger.1944

…åt den andre

Varje gång vi i media tvingats snubbla över ännu ett otympligt inplacerat ”hen” känner jag obehaget – eftersom jag vet att detta obetydliga lilla ord fått ytterligare några att förflytta sig högerut.

Varje gång jag i ett reportage hör om ytterligare en regnbågsförälder som döpt sitt barn till ett könsneutralt namn – i övertygelsen om att könet bara är en social maktkonstruktion – hör jag det där olustiga trampet höger över, mot en mer ”naturlig” människosyn.

Varje gång diskussionen om invandringens problem och kostnader tystas – därför att några välvilliga menar att lidande inte kan mätas i pengar – förflyttas positionerna ytterligare.

Varje gång ni gillar och delar hatisk politisk demagogi på sociala medier så sker dessa förflyttningar. Ni kallar det för kamp – jag kallar det för dumhet.

2 kommentarer

Filed under Feminism, Kulturdebatt, Politik

229. Otrevliga & inskränkta

original

Jag gillar inte otrevliga & inskränkta människor…

Det finns människor jag bara inte riktigt klarar av. Framförallt sådana jag uppfattar som otrevliga & inskränkta. Och dessa stöter man ju på titt som tätt. Man kommer liksom inte undan.

Och de bildar ju då tillsammans liksom en grupp av otrevliga & inskränkta personer – några som i varje fall inte jag vill befatta mig med. Människor jag gärna istället håller på en armslängds avstånd.

Det är ju inte så konstigt!

Och det händer ju förstås att man tvingas gå omvägar när man träffar dem i offentliga miljöer.

Och ibland tvingas man kanske rentav resa sig och byta plats om de råkar sätta sig för nära.

Och jag bjuder självfallet aldrig hem dem på middag – vilket jag förvisso inte gör med så värst många andra heller – men ändå.

Och så här tror jag de flesta av oss reagerar gentemot vissa som vi av olika anledningar inte gillar. I varje fall mer eller mindre. I varje fall om vi har möjlighet till det.

Och hade nu bara dessa otrevliga & inskränkta människor utgjort en sammanhängande och enhetlig grupp skulle väl saken ha varit biff – då hade vi ju gemensamt kunnat ta avstånd från dem och liksom skjuta ut dem i kylan. Eller hur?

nobel660

…och skulle personligen aldrig bjuda dem på middag! Frågan är bara om jag verkligen kan utesluta dem ur det offentliga rummet?

Jag menar, de skulle ju kunna ha sina egna platser i kollektivtrafiken och bo på anvisade platser. Det hade ju varit så enkelt!

De kanske till och med skulle kunna ha sina egna restauranger dit de då skulle kunna gå och smörja kråset istället för att hänga på låset till Stockholms Stadshus och Nobelfesten där.

Jag inser förstås att där finns ett monumentalt problem – vi tycker helt enkelt inte att samma människor ingår i den där gruppen av otrevliga & inskränkta. Utan medlemmarna är liksom flytande – innehållet varierar beroende på vilka och vad det är vi ogillar.

Vilket ju då också rent teoretiskt sett skulle kunna innebära att vi alla i något sammanhang själva skulle kunna hamna där och bli medlemmar i just en sådan förskjuten grupp.

Det är väl kanske sådant man bör fundera över ibland innan man stänger dörren helt och hållet.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik

228. Byggandet av murar

Jew-finger

Fuck me – fuck you!

Begreppet ”rasism” betyder utifrån senare bruk av ordet, att se ned på andra som inte är som vi och att betrakta det främmande utifrån ett ofta generaliserande oförstånd eller med mot- eller illvilja.

Det är väl så de flesta av oss använder sig av ordet nu förtiden, speciellt nu när vetenskapen gått bet på att finna några större genetiska skillnader mellan människor och därmed mer eller mindre avskaffat själva det gamla rasbegreppet.

Men om vi då alla är bärare av en närapå identisk arvsmassa – finns det då överhuvudtaget några som inte är som vi?

Ja, det är klart det finns! Och i synnerhet de som verkligen insisterar på att inte behöva vara som vi.

Speciellt de som kämpar för sin egen kulturella egenart och sin upplevda rätt att få vara just annorlunda. Eller som de själva kanske upplever det – rätten att bara få vara sig själva.

Men att på så vis innesluta/utesluta den egna gruppen från en större kulturell gemenskap bör väl ändå rent (psyko-)logiskt vara att ta ett första steg mot att hamna i ett utanförskap?

Att stänga in sig själv är väl ändå liktydigt med att utestänga andra?

Akesson_folkdrakt_P_250

Vissa bryr sig hellre om var de kommer ifrån – än vart de är på väg…

Jag kan inte annat än se att flera av de grupper som många i dag menar vara utsatta för diskriminering – inte sällan själva under generationer just odlat sina egna utanförskap. Jag tänker förstås på sådana grupper som kurder, basker, skottar, romer, judar, samer, tornedalingar…

För så länge som en viss grupp envisas med att upprätthålla sin kulturella egenart kommer väl den större gemenskapen alltid att betrakta dem som ”de andra”.

Och det är förstås också när sådana grupper börjar betrakta sig som unika och se sig som ”utvalda”, ”riktiga svenskar” eller ”sannfinländare” som vi andra börjar dra öronen åt oss och betrakta dem med viss skepsis. Och då ökar deras utanförskap. Är det inte så?

Ja, jag drar klara paralleller mellan grupperingar som är intensivt kulturkramande och hellre bryr sig om var de kommer ifrån – än vart de är på väg – och menar att de på så vis själva bygger murar kring sin egenart och därmed begränsar sina möjligheter att leva i fred och samförstånd med andra.

4 kommentarer

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

111. Mycket väsen för ingenting

Det är just själva tomheten, frånvaron av någonting som...

Tänk om det är våra förväntningar och föreställningar om hur något ska vara som i slutänden är det som styr vad vi upplever som verkligt! Ja, som blir själva den bakgrund mot vilken allting visas upp.

Filosofiskt? Abstrakt? Meningslöst? Nä, snarare väldigt enkelt och konkret!

Jag tror exempelvis att du ska komma – och så kommer du inte – och allt jag upplever är din förbannade frånvaro. Den genomsyrar så starkt mina upplevelser att själva frånvaron av dig överskuggar allt det närvarande. Din frånvaro blir alltså den fond mot vilken jag kommer att se resten av världen.

Eller för att ta ett mindre känsloladdat exempel – du tror att du ska få en viss löneökning och så blir den bara hälften så stor och allt du sedan upplever är besvikelsen över de pengar du aldrig fick.

Brustna förhoppningar och besvikelser styr oss människor i väldigt hög grad och uppvisar samma mönster var de än uppträder i världen och i livet.

Här i Sverige finner vi det kanske bland annat i våra förväntningar på den allmänna sjukvården – där vi som regel anser att den bara blir sämre samtidigt som den förväntade snittåldern faktiskt bara ökar. Hur är det möjligt?

Och det är väl just de brustna förhoppningarna som till stor del nu styr missnöjet i Sydeuropa. Har man väl spetsat in sig på en viss levnadsstandard – ja då kan ju detta inte bara tas bort – sedan spelar det ingen roll om förväntningarna från början var orealistiska och nedskärningarna nödvändiga.

Det är alltså till stor del själva frånvaron av det förväntade som i dag sätter agendan för världspolitiken.

...materialiserar sig när vi förväntar oss att finna Pierre på Cafét – och han inte är där.

Människan går inte i strid för det hon har utan snarare av rädsla för att förlora det.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen är oroade för att staten kommer att gröpa ur vår naturliga frihet som man då oftast också anser vara given  av gud.

Sverigedemokraterna tror på liknande sätt att invandringen ska komma att vattna ur svenskheten och att vi därmed blir berövade något som är ursprungligt – något som vi sedan för evigt kommer att sakna.

Det är alltså i själva glappet mellan förväntningar och brustna förhoppningar, som vi kan sälja på människan såväl onödiga prylar som unket tankegods bara dessa på något sätt erbjuder att fylla upp dessa mörka tomrum.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Makt och Rädsla, Politik

73. Moralpaniiik!

Det vandrade en livs levande gast genom den svenska offentliga debatten. Alla kände vi av den isande kylan. Den där obehagliga vinden som går genom både märg och ben.

Den som någon gång vistats en längre tid i Skåne känner nog igen den. Det är ett ganska typiskt skånskt fenomen. Den här gången drabbades vi av den i form av att Sverigedemokraterna tog sig in i vår helsvenska riksdag.

Och vi överrumplades alla av en slags förlamande kramp. Inom vänstern ställde man sig mangrant upp på barrikaderna och väckte liv i gamla ”högerspöken” och Lars Ohly lovade med emfas att kampen nu skulle hårdna och att man skulle börja tillgripa ”utomparlamentariska metoder”.

Mitten och alliansen fastnade i den retoriska fällan och var tvungna att förtydliga och förstärka avståndet till den nya bruna ”högern” och försäkrade att man inte ens skulle ”ta i dem med tång”.

Vi får inte glömma att brunt får vi när man blandar alla färger. Och precis som är fallet med de flesta populistiska strömningar så har Sverigedemokraterna nu bara lyckats fånga upp en underliggande frustration som går tvärs igenom hela befolkningen. SD kanske inte alltid gör den allra skickligaste analysen av problemet och har inte den mest genomtänkta lösningen men de har definitivt lyssnat till den oro inför framtiden som många säger sig uppleva.

De har fångat upp rösterna från en grupp ”verkliga människor” som inte i första hand tolkar världen efter vår kulturs mest anpassade ideologiska riktlinjer – utan som kanske mer reagerar med frustration utifrån en känsla av upplevt hot och utanförskap. Utifrån en maktlöshet skapad av arbetslöshet, bristande utbildning eller allmän hopplöshet. I denna grupp ingår självfallet också många av våra nya svenskar – något som SD denna gång valde att inte plocka upp.

Genom att isolera SD från varje form av inflytande sänder vi nu samtidigt ett förenklat budskap till alla som röstade på dem att de inte har någon plats, eller ens hör hemma, i den nya svenska gemenskapen. Frågan är om det verkligen är så vi bäst hanterar känslor av rädsla och intolerans och tar ansvar för ett framtida Sverige?

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik