Same!
Det talas mycket om integration – hur viktigt det är – för Sverige – för de nya svenskarna. Men vad innebär det egentligen – i praktiken? Varför är det så himla viktigt och riktigt att människor från andra länder, språkområden och kulturer just blir integrerade? Tänk om de bara önskar ingå som likvärdiga medborgare i det svenska samhället – precis som du och jag? På samma villkor.
Hur som helst. Vad som grumlar diskussionerna är bland annat att vi nu under ett antal år tvingats använda det här integrationsbegreppet så yvigt att dess användning och innebörd i dag inte längre riktigt överensstämmer med hur det från början var tänkt. Vi har alltså börjat använda ordet i sammanhang där vi rent språkligt kanske hellre borde ha tagit ett annat ordval – som exempelvis ”assimilering” – för det är ofta det många menar när de talar om ”integration”.
Men det där a-ordet… kan vi nu alltså inte riktigt använda oss utav eftersom det är så taggat med postkolonial angst att det i dag rentav vore intellektuellt självmord att beröra. Och det är förstås också därför som jag håller mig så här lite på behörigt avstånd.
I vilket fall, vi har alltså tvingats tänja på själva grundbegreppet ”integration”. Vi drar så att säga ut det så att det även förmår täcka sådant vi annars inte kan säga.
Det är som om vi, när vi talade om äpplen och päron endast fick använda oss av ordet ”äpple” och därför var tvungna att även kalla päron för äpplen. Är ni med? Ett kilo äpplen tack, nej, nej inte sådana där äpplen utan sådana däringa avlånga som mer liknar mumintroll.
Det är så lätt att trassla in sig när man inte får tala och tänka fritt.
Same!
Och detta trassel har ju sedan säkert påverkat hur vi fattat beslut i viktiga och avgörande frågor och kanske till och med kan vara en av orsakerna till varför just vi i Sverige inte heller har lyckats så särdeles bra med det här med integration.
Den ideologiska kortslutningen har gjort att vi (fram till i dag) med öppet hjärta välkomnat dem som kommit till vårt land – samtidigt som vi hållit dem på en armslängds avstånd. Hit – men inte längre!
—-
Jasenko Selimovic artikel i DN i går visade på en annan sida av ett liknande och snarlikt trauma – om varför vi i Sverige inte vågade tala om flyktingkrisen innan den fullständigt överrumplade oss. Och i ett kommande inlägg här på Antropos Metron kommer jag att försöka finna konturerna till varför vi hamnat i denna språkliga rävsax.
Anthrôpos Metron 