Kategoriarkiv: Integration

maj 16, 2017 · 12:05 e m

308. Kruxet i kråksången

100 skäl till att komma överens!

Låt oss bara för en stund leka med tanken att det vore livsviktigt för oss att vara överens om något. Inte helt lätt om vi är olika. Lättare om vi är lika. Och lika kan vi ju förstås vara på olika sätt. Men du & jag skulle nog fixa det. Tror du inte?

Lite svårare om vi är, låt säga, en grupp om 100.

För att förstå varandra, förmå hålla ihop och känna tillit – bör vi nog ha något gemensamt. Det är liksom rätt självklart. Det behöver man inte vara filosof för att komma fram till!

Sedan är det förstås inte lika självklart att vi alla skulle behöva dela en och samma svart-vita idé. Men viktigt är nog ändå att vi på något sätt förmår överlappa varandra och att tillräckligt många av oss, under tillräcklig lång tid, delar tillräckligt mycket för att få det hela att hänga ihop.

Man skulle nästan kunna beskriva det som att det måste finnas någon slags minsta gemensamma ”sammanhållningens-kritiska-massa” som beskriver vad som krävs för att få en grupp att hålla ihop.

För att förenkla tankeleken kan vi säga att – av dessa 100 personer talar 90 samma språk – 40 av 100 delar en gemensam syn på världen – medan övriga 60 har en mängd olika uppfattningar. Av 100 är också 80 vad man brukar kalla heterosexuella, medan 2 är uttalat homosexuella och därutöver finns ytterligare 18 med oklar sexuell identitet.

75 av dessa 100 är landsmän i flera generationer. Medan 15 kommer från 3 andra större nationer medan övriga 10 tillhör en rad mindre nationaliteter.

För att spetsa tankeexperimentet lite kan vi tillägga att det finns 1 person på ena sidan och 1 på andra som också aktivt arbetar med att sabotera varje ansats till sammanhållning.

Det här kan nog räcka som utgångspunkt. Verkligheten är förstås mycket mer komplicerad. Men med denna förenklade skiss står vi ändå inför två mycket centrala frågor:

  1. Hur hittar vi något gemensamt?
  2. Vad gör vi om vi inte lyckas?

Det är nämligen detta som är det centrala i denna kråksång. Det är en av det öppna, mångkulturella och demokratiska samhällets absolut största utmaningar – och därför något som vi måste lösa gemensamt.

 

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration

Taggat som

april 27, 2017 · 10:38 f m

304. Två sidor av samma mynt

En Debatt-Triptyk om integration & social sammanhållning som under våren publicerats på SN Debatt

Det behöver väl knappast påpekas att en av de större utmaningar samhället står inför är hur man ska lyckas lösa integrationsfrågan och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen – som ju är två sidor av samma mynt.

Samhällets existerar i kraft av lagar, regler och ett fungerande politiskt system som är beroende av att medborgarna förmår samlas kring en gemensam idé – i vårt fall, idén ”Sverige”.

Krackelerad denna idé – äventyras också sammanhållningen och därmed välfärdssamhället och den moderna demokratin så som vi lärt känna dessa.

Det är klart att det alltid kommer att uppstå något nytt – men vi vet ännu inte vad detta kommer att bli och det är inte heller så säkert att det är vad vi önskar oss.

Tilltron till samhället och den politiska eliten utmanas nu överlag i hela västvärlden. Den liberala demokratin har fått klä skott för allt det missnöje som uppstått på grund av globalisering, ökad invandring, splittring och upplevelsen av att samhället är oförmögen att skydda oss från terror. Det vill säga, själva grundvalarna för sammanhållningen inom en nation.

Det finns dock inte så mycket att vifta med längre – antingen löser det öppna och mångkulturella samhället de problem som uppstått i dess principiella kölvatten – eller så slår dörrarna igen till en stor del av befolkningen – som istället söker sig nya vägar.

Det finns flera aspiranter som sitter inne med nygamla svar på viktiga frågeställningar

Kan eliten inte hitta lösningar på problemen kring integration och social sammanhållning kommer man inte heller att få förnyat förtroende att leda samhällets utveckling.

Jag har under våren 2017 skrivit tre debattinlägg på SN Debatt där jag pekat på tre låsningar som politiken hamnat i gällande integrationsfrågorna.

  1. Vi kan inte arbete framgångsrikt med integration med verktyg vi hämtat från sjuttiotalet! Publicerad på SN Debatt den 10 februari 2017.
  2. De bägge begreppen integration & assimilering är inte varandras motsatser och utesluter därför inte heller varandra – så varför denna ständiga politiska polarisering? Publicerad på SN Debatt den 21 februari 2017
  3. ”It takes two to tango” – det går inte att lägga den stora bördan för integrationen på majoritetssamhället – för då sparkar det sunda förnuftet bakut. Publicerad på SN Debatt den 27 april 2017  

Det var väl i princip det jag ville ha sagt i denna fråga!

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration, Politik, Populismen

Taggat som

januari 10, 2017 · 12:18 e m

296. När 1 plus 1 blir 3

4aa4697a-8a70-488b-8d83-f0d205a9e276

Såsom i ett plötsligt fyrverkeri exploderar innebörden av ordet ”integration” över oss alla.

Det talas mycket om integration i dag! Vilket ju i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det är saker som berör. Både i positiv och negativ bemärkelse. Vissa vill ha mer av det, andra mindre, medan några menar att det behövs ett helt nytt tänk.

Det är förstås också det där lilla ordet och alla förväntningar som är knutna till det som ställer till det.

Ordet ”integration” används än på ett sätt – än på ett annat. Och vi har liksom alla mer eller mindre tvingats bli poeter för att klara av konststycket att tänja och vända på dess mening så att det sedan har kunnat användas i alla möjliga sammanhang. Vi har så att säga bäddat in det i så många fluffiga antaganden att vi inte längre ser var vi själv står.

Man skulle kunna uttrycka det som så att ordet med tiden blivit tämligen historiskt och kulturellt belastat.

Det sägs bland annat att lyckad integration innebär att vi alla måste vara beredda på förändring.

Det sägs också att integration innebär när summan av mötet blir till något mycket mer. Alltså att integration handlar om en positiv mix där allt förändras till det bättre – och där helheten alltid blir större än delarna. Vi tar 1 + 1 och får 3! Snacka om vinstlott!

Peoples hands in a circle against white background

Tänk om det ändå vore så enkelt som det ofta är på bild!

Vissa saker låter ibland bara för bra. Och om vi bara ostörda kunde få fortsätta tala om allt detta utifrån en ideologisk och språklig horisont skulle ju i och för sig vad som helst kunna vara möjligt. Men verkligheten gör sig ibland påmind när man minst anar det.

Så, om vi nu ska lyckas med det här vi nu kallar integration – får vi nog ändå börja med att höja blicken över våra mest älskade antaganden och förklaringar och istället kanske börja ställa oss frågorna vad det egentligen är vi vill? Vart vi vill komma! Hur vägen och slutmålet ska se ut?

Och när vi vet det – på ett ungefär!

Då kanske vi hittar de där nya orden som kan ta oss dit! Det gäller dock bara först att veta vilka vi är!

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Integration, Logos – Ord – Språk

december 5, 2016 · 1:38 e m

294. Du & jag

crosby-bing-521f695ce7655

Därför jag skulle då inte kunna förmedla min upplevelsen av ett öde Sri Lanka, vid krigsutbrottet, julen 1983…

Låt oss nu inte för ett ögonblick lura oss själva – eller för den delen låta någon annan slå blå dunster i ögonen på oss. I varje möte med en annan finns ett antal checkpunkter som vi bara måste kunna pricka av för att vi ska känna att vi befinner oss på samma planet.

Det är som ett slags blindtest på om vi överhuvudtaget ska kunna mötas. Utan dessa blir det oftast ingenting. Ingen igenkänning, ingen förståelse och därför heller ingen vidare tillit.

Är du med?

Det är givetvis inte så att vi alla alltid måste kunna pricka av samtliga rätt, men vi måste ändå kunna visa på en viss kritisk lägsta-nivå för att överhuvudtaget kunna nå fram.

Att exempelvis inte veta vem Billie Holliday är kan väl passera, men om jag samtidigt inte skulle ha en susning om vilka Bing Crosby eller Michael Jackson var, skulle du snart uppfatta mig som lite off.

Därför om jag nu skulle visa mig sakna alltför mycket av vad du förväntar dig finna hos mig – förlorar vi snart bägge det språkbruk som gör meningsutbyte möjligt. Märk väl att jag skrev, ”vad du förväntar dig finna”!

Är du med?

Och om du uppfattar det som att jag inte riktigt har koll på detta, finns ju nu också alltid risken att jag heller ingenting vet om en massa andra saker som är viktiga och meningsbärande för dig.

Och du skulle därför kanske inte längre se mig som din mest naturliga gemenskap.

Ja, risken finns till och med att du skulle hålla mig på visst avstånd. För det är väl så vi gör.

holiday-billie-5377d1e3426ff

…och du inte kunna förmedla den där känslan du erfor första gången du hörde henne sjunga ”Strange fruit”.

Din goda vilja räcker liksom långt men ändå inte hela vägen fram till mig.

Är du med?

Kan vi därför nu sluta med att snacka massa ideologiskt trams om att det inte skulle behövas något gemensamt för oss att samlas kring. Snälla, det funkar liksom inte att bara ha en massa überkloka idéer om vad social sammanhållning och integration är som inte har någon bäring på den erfarenhet de flesta av oss dagligen gör.

Kan vi åtminstone börja där?

 

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Integration, Logos – Ord – Språk

oktober 6, 2016 · 1:14 e m

285. Låt mig bara få förklara:-)

140104 Sveriges Filip Forsberg och Elias Lindholm jublar efter 1-0-målet under semifinalen i JVM i ishockey mellan Sverige och Ryssland den 4 januari 2014 i Malmö. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 86679

Vi!?

Man talar i dag mycket i termer av behovet av ökad ”integration” eller ”inkludering” – hur viktigt det är att vi hittar utvägar – eller i detta fall kanske man hellre skulle tala om ”invägar”.

I dessa sammanhang talas det också ofta om det här med uppdelningen mellan vi och dom – om hur exkluderande tanken på ett vi och ett dom egentligen är och att dessa uteslutande förhållningssätt inte bygger broar utan snarare skapar förskjutningar mellan människor.

Det låter ju rimligt rent språkligt. Men jag håller faktiskt inte med! För verkligheten följer inte alltid den teoretiska tankens enkla och lite stolpiga logik.

Låt mig bara få förklara.

Jag menar att ett vi-och-dom-tänkande i själva verket är en förutsättning för att vi ska kunna skapa ökade möjligheter för gemenskap. Och att det kanske snarare är tid att  tydliggöra vad som är skillnaderna mellan vi:et och dom:et.

För varken vi eller dom tjänar på att vi blundar och försöker sudda ut gränserna mellan oss. Ingen blir lyckligare eller mer inkluderad för att vi ifrågasätter själva grammatiken.

Alltså, vi och dom är till att börja med en helt naturlig grammatisk och social uppdelning som vi inte skulle kunna klara oss förutan; ”vi” som gillar surströmming och ”dom” som inte gör det; ”Vi” som inte firar jul och ”dom” som gör det. ”Vi” som bär hjärtat till vänster och ”dom” som är hjärtlösa. ”Vi” som värnar och står upp för öppenhet och demokratins grundläggande principer – och ”dom” som inte gör det.

"Dom"!?

”Dom”!?

Och först med själva upprätthållandet av ett allt tydligare ”vi” blir det också möjligt att bjuda in andra.

Därför det går knappast att inkludera någon i något som inte är någonting. Man kan inte bjuda in till en gemenskap som inte finns. Trots att det ibland kanske vore önskvärt så går det inte att skapa en samling kring en faktor ”X” som vi skulle kunna fylla med lite vad vi vill.

Ett gemensamt ”Vi” måste därför snarare utkristalliseras och lysa klarare så att även andra kan se vad det egentligen står för. Först då ges de möjlighet att bedöma om det kan vara värt att inrymmas.

Lämna en kommentar

Under Integration, Kommunikation, Semantik

Taggat som , ,

januari 12, 2016 · 9:59 f m

279. Hit – men inte längre!

paerenyny

Same!

Det talas mycket om integration – hur viktigt det är – för Sverige – för de nya svenskarna. Men vad innebär det egentligen – i praktiken? Varför är det så himla viktigt och riktigt att människor från andra länder, språkområden och kulturer just blir integrerade? Tänk om de bara önskar ingå som likvärdiga medborgare i det svenska samhället – precis som du och jag? På samma villkor.

Hur som helst. Vad som grumlar diskussionerna är bland annat att vi nu under ett antal år tvingats använda det här integrationsbegreppet så yvigt att dess användning och innebörd i dag inte längre riktigt överensstämmer med hur det från början var tänkt. Vi har alltså börjat använda ordet i sammanhang där vi rent språkligt kanske hellre borde ha tagit ett annat ordval – som exempelvis ”assimilering” – för det är ofta det många menar när de talar om ”integration”.

Men det där a-ordet…  kan vi nu alltså inte riktigt använda oss utav eftersom det är så taggat med postkolonial angst att det i dag rentav vore intellektuellt självmord att beröra. Och det är förstås också därför som jag håller mig så här lite på behörigt avstånd.

I vilket fall, vi har alltså tvingats tänja på själva grundbegreppet ”integration”. Vi drar så att säga ut det så att det även förmår täcka sådant vi annars inte kan säga.

Det är som om vi, när vi talade om äpplen och päron endast fick använda oss av ordet ”äpple” och därför var tvungna att även kalla päron för äpplen. Är ni med? Ett kilo äpplen tack, nej, nej inte sådana där äpplen utan sådana däringa avlånga som mer liknar mumintroll.

Det är så lätt att trassla in sig när man inte får tala och tänka fritt.

äpple

Same!

Och detta trassel har ju sedan säkert påverkat hur vi fattat beslut i viktiga och avgörande frågor och kanske till och med kan vara en av orsakerna till varför just vi i Sverige inte heller har lyckats så särdeles bra med det här med integration.

Den ideologiska kortslutningen har gjort att vi (fram till i dag) med öppet hjärta välkomnat dem som kommit till vårt land – samtidigt som vi hållit dem på en armslängds avstånd. Hit – men inte längre!

—-

Jasenko Selimovic artikel i DN i går visade på en annan sida av ett liknande och snarlikt trauma – om varför vi i Sverige inte vågade tala om flyktingkrisen innan den fullständigt överrumplade oss. Och i ett kommande inlägg här på Antropos Metron kommer jag att försöka finna konturerna till varför vi hamnat i denna språkliga rävsax.

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Integration, Tabun